November i Körsbärsdalen

Efter vår baskiska rundtur tillbringade vi en vecka hos våra vänner i Körsbärsdalen. Vissa dagar ven Tramontanan runt husknuten. Tramontanan är en stormvind som kommer från bergen och skakar om husen i dalen och blåser runt med snön på bergets högsta topp. Då var det skönt att mysa framför brasan.

Andra dagar var det knallblå himmel och då gjorde vi utflykter. En dag till en liten medeltidsby högt uppe i bergen, Corsavy, en annan dag till havet och saltdammarna.

Minsann blev det inte också en bildningsresa. Skulptören Maillol bodde nära Banyuls och nu visas hans hem och konst för allmänheten. Inte visste jag att han var näst efter Rodin den mest betydelsefulla skulptören i Frankrike. Ja, jag visste inte ens om att han funnits. Han specialiserade sig på att skulpturera kvinnokroppar men var heller inte oäven på matlagning. Han har haft många berömdheter runt sitt middagsbord. Ovan ser du en bild på honom, hippiefarbrorn i stort vitt skägg.



Här står vi i hallen och ska just ut på nya äventyr. Jag provar min nya basker för första gången.

En dag åkte vi norrut längs kusten och det gröna havet. Ett tag hade vi stora saltbassänger på ena sidan och sanddynor och havet på den andra. Jag fick lite ofrivillig kontakt med havet när jag djärvt skulle känna på vattnet och en stor våg sköljde över mina skor. Jag plurrade, som jag skulle ha sagt när jag var barn. Så det blev inköp av nya strumpor innan vi satte oss till bords för lunchintag i Port Barcarès.

Den unge mannen här ovan driver en liten vingård som heter Berta-Maillol. Efter att ha fått smaka på vinet och prata lite med honom köpte vi med oss några flaskor. Han hade vid ett tillfälle levererat till Systembolaget i Sverige, men tyckte att det var förenat med så mycket pappersarbete att han inte tänkte göra om det. Däremot tänkte han ta med sin son och besöka Wasa-skeppet. Men då skulle det vara sommar och varmt.

Avresedagen var så pass varm och skön att vi kunde luncha utomhus. Vi gjorde ett stopp på vägen ner till Barcelona och kunde blanda oss med söndagsflanörer och demonstranter i den gamla staden i Girona. När vi sagt tack och adjö till våra vänner var det några lååånga timmar kvar i vänthallen och i luften och i bilen innan vi kunde tumla in genom dörren hemma. Ja, nu vet du allt! Nästan.


Baskisk resa - stor final

Innan vi återvände till våra vänners hemort i Körsbärsdalen firade vi Maken ännu en gång med en storstilad lunch på en stjärnkrog, Le Viscos, utanför Lourdes i en liten by Saint-Savin.

U och A bjöd oss på en fantastisk meny bestående av sex små, utsökta rätter. Den fryntlige kocken Jean-Pierre Saint-Martin kom fram till bordet flera gånger och berättade om maten. Han ordnade elegant med ersättningsingredienser till A som inte äter kött. Som avslutning fick vi en dedikerad meny där han skrev ungefär så här:

Matlagningen är mer än recepten. Den är ett verktyg av kärlek och broderskap. Gastronomin är konsten att använda livsmedel för att skapa lycka. Tack för att ni delade allt detta.

Vänliga hälsnigar Jean-Piere Saint-Martin

Efter att också ha besökt Karl den IVX Johans hem i Pau åkte vi raka vägen hem. Vi lyckades undvika långtradarblockaderna och kunde stänga dörren om oss vid åttatiden på kvällen.

Den fantastiska baskiska resan var över för denna gång.

Baskisk resa - veckoslutet

Utsikt från värdshuset i Laas

Vi lämnade Atlantkusten och åkte av allfartsvägarna och valde små byvägar in i franska Baskien. Här tävlade byarna om att vara de vackraste och mest pittoreska.

