Under korkeken

Försökte göra ett tjusigt collage, men Blogger ville inte kännas vid Powerpoint. Undrar just folk använder för program. Jag har sett sådana fina presentationer. Nåja, det får väl bli på det gamla vanliga sättet denna gång.

I söndags gjorde vi en utflykt till vårstället Trystorps Ekängar. Vi har besökt denna vårlund varje år i 25 års tid. Det är så härligt när marken är översållad av blå och vita sippor.

Nu var parken så fint iordninggjord med rullstolsvänliga stigar och gott om bänkar och bord. Fastän det var många bilar på parkeringen, så finns det plats för alla att njuta av våren.


Vi följde stigen runt och Isabelle fick bekanta sig med den väldiga ihåliga eken där hennes pappa, mamma och farbror blivit fotograferade otaliga gånger. Nu var det Isabelles tur, men hon förstod nog inte riktigt vad det var frågan om. Men vi kommer nog att få följa henne och eken, precis som vi gör med Ferdinand under korkeken: 1 år, 2 år, 3 år ...

Blåsippor, vitsippor, vårlök och lungört blommade. Koltrastens klara toner dallrade bland trädkronorna. En grönmossig jätteek hade vräkt omkull sig i den senaste vinterstormen.

Just nu, när allting gror och sjuder och det bara precis har börjat, då är det som allra härligast. Jag njuter av den fräscha våren och hoppas att du gör det samma!

Vårhälsningar från mig!

Vårstädning

Tittut!

Jag börjar repa mig så smått. Har den sista Kåvepenin-tabletten att svälja nu på förmiddagen. Nätterna är dock fortfarande jobbiga, sönderhostade som de är.

Igår städade vi grannar våra gemensamma uteytor. Det blev så snyggt i "parken" och garageplan blev renborstad. Ordföranden i vår samfällighet dukade fram kaffe och nybakade bullar på gräsmattan. Det smakade alldeles förträffligt och det var trevligt att stå där i solen och småprata en stund innan var och en drog sig tillbaka till sitt.

Idag ska vi fortsätta vårspaningen. Det blir den årliga, vårliga utflykten till Trystorps Ekängar, nu på jakt efter blåsippor. Och ikväll håller Åsa, Kalle och jag ett Andrum, en lugn stund i vår lilla träkyrka med musik och meditativa texter. Ikväll handlar det om Vägen till Livet.

Det ser ut att bli en riktigt skön söndag. Hoppas att du får det, du med!

Vad Göran och jag har gemensamt

Chattade nyss med svärdottern, som berättade att Lilla Hjärtat var ute och grävde i sandlådan med sin far. Hon tycker tydligen att det är roligt och protesterar högljutt när det är dags att gå in igen. Vi måste skaffa hink och spade, vi också, så vi står beredda när barnbarnet hälsar på nästa gång.

Det fick mig att tänka på galonbyxor. Jag ägde ett par knallorange. Jag minns inte första gången jag använde dem, men definitivt den sista gången. Jag var drygt sex år och lång för min ålder. På väg hem mötte jag en pojke som jag kände igen. Han stannade och sa med uppriktig förvåning och på äkta Västeråsmål: - Har du galonbyxor!! Då kände jag mig felklädd och på fel ställe. Sedan fick mamma aldrig på mig några galonbyxor mer.

Som ni ser ovan, så var det inte bara jag som var iklädd detta plagg. Även f.d. statsministern hade sådana.

Ni kanske undrar hur jag mår? Jo, tack! Sänkan och febern har sjunkit, men grovhostan och huvudvärken finns kvar. I natt satt jag uppe i flera timmar, eftersom hostan hindrade mig att sova. Jag knaprar min medicin som jag ska, så den jobbar för mig. Hoppas att jag snart ska kunna fungera som vanligt igen.

Allrakäraste syster

Den lilla pluttan i mitt knä har precis fyllt 50 år! Jag minns när mamma satt i sin säng i laxrosa bäddkofta och berättade att Syster S och jag skulle få ett syskon. Vad spännande det var! Arbetsnamnet var Lars, såsom det hade varit för oss två andra.

