Sista veckan i februari månad anno 2020

Idag ägnar jag mig lätt vårstädning i sovrummet. Älsklingsdockan Cecilia sitter troget vid min säng med huvudet på sned. Hon börjar bli gammal. Håret har grånat (damm!) och hon lider av benskörhet. Det krasar om celluloiden när jag lyfter försiktigt på henne. Hon har hängt med i dryga 60 år vid det här laget. Jag var väl fem år när jag upptäckte henne i skyltfönstret till Zetterlunds Leksaksaffär i barndomsstaden. Att sedan tomten överbringade henne på julaftonen blev en glädjechock och jag undrade hur i all världen tomten kunde veta att jag tyckte att hon var sötast på jorden,

En vecka har gått, blåsiga februaridagar, sedan sist. Maken kollade ögonbotten på närmsta sjukhus och jag följde med som chaufför (en blind leder en blind!). På helgen hade vi finfrämmat. Lilla Lila med föräldrar kom och sov över en natt. Sedan har jag promenerat med Ve, gått på bio med B-I (Min pappa Marianne), jobbat på Kupan, varit kyrkvärd, körövat och varit på årsmöte. Och ätit semla!

Ha det nu så bra när vi går in i vårmånaden mars!

Vemod vs Feel Good

Vemodet smyger sig på mig, så här när sommaren håller på att ta slut. Hjärtat är fullt av oro. Någon kär person är sjuk, en annan har just förlorat sin bästa vän i en lömsk sjukdom, ytterligare en har tappat modet. Jag orkar snart inte höra mer om vansinniga terroristdåd, om sinnessjuka makthavare som hotar varandra med kärnvapen, om mord och hat.

Jag vill svepa in mig och de mina i en skyddande kokong. Jag vill att alla ska må bra.

Glädjeämnen finns dock:
Gott om lingon i skogen
Ljungen är vacker nu
Kräftor smakar gott, det blir kräftskiva om en vecka med mina nära och kära
Maken och jag är trötta men har hälsan
Barnbarnsflickorna är alltid en lisa för själen
Kören övar på fina sånger att sjunga tillsammans med Sonja Aldén i september
Snart ska jag träffa mina barndomskamrater i hemstaden

Idag, till lunchen, gjorde jag en rödbetssallad på ugnsbakade färska rödbetor, vinäger, fårost, valnötter. Plus persilja som inte kom med på bilden. Det blev gott.

Kram

Kärleken är

Foto: Margareta Swenson

Med anledning av Alla Hjärtans Dag:

Kärlek kan vara så mycket:

En papperslapp med några rara ord
Favoriträtten lagad åt dig en gråvädersdag
En tulpanbukett bara så där
En hastig kram
Ett skratt i bästa samförstånd
Att få hjälp att borsta håret
En smekning över kinden
Någon som lyssnar och förstår
Någon som vill dig väl

Älska mig när jag minst förtjänar det, för det är då jag som mest behöver det. Ett svenskt talesätt som vi kan känna igen oss i, eller hur?

När man är sur och trött och inte orkar eller vill något över huvud taget. Att då ha någon intill sig, som lyssnar och som låter en vara sur och dum. Någon som masserar din trötta rygg. Någon som tycker om dig som du är, trots att du är grinig och har en dålig dag.

Det är kärlek!

Love,
Maggan

Längtan efter ljuset

Än så länge är det vinter och nätterna är mörka. För varje år ökar min längtan efter ljus. Varje år tvivlar jag på att det någonsin kommer att bli vår igen. Och varje år tänds mitt hopp när jag ser vårtecknen.

Varje litet tecken på att ljuset kommer tillbaka är så välkommet:

• Varje minut som dagen blir längre - solfilmen på TV är en favorit
• Snödroppen som tittar upp ur snötäcket
• Talgoxens första vårljud
• När det börjar droppa från taken
• När den våta lerjorden doftar starkt
• När jag kan köpa krispiga tulpaner i olika färger och sätta i en vas på köksbordet
• När det är dags för pudriga semlor

Idag snöar det ymnigt. Det är min tur att skotta, så om en stund ska jag bylta på mig och gå ut med snöskoveln. 

Ha en skön vinterdag!