"Här är det bättre än på andra sidan" står det i skyltfönstret i den lilla byn Ainhoa.

I byn Ainhoa drack vi te och kunde samtidigt titta på redskapen som används för den märkvärdiga, baskiska sporten pelota. Kastverktyget och en boll stod som jättelika rondellprydnader i en liten by och vi gissade alla på att det var en majskolv och ett ägg som skulle illustreras. Tills det gick upp för oss vad det var.

I Espelette torkade man röd paprika på utsidan av husen i långa girlander. Vi handlade med oss paprika, paprikapulver och ost, goda souvenirer.

Högt ovanför St Jean-Pied de Port åt vi vår medhavda lunch. Våra närmaste bordsgrannar var en flock fridfullt betande får som inte verkade bry sig ett dyft om den storslagna utsikten över bergen och de snöklädda topparna.

St Jean-Pied de Port är den urgamla startpunkten för många pilgrimsvandringar. Naturligtvis gick vi backen, genom porten och över bron där så många trampat före oss.

Vi besökte också Salies de Bearn och Sauveterre de Bearn innan vi knackade på hos värdinnan på Auberge de La Fontaine, ett litet värdshus i pyttebyn Laas. Där fick vi både husrum och en härlig middag. Jag åt de godaste lammkotletter jag någonsin smakat. Sedan var det skönt att få somna under snedtaket och vakna till kyrkans klockklang morgonen därpå.

Baskisk resa - femte dagen födelsedag

En av anledningarna till vår resa var att Maken skulle fylla jämna år. På födelsedagens morgon väcktes han med sång och champagne och ikläddes en äkta baskisk basker. Klart man ska va´ lite yr i mössan på sin födelsedag!

På kvällen gick vi till en fin liten restaurang alldeles invid hotellet, Lanziego. Där blev vi uppassade och försedda med goda rätter och gott vin. Den varma hummersalladen (se bilden ovan) var superb! Visste ni förresten att San Sebastian har flest restauranger med Guide Michelin-stjärnor per capita i hela världen? Även om denna restaurang inte hade någon stjärna, så kan jag rekommendera den å det varmaste.

Under de två dagar vi var i staden såg vi stranden i alla sorts väder. Havet och vågorna lockade både badande, brädsurfande och vindsurfande entusiaster. När jag såg en massa svarta huvuden i vågorna tyckte jag först att det var en koloni sälar, innan jag insåg att det var surfare.

Surfare eller gourmé, det finns alltid en anledning att besöka San Sebastian.

Baskisk resa - fjärde dagen San Sebastian

Utsikt från hotellrummet i San Sebastian

Efter frukost checkade vi ut och lämnade Lekeitio. Vi tog den branta kustvägen och passerade de små orterna igen Ondaroa, Delba m fl. När vi kom in i San Sebastian bröt solen igenom molnen. Den långa bukten med sandstranden och de inramande höga uddarna var märkvärdigt likt Rio. Det fanns till och med en Kristusstaty på den högra klippan, högt ovanför gamla stan.

I gamla stan vimlande det av små butiker och pinchosbarer. Det var på en sådan bar vi återsåg det engelska paret från paradoren i Sos del Rey och det blev en lång pratstund. A och jag passade på att julhandla en del, medan Maken och U besökte stadens akvarium.

(Nu ska jag snart kila iväg till gymmet för att bränna en och annan påflugen kalori. Jag återkommer med mer senare.)

Hasta la vista!

Baskisk resa - Tredje dagen Bilbao

Utsikt från hotell Aisia i Lekeitio

Maken hade länge drömt om att få komma till Guggenheim-museet i Bilbao och nu skulle det bli av. U körde oss elegant fram i det intrikata vägnätet runt staden. Motorvägar går kors och tvärs och trafiken är hetsig. Det gäller att välja rätt fil och man har inte många sekunder på sig.