Och en vårdag kom mamma hem från BB med vår lillasyster L (inte Lars!). Hon var naturligtvis det sötaste man kunde tänka sig och vi var så stolta, vi storasystrar.

Redan som en liten tulta var hon omtänksam. Om någon hade slagit sig, så sprang hon raskt och hämtade en kall matsked att lägga på det onda för att förhindra att det blev någon bula.

Som vuxen har hon kvar sin omtänksamhet om både folk och fä. Hon har stark integritet, skinn på näsan sa pappa, och förverkligar sina drömmar undan för undan. I helgen har drömmen om ett Silverpäronträd gått i uppfyllelse och i sommar rider hon och K-O på islandshästar på Island. Bara inte något askmoln fortsätter att bråka.

Syster L, du är en riktig pärla och jag är innerligen tacksam och glad för att jag har dig!

Slut på långa väntetider

Tack vare uppmaningar från svärdottern och från PO66, så ringde jag Vårdcentralen igen idag. Febern har inte gett med sig och det är så jobbigt med hostan och andningen.

Nu måste jag berömma primärsjukvården. Vilken skillnad det har blivit på några år! Allt flöt på hur bra som helst, knappt några väntetider alls. Efter några knapptryckningar så fick jag telefontid om fem minuter. Och de ringde verkligen upp då. Tid hos doktorn, en yngling som hette Jens, fick jag några timmar senare. Jag behövde inte vänta alls i väntrummet utan blev hämtad på bestämd tid!!!

Doktorn konstaterade efter undersökning och labprov att jag hade dragit på mig en lunginflammation och på det en annan infektion. Så nu blir det att intaga en pencillinkur och hoppas på att den biter. Medicinen var utskriven direkt på Apoteket, så ingen väntetid där heller.

Jag är imponerad!

Det enda som kan vara jobbigt för äldre eller väldigt sjuka är att se hur man ska knappa på telefonen, men det antar jag att man komma runt genom att vänta kvar i luren.

Temperaturen är hög uti kroppen

Den förbaskade hostan utvecklade sig till influensa med feber. Så nu är det inte mycket med mig. Hoppas att jag inte har lyckats smitta ner någon under resan eller under 50-årsfesten som vi var på dagen vi landade i Sverige igen. Maken verkar i alla fall ha klarat sig.

Nu får det bli sängläge igen!

Fjärde dagen i Körsbärsdalen

På morgonen den sista dagen strålade solen från en klarblå himmel. Vi packade ryggsäcken och satte oss i bilen. Den här dagen åkte vi mot Medelhavet och de böljande vinfälten vid Banyuls. Vi följde kustvägen med en fantastisk utsikt över ett grönt hav och sandgula byar som hängde i klungor på de branta bergssidorna. Vi åkte till den sydligaste franska orten, Cerbère, där vi gonade oss i solen med en kopp kaffe på ett café i hamnen.

Vår nästa anhalt blev en havsvik, där vi satt på klipporna, med cederträden i ryggen och solglittret framför oss. Här plockade vi upp våra lunchbaguetter och satt hade det lugnt och skönt i några timmar.

På kvällen var vi hembjudna till parets goda vänner, U och P. U hade lagat en suveränt god soppa av egenodlade jordärtskockor, bl a.

Trötta, mätta och belåtna for vi hem i den stjärnklara natten för några timmars sömn innan det var dags för hemresan.

Tredje dagen i Körsbärsdalen

Just nu är dalarna och slätterna vid foten av Pyrenéerna översållade av rosa och vita blommor. Fruktträden står i täta rader och bär upp sina blommande kronor. I bakgrunden tronar de blå bergen med hättor av vitaste vitt.

Den tredje dagen letade vi oss uppför den djupa dalgången med hisnande stup upp till högplatån, Cerdagne, en miljö som skulle kunna vara hämtad ur filmen Sound of Music. Här var det lugnt och stilla. En hund skällde och en kyrkklocka ringde.

Vi var de enda lunchgästerna på Le Romarin och blev uppassade av en servitör, en servitris och en boxerflicka med fuktig blick.

