Rött, blått och gröööönt!

Fånga dagen! Idag stod det i tidningen att de röda näckrosorna blommade i Fagertärn och genast drog vi åstad, Maken och jag. Och vi fångade blommorna med våra kameror, men då fick vi zooma. För näckrosorna guppade en bra bit ut i sjön och inte var de så väldigt många, heller.

Det var skönt att gå på fin stig, med barrdoft i näsan och vågkluck i öronen. Tallarnas stammar var raka och höga. Där hade de stått i givakt i många år.

Härom dagen pratade vi om personligheter och färger. Då kom jag att tänka på min kollega och vän Ärtan T. En morgon kom hon väldigt mycket för sent till jobbet och berättade andtrutet att hon fått bensinstopp några kilometer från orten. Hon hade fått traska en bra sträcka till den närmaste bensinstationen för att köpa bensin. - Och kan ni tänka er!, utropade hon triumferande. Jag fick tag i en bensindunk i exakt samma färg som min dräkt!

Snacka om att vara positiv (och grön).

Vilse

Dagens promenad blev synnerligen kort. Vi hälsade på Lilla Lila och hennes mor och far lite à pro på. Efter kaffet tog vi en sväng i den vackra parken i deras område. Genast tornade ett svart moln upp sig och började skvätta hagel på oss.

Vi spurtade längs en genväg över gräsmattan med molnet jagandes bakom oss. Pe och Lilla Lila räddade sig in i porten i sista stund och Maken och jag skyndade tillbaka till bilen och hann precis innan det brakade löst.

Nu har vi precis kommit hem efter en sejour på Marieberg där vi lunchat, lämnat in trasig telefon, växlat till oss Euro, handlat kläder och mat. Och nu lyser solen åter. Hur ska de ha det, egentligen? Ingen ordning alls på vädret.

Igår när jag gjorde mitt pass på Kupan kom en kär gammal vän in. Han berättade att han varit med på en träff för elitidrottare. - Vi var många, en bra bit över 50 personer, sa han. - Har du varit elitidrottare?, sa jag förvånat (ofint nog). - En gång i tiden var jag faktiskt tävlingscyklist, berättade han, men jag var inte särskilt framgångsrik.

- Fast en gång hade jag faktiskt lite framgång. Det var på loppet Kinnekulle Runt och jag började komma ifatt cyklisten framför mig. Jag blev väldigt sporrad för det hade inte hänt tidigare. Men när jag var framme visade det sig att cyklisten hade fått punktering. Jag hoppade av cykeln och erbjöd honom mitt reservdäck. Men det exploderade snart och där stod vi med två obrukbara cyklar i våra brokiga trikåer. Och inga andra cyklister eller funktionärer syntes till. Vi började inse att vi kommit bort från tävlingsbanan.

- Vi fick lift med mjölkbilen som skulle till Mejeriet, fast inte raka vägen. Det blev många stopp efter vägen. När vi äntligen kom fram till mejeriet kände jag inte alls igen mig. Och där hade ingen hört talas om någon cykeltävling. Hur det nu var så kom mina lagkamrater åkandes i bilen. Detta var före mobiltelefonernas tid, så att de kom där var en ren och skär tur. De var lite ilskna och undrade så klart vart jag tagit vägen.

- Min olyckskompis blev kvar där på vägrenen i sina neonfärgade trikåer och jag undrar fortfarande vad det blev av honom. Stötte han på en mjölkerska, blev kär, gifte sig och fick barn? Ja, det förtäljer inte historien. Jag får fortsätta undra, sa min kompis och drack upp kaffet och tackade för sig.

Hört på kafferasten

På kafferasterna ventileras det mesta. Idag surrades det ordentligt. Vi kastade oss friskt mellan bygget av orangerier, recept, nyfödda, svetsmaskiner och dammar. En av arbetskamraterna skulle göra en fågelskrämma när hon kom hem för att skydda sina karpfiskar i dammen mot fiskmåsar.

En annan arbetskamrat berättade att han för ett tag sedan tagit hand om en guldfisk, som inte hade något hem. Hans femårige son engagerade sig i fisken som fick bo i en glasskål. Men den såg ut att ha så tråkigt. Både familjen och fisken tröttnade på varandra efter bara någon månad. Då beslöt sig pappan och sonen för att ordna det för guldfisken. Pappan hade sett att det fanns ett stort akvarium på lasarettet. Där skulle de kunna släppa ner fisken för ett trevligare fiskliv, tänkte pappan.

Sagt och gjort. Pappan travade iväg med guldfisken i en vattenfylld plastpåse i ena handen och sonen i den andra. Väl framme vid akvariet i lasarettsentrén tittade han sig noga omkring och lät sedan blixtsnabbt guldfisken slinka ner i akvarievattnet. Och lika snabbt dök en stor fisk upp och slök den stackars guldfisken i ett enda nafs. Det gick så fort att pojken inte sett vad som hänt. - Vad tog guldfisken vägen, pappa? frågade den lille parveln. Pappan, som var lätt chockad, kunde inte berätta den hemska sanningen, utan fick dra till med en nödlögn. - Han leker nog kurragömma med de andra fiskarna.

Efter jobbet var det dags för C och min årliga grillutflykt. Vi cyklade till den lilla sjön Skiren. Det bar uppför nästan hela vägen, men fram kom vi till slut. Där gjorde vi upp en eld. Det fick bli en riktig scouteld, för engångsgrillen vägrade tända sig. C halade fram en flaska bubbelvatten och så grillade vi korv.

Vinden mojnade och vattnet blev alldeles spegelblankt. På avstånd mullrade åskan och vi såg regnskurar vid horisonten. När knotten blev för besvärliga släckte vi elden och kastade oss upp på våra cyklar igen. Nedförsbacke denna gång. Vi hann nästan undan regnet.

Kompisar

Outsider

Helt oemotståndligt!

Jag bara älskar sådana här outsiders!

Tack, Elisabeth, som tipsade!