Det finns många iögonfallande hus i Bilbao och det gäller inte minst för Guggenheim-museet. Väggarna är klädda i titan och de lutar åt alla möjliga håll. Utanför sitter en vovve i jätteformat klädd med penséer. Muséets interiör är också spännande, en stor ljushall, glasgångar, trappor, glashissar. De pågående utställningarna var inte lika intressanta. Antoni Tàpies ställde ut klädbylten på stolar, brädbitar med sotade kors på, rostiga tunnor. Hmm... Det blev ett återseende av Tàpies "hemma" i Ceret, när vi besökte konstmuseet där veckan därpå.

Baskisk resa - Andra dagen

Utsikt från hotellfönstret andra dagen

I frukostmatsalen denna morgon var förutom vi fyra ett engelskt par, som vi skulle stöta samman med många mil därifrån på en liten stökig pinchosbar. Vad är det man säger: Världen är bra liten?

Innan vi lämnade Sos del Rey Catolica utforskade vi de medeltida gränderna. En liten farbror visade oss runt i kyrkan. Vi kanske var de enda besökarna under hela dagen. Under kyrkan låg ytterligare en kyrka, ett hemligt rum med fina målningar intygade U som var den ende som vågade sig ner i de smala gångarna.

Färden gick sedan västerut. Vi vinkade åt pilgrimer utanför Pamplona och vek in på en liten lummig väg, förbi betande får och små byar. I närheten av Zumarraga gjorde vi lunchstopp vid en krog vid landsvägen. Därinne satt herrar i basker och mustasch och bligade på oss. Servitrisen var rolig, lite barsk. De hade ingen meny att välja från utan här serverades man rejäl spansk husmanskost: bönor och blodkorv och filbunke till efterrätt. Fast jag avrundade böngrytan med ett läckert bakverk istället för filbunke.

Sedan letade vi oss ut till kusten och åkte längs smala vindlande vägar, från ort till ort och letade husrum. Det fann vi i Lekeitio, där vi stannade två nätter på hotell Aisia som låg vid hamnen.

Baskisk resa - första dagen

Utsikten från hotellfönstret första dagen

Vår baskiska resa är över för denna gången. Igår natt, vid tvåtiden, ramlade Maken och jag in genom dörren hemmavid efter fjorton intensiva dagar.

Vi reste som så många gånger förut med våra goda vänner U och A. De hämtade upp oss på flygplatsen i Barcelona på söndagkvällen och så åkte vi rakt ut i bergen till vårt första natthärbärge, Hostal Guilleumes i Monistrol de Montserrat. När morgonen randades hade vi synen ovan framför ögonen.

I frukostmatsalen hörde vi bordsgrannarna prata svenska. Det var ett äldre par (som vi själva!) som gjorde en längre tur i landet. Våra planer för dagen var bland annat att ta oss upp till klostret Montserrat som klänger högst upp på den branta klippkanten. Det skulle vi göra meddelst en gul vagn som hängde i linor utmed bergssidan. Modet svek mig, men mina reskompisar åkte upp och fick en storslagen utsikt, medan jag ilade omkring i de trånga gränderna i byn nedanför.

Sedan bilade tvärs över det spanska slättlandet. Vi gjorde lunchuppehåll i en sömnig liten ort, Almacelles. Det enda öppna matstället vi kunde hitta var en sportbar, där en glad servitris langade till oss varsin mastodontsmörgås.

Så småningom åkte vi in i berglandskap igen. Vi följde floden Aragon åt väster, svängde av på en skumpig, minimal skogsväg där vi inte mötte en enda bil och kom så småningom fram till ett fantastiskt hotell, en parador, i den medeltida byn Sos del Rey Catolico. Vilka rum! Rena lyxhotellet! Middagen var kanske inte så mycket att hurra för. När U och jag fick vår efterrätt började vi nästan skratta: en sopptallrik med vaniljsås där det flöt en ensamt Mariekex. Inte vad vi hade väntat oss.