Om jag fick leva om mitt liv

Hittade dessa livsbejakande, tänkvärda ord skrivna av Nadine Stair, 85 år:

Om jag fick leva om mitt liv

Jag skulle våga göra fler misstag nästa gång.
Jag skulle slappna av och ta det lugnt.
Jag skulle vara tokigare än jag varit i det här livet.
Jag skulle ta färre saker på allvar.
Jag skulle ta fler chanser.
Jag skulle bestiga fler berg och simma i fler floder.
Jag skulle äta mer glass och mindre potatis.
Jag skulle kanske ha fler verkliga problem, men färre inbillade.

För jag är en av dem som lever förnuftigt och klokt
timme efter timme, dag efter dag.
Visst har jag haft mina ögonblick, men om jag fick
leva om igen, skulle jag ha fler.
Jag skulle faktiskt försöka att inte ha annat än ögonblick,
det ena efter det andra, istället för att planera
så många år i förväg, varje dag.
Jag är en av de människor som aldrig åker någonstans
utan att ta med termometer, varmvattenflaska, regnrock
och fallskärm.

Om jag fick leva om mitt liv igen, skulle jag resa med
mindre packning.
Jag skulle börja gå barfota tidigare på våren och
fortsätta till senare på hösten.
Jag skulle dansa mer.
Jag skulle åka fler karuseller.
Jag skulle plocka fler maskrosor.

Längtan

Efter ett tredje Lucia-tåg, som bl a sjöng en helsvängig version av Det lilla ljus jag har, gick färden till Sannerud och I & M. Elden brann i spisen, ljusen brann och det doftade glögg i hela huset. Två timmar i trevligt samspråk försvann i ett nafs.
På vägen hem fick vi uppleva en häftig månförmörkelse. Månen var alldeles kopparfärgad och stod lågt i öster. Jag var tvungen att stanna bilen och försöka få en bild på fenomenet.
Ikväll har vi hållit Andrum i den vackra lilla träkyrkan. Våra begåvade musiker Weine och Jan-Kenneth spelade så härligt att en dam i församlingen suckade hänfört och mycket hörbart efter In the mood for love. Åsa och jag läste egna texter om Längtan. En del av min text var så här:

Längtan, det kan vara så mycket...

• Längtan efter ljuset och våren när det är som kallast och mörkast här hemma. Min vän A som bor vid foten av Pyrenéerna skrev häromdagen att mimosaträden knoppas och att det redan har fötts lammungar. Visst väcker det en längtan?

• Längtan kan vara att bli frisk. Tänk att få uppleva en dag utan smärta och utan trötthet. Så tänkte jag under min sjukdomsperiod i somras.

• Längtan kan vara en längtan efter en älskad person. Tänkt att få känna de där knubbiga barnarmarna runt halsen igen. Tänk att få höra: Farmor, jag älskar dig! viskat i mitt öra.

• Längtan kan vara att få fira jul tillsammans med dem man tycker om, längtan efter gemenskapen, julljusen, den goda maten.

• Längtan kan vara att få vara en kugge någonstans, att betyda något för någon, att få slippa vara ensam.

• Längtan kan vara att få uppleva saker, resa och se sig om i världen. Att bryta upp från den grå vardagen.

• Längtan kan också vara lugn och ro, att få slippa press, stress, jäkt och krav.

• Längtan kan vara att få leva ett fullödigt liv,att få vara den man är menad att vara.

Jag, en Messersmith

Inatt har jag halvt i dvala legat och tänkt på en av mina sämre egenskaper. Jag är allt en riktig Besserwisser! Ibland undrar jag om det ligger i generna. Det finns många skollärare bakåt i ledet: mormor, farbror, farfar, farmor, farmors far ...

Jag ska alltid rätta om någon säger fel, eller fylla i om någon bara säger en mening till hälften. Detta drabbar särskilt min stackars Make. Härom dagen när Per Gessle sjöng i radion sa Maken: - Vad bra Thomas Ledin sjunger. Min ovana trogen sa jag förtrytsamt: - Det där är inte Thomas Ledin. Det är Per Gessle. Då sa Maken: - Jag sa ju bara att Thomas Ledin sjunger bra, eller hur?

