Long time no see

Fjärde gången gillt! Äntligen kunde släktträffen hållas på den uppländska slätten, efter att den fått ställas in gång efter annan. På det svartvita fotot samlas vi kusiner runt morfar julen 1954. Flickan med rosett i håret är kusinen längst till vänster på den undre bilden. Den blyga lilltjejen bredvid henne, det är jag det. Till höger om morfar sitter killarna som höll i årets träff, 67 år senare.

På några timmar hann vi dra många släktanekdoter, påminna varandra om vår gemensamma historia, minnas våra dagars upphov. Allra roligast var att få återse min stilige morbror Bengt 93 år, mammas lillebror, som bott halva sitt liv i USA. Sist jag såg honom var i slutet av 70-talet. 

Att jag tog med mammas fotoalbum blev uppskattat. På den här bilden sitter morbror Bengt i sanden med familjen i bakgrunden. Morfar läser tidningen (notera badklädseln).

Storasystrarna passar Bengt en solig dag på badstranden för över nittio år sedan.

Buffébordet stod uppdukat i kusin Torbjörns och hans fru Lenas kök. Sedan satt vi länge i salongen och åt och pratade. Här har jag blandat bilder från olika tillfällen igen. Flickorna längst upp till vänster är de samma som sitter på bilden längst upp till höger, några år senare. 

Kaffe, äppelkaka och samvaro - en fin eftermiddag fick vi!

Maken passade även på att träffa sin storasyster, som ju också bor i Uppsala, medan vi ändå var i trakten. Glada, nöjda och fullproppade med intryck satte vi oss i bilen och åkte västerut mot solnedgången. 

Tack för denna dagen!

I herr Markurells fotspår

Sköna vackra sensommardagar har vi haft den senaste tiden. En av dem spenderade vi med vår gode vän A i A-sund. Den lilla staden har en idyllisk hembygdspark där vi satt en stund under ett solparasoll och åt vår lunch. Jag kalasade på strömming (igen) som är så in i Norden gott, men ska tydligen inte ätas för ofta nu för tiden. Restaurangen på berget påminde mig om värdshuset i Wadköping, även om mannen som serverade maten inte helt liknade herr Markurell.

Några dagar senare hamnade vi igen på ett friluftsmuseum, denna gång på Vallby i Västerås. Västerås, syster L:s och min barndomsstad, är ju också en förebild för Wadköping. Djäkneberget och även restaurang Klippan stod kanske modell för miljön och värdshuset i Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping.

Nu var vi på genomresa på väg till en släktträff och behövde en bensträckare och en kopp kaffe. Här var det varken gråsparvar eller kajor som matfriade, utan ett gäng hönor och två tuppar. De spankulerade gärna runt stolarna där småbarn satt. De hoppades (och räknade ut) att det skulle smulas lite extra just där. Den ståtliga guldtuppen var den som förde befälet, orädd och stolt.

Släktträffen blev så lyckad - rapport kommer.

En historielektion

En fin dag i La Stada fick vi, min vän T-S och jag. Vi tog tåget in, skönt att slippa leta efter parkering, och travade sedan upp till stadskärnan. Tittade in i den söta lilla bokhandeln i Centralpalatset. Min och Britt-Marie Dahlbergs bok På utflykt med tanterna på Villagatan stod kvar i hyllan. - Ingen kioskvältare precis, men trevlig lokalhistoria, sa bokhandlaren med ett leende.

Sedan var det dags för förmiddagsfika och Hälls konditori låg väldigt behändigt till. Vi har alltid mycket att avhandla, T-S och jag, och nu för tiden ser vi ju inte varandra så ofta längre. Så det blev en fin pratstund till kaffe och bulle, innan vi tog oss längre in i staden. 

Vi hade köpt biljetter till Örebro Slotts sommarutställning om Sveriges Drottningar. Det var vackra tablåer med klänningar och accessoarer för varje drottning, från Karin Månsdotter till Victoria av Baden och korta berättelser om deras liv och gärning. Historielektionen späddes på av en rolig och kunnig guide, Simon, som berättade livfullt om slottets historia (på engelska denna gång). T-S och jag fick en alldeles egen guidning av honom, när han visade tämligen nyupptäckt men medeltida klotter, gjort av kvinnliga fångar. - Vill ni se tortyrkammaren också, undrade han. Och det ville vi.

