Avtackad trio

Här står tre blivande pensionärer som just har blivit uppvaktade och avtackade av sina kompisar i fackklubben. Det var en synnerligen välbesökt medlemslunch på Bodarne restaurang. Jag har väl aldrig sett så många medlemmar på en och samma gång. Kul!

På onsdag är det Ärtan T:s sista arbetsdag. Det är hon i rött. Vi har varit ett radarpar i trettio år, för det mesta har vi jobbat i rummen bredvid varandra, men ibland har avstånden varit lite längre emellan oss. Hon är ett riktigt energiknippe. Det är hon som ger begreppet Sisu ett ansikte, men så är hon ju också finne i botten. Idag anmälde hon sig till Arbetsförmedlingen. Det tog en timme för förmedlaren att knacka ner hennes CV meddelst pekfingervalsen. Hon hade god lust att byta plats med honom och knattra fram raderna med sin sedvanliga frenesi.

Han i mitten har varit en stöttepelare för så många av oss. Hans pappa var en av de allra första som kom upp från Göteborg för att dra igång ESAB i Laxå 1942. Han är GAISare bara för att hans pappa var det och för att han blev uppmanad att bära GAIS halsduk med stolthet.

Hon i svart, det är jag det. Med mina 33 år på företaget räknas jag numer som ett inventarium. Inventarienumret sitter ingraverat på halsbandet. Men om fyra veckor är det slut med min ESAB-era.

Ikväll har jag hisnat till bilderna från Dödens Väg i Bolivia. Kjell från ABF berättade livfullt om sina skräckinjagande upplevelser, men även om hur människor lever och verkar i ett mycket kontrastrikt land. Synd att vi var så få som kom till biblioteket i Askersund denna mörka novemberkväll.

Uppdatering: Det slår mig just att på bilden ovan ser det ut som om vi tre pensionärer står vid ättestupan och tittar ner. Det var verkligen inte meningen.

Fredagskväll i timmerkojan

Det blev en fredagskväll i timmerkojan för Maken och mig. Vi åkte under en dramatisk himmel med "bibliska" moln med guldkant. Efter cirka åtta mil svängde vi av den stora vägen och följde skyltarna tills vi hamnade i Flugebyn.

Här under de höga furorna bolmade en mila. En tuff kolargumma gick och bankade på milans tak med en stor klubba.
Folk kom åkandes för att titta på det gamla hantverket, för att äta goda kolbullar med lingonsylt och för att lyssna på ren och skär spelglädje. Spelemännen och spelekvinnorna kom med sina instrument från olika håll och trots att de aldrig hade spelat ihop tidigare, lät det som om de aldrig gjort något annat.
Maken sitter längst bak på scenen och spelar gitarr. GlasmästarBosse sitter framför honom med sitt dragspel.

När det började skymma dök ett dansant troll upp och även skogsrået i vit särk och hål i ryggen. Hon inspekterade milan och verkade nöjd med resultatet.

Det var svart natt när musikerna motvilligt bröt upp och vi satte oss i bilen igen för att åka tillbaka till vårt eget tjäll.

Veckan har varit motig med varsel på jobbet och inledda fackliga förhandlingar. Det är fler i min närhet som fått känna av att det är skakigt på arbetsmarknaden nu.

Ha en skön helg!

Guldkant

Några härliga vårdagar har förflutit. Igår morse var jag tvungen att bromsa in vid dammen och beundra ett svartvitt fågelpar som låg på ett tunt isflak. När jag väl fått upp min lilla fickkamera hade de förstås hävt sig ner i det mörka vattnet. En annan morgon flög en plog med ropande sångsvanar ovanför mitt huvud i riktning mot svanarnas vårrastställe Tysslingen.

Mina arbetskamrater och jag brukar sätta en guldkant på fredagarna genom att gå ut och äta lunch på någon av ortens tio matställen. Igår blev det Café Rött som serverade en god fläskfilé och en fräsch salladsbuffé för 60 kr.

Denna fredag blev det ännu mer guldkant. Vi var ett gäng som nappat på att åka till Lerbäck och gå på teatermiddag. Denna gång var det ingen mordgåta som skulle lösas utan det var en komedi i tre akter, Noll Koll. Det sprangs och smälldes i inte mindre än fem dörrar på den lilla scenen. I pausen serverade skådespelarna oss en trerättersmeny med god dryck därtill.

A pro på änglar i det förra inlägget, så tipsade en vän i Göteborg om en guldgruva till butik. Där får det bli ett stopp någon gång.

Än så länge är det tyst i huset, denna lördagsmorgon. Jag ska snart tassa ner i köket och sätta på kaffet. Och ta in lördagstidningen som brukar vara innehållsrik.

Ha en skön helg!

Facksnack och bakslag

I dessa tider grasserar årsmöten och tillika vinterkräksjukan. Ärtan T, arbetskompis, vän och sekreterare i fackklubben ringde och sa med ynklig röst att hon mått dåligt hela natten. Hon hade till slut lyckats få behålla en klunk te och funderade på att komma till jobbet för att fortsätta sammanställa handlingarna till kvällens årsmöte med facket. Jag avrådde å det bestämdaste.

Istället klev vi andra in och såg till att det blev ett bra möte och att rätt beslut togs.

Ordföranden ville inte vara med på bild. (Nej, det var jag som inte skärpte till mig!)

Något positivt som hände: Jag vann första pris i närvarolotteriet! En hink fylld med frukt, ost och kex.

Något negativt: Jag trodde det var ett lurendrejeribrev när jag såg brevet från den tyska ambassaden: Ärade fru Swenson, började det. Men det var en obetald räkning från ett sjukhusbesök för ett och ett halvt år sedan som de ville ha ett tresiffrigt Euro-belopp för. Men jag tror att jag var försäkrad och måste börja nysta i detta. Vet inte hur sådant här ska skötas.

Är det någon som har erfarenhet av detta?

Skepp ohoj!

Long time - no see, kanske ni tycker. Men Ärtan och jag har varit på kryss tillsammans med vårt fackförbund. Vi var cirka fyrtio deltagare på denna kurs, som var mycket givande. Det var roliga och fartfyllda lektionstimmar med många Aha-upplevelser. Jag nickade inte till en enda gång!

Hade vi inte varit så flitiga studenter så hade vi kunnat prova chokladinpackning (dopp i choklad - smaka på det!), Kareoke, bridge, bad till palmers sus, badtunna i friska luften ...

Vägen till båten tog 5 timmar i strålande söndagssol. Vi åkte vackra, slingrande vägar genom det fagra Sörmland. Ärtan och jag satt längst fram i bussen med en fantastisk utsikt. Vi såg även det vi inte velat se: Hur busschauffören höll en lapp med ett telefonnummer i ena handen och en mobiltelefon i andra handen medan han petade ner numret till vägkrogen med tummen, samtidigt som han försökte hålla bussen på rätt sida vägrenen på den kurviga vägen. Bredvid vägen sluttade det vackert ner mot en dalgång och en sjö. Där hade vi inte velat hamna.

Idag var jag åter på plats på kontoret. Solen lyste in genom fönstret. Rosorna har glatt mig i många år. De vissnar aldrig.

Sköt om er!