Dagens dessert

Vi utforskar området kring Körsbärsdalen denna vecka. I förrgår var vi högt uppe i en medeltidsby med en storslagen utsikt över dalen.  Jag ville bara utbrista i ledmotivet till The sound of music. Igår omgav vi oss med rosa flamingos och marsklandskap.

Idag gick färden längs den klippiga kusten med grönt hav på ena sidan och gula vinodlingar på den ena.

Uppe i bergen har det snöat kraftigt. Pic Canigous snömössa blir allt större.

På måndag morgon får vi en annan utsikt från köksfönstret.

Svampplockare

"Hemma" i Ceret igen. Vår odyssé runt spanska och franska Baskien är över för denna gång.Vi har haft en finfin resa, mycket att titta på och mycket mat och dryck att njuta av.  Rapporter kommer när jag är datoriserad igen.

På förmiddagen har vi provianterat på Carrefour och hittade ett gäng svarta trumpetsvampar att ta hem.

Ha det!

Bakom fönsterluckorna

Den lilla sömniga byn Laas morgnar sig efter lördagskvällens middag på värdshuset. Min trerätters bestod av fisksoppa, grillade lammkotletter och äppelpaj. Utsökt!

Bakom gardinen

Bakom den här gardinen väntade San Sebastian. En härlig stad med en lång sandstrand i en mjuk bukt. Det fanns folk som badade (utan våtdräkter). Vi promenerade och åt pinchos på små barer tillsammans med Storbaskern och hans många bröder. En engelsk dam som vi kände igen från paradoren i Sos del Rey dök upp på den lilla baren och vi fick en lång pratstund.
Idag ska Maken firas med besked.

Vykort från Baskien

Hej! Det är morgon den fjärde dagen. Jag står i hotellfönstret och blickar ut över en småbåtshamn. Bakom den ligger en taggig holme och sedan Atlanten rakt ut.

Igår var vi i Bilbao och besökte Guggenheimmuseumet, en imposant byggnad. Utställningarna var mer knäppa än vackra.

Idag går turen till Europas Rio de Janeiro, San Sebastian.

Sköt om er. Vi hörs!

Utsikt andra morgonen

Också en ljusglimt

När det är som mörkast blommar den rikligt - Novemberkaktusen. Dess eleganta vita blommor är också ljusglimtar för mig. Jag samlar på sådana nu!

Födelsedag i Allhelgonatid

Lilla Hjärtat fyller år den 1 november. För fem år sedan stod jag beredd på orgelläktaren i en fullsatt kyrka för att inleda minnesgudstjänsten med en solovers. Klockan var några minuter i sex på kvällen och jag var lite nervös. Plötsligt durrade mobilen till i min ficka och jag smög bakom orgeln för att ta samtalet. Det var sonen som med hes röst sa: Grattis farmor! Ditt barnbarn föddes för tjugo minuter sedan. All nervositet var som bortblåst och jag kunde sjunga med glädje och tacksamhet. Vilket mirakel. Liv släcks och liv tänds.

Igår kväll var vi bjudna på femårskalas med popcorn och film. Lilla Hjärtat öppnade presenter och delade ut varma kramar. Häftigast var nog den flygande älvan, som efter liten klurande från pappa Joy och farbror Pe, gav sig iväg högt upp under taket som en jättestor trollslända.

Jag tror att Lilla Hjärtat kunde somna nöjd med sin dag. Hon hade fått rosa och lila slingor i håret, ballonger, presenter, pizza men allra bäst var nog att ha hela den stora familjen omkring sig.

Ikväll är det minnesgudstjänst igen. Ljus ska tändas för de som avlidit under året som gått. Och vi i den lilla kören ska sjunga vackra sånger. Det kommer att bli stilla och stämningsfullt, som det ska vara på Allhelgona.