Jag ska försöka låta bli det här oskicket. Vad gör det om det blir lite fel ibland? Tyvärr har jag ett jobb där jag ofta läser korrektur, så det där att leta fel är något jag tjänar pengar på.

Ett fel jag själv gjort är att jag skrev Vänskapens blå blomma i ett tidigare inlägg. Det heter väl Längtans blå blomma?

Idag blir det åka av igen. Min yngsta syster och hennes man, hästar och hundar ska besökas.

Jag veeet!!

Det är kul att blogga och att följa bloggar. På något sätt känns det som man är med på ett litet hörn i vardagslivet och att man har någon slags kontakt, fastän många mil eller fullchokat vardagsliv sätter hinder i vägen för fysisk kontakt. För mig känns det tryggt när jag läser att Miss Jones har det bra och vi liksom blinkar till varandra ibland.

Min yngsta syster L och min väninna Ch säger: Jag veeet! när jag försöker berätta något som hänt. Det har de läst på bloggen. Min andra syster S är "unplugged", så till henne skriver jag brev och får brev tillbaka, inte så dumt det heller. Härom sistens skickade hon en oljemålning på Isabelle och mig som hon målat från ett foto jag skickat.

Igår hamnade jag på vår fina bowlinghall två gånger. Dels lunchbowlade vi på avdelningen (jag kom sist igen!) och dels träffades Ch och jag över en kopp kaffe/ett glas vitt på kvällen. Det var så mysigt att träffa henne. Vi hade mycket att bubbla om, åtminstone Ch. Vad som hänt mig visste hon ju redan. - Jag veeet!!

Usch vad piiinsamt!

Förargligt, pinsamt, skämmigt...Igår fick jag tillbaka en liten släng av obehagskänslan. Vi tittade på Idrottsgalan, kul och glamoröst och ibland lite rörande. Den leddes av Peter Settman, som är en mycket driven och duktig programledare. Men rätt var det var fick jag resa mig och gå ifrån för att jag skämdes å andras vägnar för platta, plumpa skämt.

Första gången det hände mig var när jag som sexåring var på cirkus med pappa. Det var spännande och fantastiskt, men efter halva föreställningen rusade en liten farbror in på manegen. Han ville rida på det lilla russet som galopperade runt, runt. Farbrorns fru, iförd hatt och kappa, hävde sig över bänkraden och satte efter honom. Hon ryckte tag i hans byxor för att få stopp på honom och det bar sig inte bättre åt än att byxorna gick sönder. Men farbrorn fortsatte oförtrutet, nu i stormönstrade kalsonger. Jag blev alldeles stel av fasa och förstod inte att det bara var på skoj, även om pappa försökte övertyga mig om det. Jag skämdes så förfärligt å parets vägnar och jag ville på inga villkors vis stanna kvar. Så vi gjorde sorti, pappa och jag. När jag blev lite äldre och när vi skaffat TV och såg på Hylands Hörna, minns jag att jag flera gånger tyckte att Hyland var så pinsam. Jag skämdes och orkade inte titta på programmet.

Nu när jag är mycket äldre, så skäms jag inte så lätt, varken över mig själv eller andra. Jag skrattar gärna och ofta, men ibland smyger det över mig en slags olust när någon ska vara rolig på någon annans bekostnad och det blir plumpt.

Är det någon som känner igen sig?

Ett gott år

Det är snart dags att titta tillbaka på vad som har hänt under 2008. Det är en fin tradition hemifrån. På nyårsafton satt vi ofta och talade om vad som hänt under året, mest om det som varit bra.

För mig har året varit gott. Det har inneburit en hel del resor: Lissabon, Skåne, Styrsö, Prag, Tällberg... och kära möten med släkt och vänner. Jag har hittat tillbaka till en del gamla vänner, minns särskilt en underbar försommarkväll i Kristinas trädgård.

Bilden ovan är från kompisen Chs och mitt absoluta smultronställe, dit vi återvänder varje år när det är dags för bokmässan. Men mässan har blivit allt mindre viktig. Nu är det mest ön jag längtar till.

Men allt det goda under 2008 toppas förstås av lilla Isabelles födelse. Jag kommer aldrig att glömma min sons hesa röst i mobilen på Alla Helgons dag: Grattis farmor!