Vi var fram även till den avlägsna byn Llo, där det ligger en förstklassig restaurang där mina reskamrater lunchat tidigare. Nu var den stängd och byn låg tyst. Stillheten bröts bara av tjuten från turister som kastade sig ut i en linbana över ett stup. Trakten har flera stora skidorter, men nu är skidsäsongen över och vandringssäsongen har ännu inte startat.

Vi stannade till i medeltidsstaden Villfranche-sur-Conflent, som är omringad av en vallgrav och en mur. Jag köpte en fin, blå liten keramikkanna av en dam som satt och dekorerade krukor i sin butik. Nu kommer jag att bli påmind om Körsbärsdalen varje gång jag häller mjölk i kaffet.

Andra dagen i Körsbärsdalen

Metrologerna hade "lovat" skyfall dag nummer två. Då passar det bra med museibesök, tänkte vi. Det kom inget regn, men däremot åkte vi ner till Dali-museumet i Figueras. Den karln måste ha haft roligt varje dag. Hela det fantastiska huset var fyllt av hans upptåg. Jag kände igen berömda konstverk av andra konstnärer som Dali knorrat till. Men allt var inte vilt och vansinnigt. Vissa tavlor var riktigt vackra:

Lunchen intogs i en gammal restaurang som hängde som ett svalbo över en bred, grön å. Vi hade en fin utsikt över feta vita ankor och blommande buskar. Rätt var det var bröts vattenytan av ett rufsigt brunt huvud. Var det en utter?

Vägen tillbaka till Frankrike vindlade sig genom en vildmark av ekskogar, raviner och mäktiga höjder. På den franska sidan hamnade vi i en liten by där man tillverkade espadriller och vävde markisväv i starka färger. Här hittade A lite nya färgklickar till köket. "Solens tyger" hette fabriken och butiken, ett mycket passande namn.

Första dagen i Körsbärsdalen

Nu har vi varit och hälsat på våra vänner på Fikongränd i Körsbärsdalen. Gränden är smal och på det smalaste stället måste man gå på tvären om man råkar vara axelbred. Här har vi bott och mått bra i fyra dagar, synnerligen bortskämda av våra vänner A och U.

Den första dagen gick vi upp kl 02.00 på natten hemma i Svedala. När vi tog mark många timmar och många mil senare, så lyste solen över gröna marker. Vallmoblommor glödde i vägkanterna.

Vi tillbringade resten av dagen hemma i byn. Vi gjorde ett ärende till apoteket för att få någon bot på min eländiga hosta. Därinne stod två expediter och några kunder och den manlige expediten log förbindligt mot mig och frågade vad det fick lov att vara.









- Jag hostar så förskräckligt, sa jag på min bästa skolfranska. Han ville försäkra sig om att han gav mig rätt medicin, så han bad mig hosta så att han fick höra ur det lät. Jag drog igång min hosta som låter som en gammal Austin med startsvårigheter. Expediten bleknade och en äldre herre retirerade förskräckt bakåt i lokalen. Jag fick min medicin och skyndade ut.

Vi flyger söderut!

Nu är det snart dags att ge sig av till Körsbärsdalen. Väskan är nästan packad. De tre P:na är med: Pass, Pengar och Piljett.

Hus- och kattvakten är installerad och det känns så tryggt att ha honom här i veckan. Katten kan inte få ett bättre sällskap än Pe.

Det enda som inte är så kul är att jag dras med en förfärlig skrällhosta, som sliter i lungorna.

Vi har haft en fin påskhelg med naturupplevelser och kontakter med familj och vänner. Jag har haft uppdrag i vår fina, lilla träkyrka också, dels som kyrkvärd och dels som körmedlem.

Kanske kan jag återkomma under veckan med rapporter från Körsbärsdalen. Så jag säger bara: À bientôt!