Här står jag nöjd i min "Boris Johnson-frisyr" (det blåste!). I kassen har jag en pocket av Anna Jansson, den andra i hennes Örebro-serie. Det blev många steg den dagen, fast T-S tyckte att vi mest fikade och åt mat. Hur som helst så blev det en lyckad dag i vår vackra residensstad.

Kosafari och klockklang

Jo då, det blev allt en liten fredagsutflykt innan det började regna. Det finns så mycket intressant och vackert att upptäcka på hemmaplan. Denna gång letade vi oss fram till Nalavibergs ekäng, på norra sidan av det lummiga naturområdet vi besökte, när gullvivorna blommade som bäst.

Jag klättrade över stättan som gick högt över elstängslet för att komma till gravområdet. Här finns cirka 200 gravar från järnåldern, mäktigt! Jag gick omkring där under hassel och ek och insåg rätt snabbt varför området var inhägnat med elstängsel. Här och där låg färska koblaffor och minsann. Där i gläntan såg jag några fän som stirrade nyfiket på mig. Inte för att jag har koskräck, men jag tyckte att det var bättre att fly fältet (grav-). 

Vi pustade ut på Viiby Krog och jag festade loss på stekta strömmingsflundror med potatismos, lingon och skirat smör.

Helgmålsringning! Vilket härligt ord. Hos oss kan vi höra klockan ringa från Skogskyrkogården varje lördag kväll vid sextiden. Denna lördag beslöt jag mig för att sitta på första parkett och lyssna. Oj, vad det dångade! Hade nog behövt hörselskydd. 

Överallt prunkade de präktigaste dahlior i alla färger. Så vackert! 

På söndagen fick vi kärt besök av kompisen A från A-sund. Det blev massor med prat och skratt, äppelkaka till kaffet och naturligtvis ett parti Alfapet. 

Så det blev en fin helg, denna gången också!

Detaljer

 I mitt mikrokosmos finns så mycket vackert att betrakta: druvklasarna som sakta blånar mot söderväggen, den första mogna tomaten (gul! vilken överraskning!), blåbären att rensa och köksfönstrets orkidéer. 

När solen lyser på kristallerna i fönstret, skickar de upp små regnbågsgnistor i taket. Då tänker jag på min mamma som med händerna i diskbaljan stod och beundrade bubblornas regnbågshinnor. 

En fjäril, Påfågelöga, tog god tid på sig att vila på pallkragen. Hon var lite luggsliten och naggad i kanten, lite som man själv kan känna sig ibland.

Det är fredag idag och vi överväger om vi ska ge oss ut på en liten utflykt innan regnet. Det spörs, som man säger här i Närke.

En innehållsrik augustihelg

En hel augustivecka har förflutit sedan sist. Rönnbären mognar i de höga träden i skogsdungen bakom huset. Härom dagen lyste det ännu rödare än vanligt. En domherre hoppade omkring bland grenarna och kalasade på bären.

Rött lyste det även om kräftorna familjen kalasade på i lördags kväll. Mmm, så gott! Lilla Lila var ivrig på att lära sig suga i sig det goda, men havskräftorna tyckte hon såg farliga ut. Gillade inte blicken. Eli är vid det här laget en van kräftätare och har lärt sig av sin far att få ut kräftköttet ur klorna i ett enda stycke.

Både lördagen och söndagen spenderade jag vid Sockenstugan och Bodarnesjön. På lördagseftermiddagen fick Lilla Lila bekanta sig med klosterruinen. Spännande tyckte hon. Sedan blev det glass i stora lass.

 

På söndag förmiddag åkte jag själv tillbaka till den rofyllda platsen. Jag skulle tjänstgöra som kyrkvärd vid den traditionella avslutningen av sommarkyrkan. Istället för befarat duggregn sken solen milt över gudstjänsten som hölls under den jättestora lönnen. Ett stort gäng holländska ungdomar kom och gjorde oss sällskap. 

Helgen avslutades med åska och biobesök. Jag och grannen MÅ såg romantiska filmen "Sista brevet från din älskade". Tänk att kunna få gå på bio igen!!

Nu är det måndag igen och man får kavla upp ärmarna!