Transpaning vid Hornborgasjön

Vilken härlig solskensdag det blev, påskafton 2010. När vi åkte iväg vid tio tiden på morgonen, visste vi inte att vi skulle komma hem igen först tolv timmar senare. Vi åkte till tranornas vårliga rastplats, den södra delen av Hornborgasjön. 13800 tranor hade räknats in och det var säkert åtskilliga tusen åskådare också. Förutom tranornas rop hördes även det tyska, danska och det norska tungomålet.
Till Naturrum på den östra sidan av Hornborgasjön hade det inte kommit så många fåglar ännu. Det var bara en och annan sothöna som lät sig beskådas av de påskfirande människorna.
När vi var på hemväg igen ringde mobilen. Det var kompisen L som önskade Glad Påsk och undrade om vi inte kunde titta in. Så då tog vi vägen över den vilda skogen istället och dök upp hos L och U som höll på att vårelda.
Vi grillade korv vid kanten av den strida ån. Sedan satt vi i solen och pratade tills det var dags att gå in och äta påsklunch. L trollade fram sill, ägg, prinskorv, köttbullar och Janssons frestelse och jag fick till och med smaka på lite Utö snaps, jättegott!

När vi kom hem på nattkröken, kom Katten fram från baksidan. Hon smågrälade på oss och tyckte verkligen att det var på tiden att vi dök upp.

Svanspaning vid Blå Bergen

Glad Påsk! Visst är det skönt med den här tiden då ljuset och hoppet har återvänt?

Igår var vi och besökte sjön Tysslingen, vid foten av de blå bergen. Så här års fylls sjöängarna av tusentals sångsvanar på väg norrut. I år är det visserligen lite försenat, men nu är de där i alla fall, 2600 st. Över nejden spände en bred och vacker regnbåge.

Pe och många med honom stod och beundrade det häftiga skådespelet. Jag träffade på en f.d. arbetskamrat som var där med sin familj. Hans femåriga dotter såg mest fram emot att de skulle öppna matsäckskorgen.

Vi själva åkte hem till Joy och drack kaffe där. Idag yttrade Lilla Hjärtat ordet "Farmor" för första gången, fast det låter lite franskt när hon säger det: "Famou". Ordet "boll" får också en fransk klang i hennes mun. Det blir "byll". Så hon har kanske lite av mina franska nerver i sig?

Maken tog några verkligt vackra bilder igår. Jag rekommenderar ett besök på hans sida.

Idag blir det transpaning, istället. Det sägs att det finns 13800 st vid Hornborgasjön.

A pro på fåglar, så känner jag av en tupp i halsen. Rethostan har slagit till. Måste bli bra fort!

Koll på läget

Jag funderar över ordet chatta, från engelskans chat. Det är nog så att det svenska ordet tjata (eller tjöta på göteborgska) kommer därifrån. Jag chattar gärna med min svärdotter och mina söner, men jag tjatar nog inte så mycket. Det är skönt att kunna ge ifrån sig ett livstecken när man sitter i datorskärmens sken. Vi kan enkelt byta några ord och reflexioner om det som hänt under dagen via MSN.
Maken chattar med släktingar i Canada och ibland kopplar de på webkameran och kan titta varann i ögonen och höra rösten och skrattet över Skype. Victoria från Azerbadjan håller kontakt med sin älskade dotter, som har slunkit in på ett internetcafé i Baku.

Genom bloggandet håller vi kontakt, nya och gamla vänner. Vi är med i varandras liv på något sätt, fast många mil skiljer oss åt ibland.

Jag trivs bra här hemma i bloggborgen, men är inte så begeistrad i FaceBook. Den gör mig yr i mössan och jag känner mig stum när jag ska klämma ur mig ett svar på frågan: Vad gör du just nu? Visst är det roligt när det dyker upp människor från det förflutna, men det är en aning krystat att få frågan om man vill bli vän med sin egen man!

Geni heter ett forum där vi har samlat släkten. Där hjälps vi åt att bygga släktträdet och där håller vi ordning på födelsedagar och andra tilldragelser.
Stay Friends är ytterligare ett forum där det dyker upp klasskamrater och andra bekanta. Nu senast påstod en studentkamrat, som till det yttre påminner om Sven-Bertil Taube, att det faktiskt är dags att fira 40 års jubileum.

Birthday.se håller reda på hur gamla vi är och på Hitta.se kan du via kartor och gatuvyer praktiskt taget knacka på dörren hos dina bekanta.

Den här utvecklingen är både rolig och lite skrämmande på samma gång.

Nu har jag tio lediga dagar framför mig och imorgon blir det förmodligen svanspaning. Det är så skönt att komma ut i friska luften och känna den där första aningen av vår.

God Natt!