Tröst och jag som förstapluttare

Foto: Wikipedia

Tack och lov för koltrasten, som sjunger med kristallklara toner när jag hämtar NA på morgonen. Tidningen är tunn men full med svarta rubriker om upprustning mot coronaattack, om länder som lider, om inställda evenemang. Finge jag inte några toner av koltrasten, skulle min morgon vara mycket dyster.

En annan som lyser upp är Lilla Lila. Den här bilden ville hon att hennes pappa Pe skulle skicka till mig, hennes farmor, igår kväll.

Pappa Pe fyllde 40 år igår och vi kunde endast hylla honom på distans. Det känns jättetråkigt. Men fest ska vi ha, det säger mamma Em. Riktigt när den blir av är det dock ingen som vet ännu.

Det har varit populärt med ungdomsbilder på Facebook. Här är en bild på undertecknad i första klass i hemstickad grön tröja och tvärklippt lugg. Den urgamla fröken hette Svea Ekholm. Hon måste ha varit 65 år och spelade Din klara sol går åter upp på orgel innan vi startade med inlärandet.  Vår skolsal låg i garagen under hyreshuset på Stentorpsgatan i Västerås. Skolorna räckte inte till, årskullen (födda 1951) var för stor. I tredje klass,när Malmabergsskolan var byggd, fick vår klass plats där och bästisen och jag fick kortare skolväg..

Idag ska jag försöka deklarera och kanske ta en lite skogspromenad.

Hav mod!
Maggan

Citronfjärilen eller korpen - vem ska man tro på?

En ljuvlig paus från innesittandet blev det igår. Vi bryggde en termos kaffe, köpte kanelbullar på OK och gav oss iväg till vackra Snavlunda äng för att inte missa denna härliga vårdag. Vi var alldeles ensamma sånär som på den svarta korpen som flög ropande över ekdungen. Årets första fjärilar var citronfjärilarna som fladdrade från blomma till blomma. Blåsippor, vitsippor, lungört och vårlök gonade sig i solen. Ljus fjäril = lyckligt år! Men vad säger vi då om korpen? Olycksfågel?

På eftermiddagen fick jag ont i magen och det kändes som om jag hade lätt feber. Nu blir man rädd vid minsta sjukdomstecken för att Coronaspöket har kommit. Sönerna som båda är hemma i karantän för envis slemhosta, är rädda om sina gamla föräldrar.De vill inte riskera att smitta oss på något sätt. Så det blir förmodligen att ge sig till tåls. "Minstingen" fyller 40 år i helgen och skulle ha firats ordentligt,

Mina systrar och jag hörs ofta över telefon. Härligt att jag har mina systrar.

Hittade den här kärleksfulla texten och delade den på Facebook, men eftersom en av mina systrar inte är Facebookare, så lägger jag den här också!

Kram på distans,
Maggan

Solkatt

Söndag.
Grannens röda katt lapar sol på en trätrapp. Tibast och krokus blommar i det frostnupna. Jag har bitvis ro att läsa i tegelstenarna om Selma och om GW. Maken och jag gör en inköpsraid och fyller på förråden. Rostat bröd med anchovis och ägg till kvällen. Statsministern talar till nationen på TV.
En dag är till ända  i Coronatider.

Ur led är tiden - rapport från mitt viste

Vilken utomordentligt konstig situation. Man tror man är med i en katastroffilm. Varje morgon när jag slår upp mina gröna grumliga, påminns jag om det: Visst ja, det är coronatider. Och varenda kväll känner jag oroligt efter. Har jag inte väl mycket hosta? Känns det lite i halsen? Är jag inte lite varm ändå?

Men som epsilon skriver i sin blogg så har denna tid vissa fördelar också. Jag lugnar ner mig, stressar inte med saker jag bara måste göra Jag hinner läsa i lugn och ro, just nu både om Selma  Lagerlöf och GW:s bok Wille Vingmutter. Vänner och nära kära kontaktar och kontaktas. Och jag hinner ordna med tvätt och städning, eftersom alla de vanliga schemalagda aktiviteterna är inställda.

Mitt starropererade öga läker och blir bättre och bättre. Maken hjälper mig med ögondropparna tre gånger om dagen. I maj ska det vara dags för det andra ögat, det som jag tyckt varit bäst är nu ganska dassigt!

På Facebook har vi roat oss med att utmana varandra att visa ungdomsbilder. Det fick mig att dyka ner i fotoalbumet. Den här bilden är väl helt underbar?

Kusin T, jag i för kort klänning från Hennes, lillasyster L och lillasyster S i Uppsala

Hon till  höger fyller 65 år idag. När jag ringde och gratulerade nu på morgonen satt hon redan på spårvagnen på väg till Slottsskogen. Hon hade precis fått sitt frikort som innebär att personer över 65 år får åka gratis fram till klockan 15.00. Min tågresa till henne blev inställd på grund av coronaeländet.

Det skulle firas och faras så mycket i vår, men av detta blev det bara pannkaka. Idag är det förresten våffeldagen. Våfflor, det kan man ändå fixa till!

Vi får ta oss igenom denna period så gott vi kan och se fram emot en skön sommar då vi kan ses och umgås igen.

Lova att vara rädd om dig!

Boktips

Jag har precis läst ut En sång för Hedda av Annika Estassy. Hon skriver så klokt och så roligt och samtidigt berörande, Annika. Det är andra boken om den lilla norrländska orten Måneby och dess invånare. Den första heter Gröna fingrar sökes och den gillade jag också, Agnes, den gamla, kärva barnmorskan, påminner mig så mycket om min moster Agge. Nu skriver Annika i sin blogg att hon ska börja skriva på en tredje bok om Måneby. Det ser jag fram emot.

Den andra boken är Med ont fördrivas av Anna Tell, som skrivit spänningsromanen Fyra dagar i Kabul tidigare. Anna vet vad hon skriver om. Hon har varit militär i Afganistan och på Balkan och polis i Stockholm. Hon skriver bra med fint flyt och ibland är det så spännande så att man håller andan, Jag var tvungen att kisa när jag läste ett speciellt obehagligt stycke, men annars var det inte för blodiga detaljer.

Dessa två böcker, med helt olika karaktär men skrivna av tämligen färska svenska författarinnor, lånade jag på biblioteket. Vilken tillgång i alla fall, att vi har biblioteken!

Snö, swahili och starroperation = min marsvecka

Snön vräkte ner. Då kunde man tala om lapphandskar. På P4 Örebro rapporterades om trafiksvårigheter. Finnerödjabacken korkades igen av långtradare som inte orkade ta sig upp för backen, ett vanligt fenomen i snöoväder.

Jag lever som i en kokong, håller mig inom hemmets fyra väggar och tar mig inte ut om det inte är alldeles nödvändigt. Det beror främst på att jag är nyopererad för gråstarr, men även på att alla begivenheter är inställda p g a Coronaviruset. Jag har fått förhållningsorder efter operationen att:
inte bära tungt
inte anstränga mig
inte vistas i damm och smuts
inte plantera om blommor
inte sminka mig
inte gå till frissan (fick avboka)
inte gnugga mig i ögat
droppa två sorters ögondroppar tre gånger dagligen

I måndags skedde den årliga frågesporten, där mina kompanjoner Dagny och Vera och jag mötte elva andra lag i Kumla Folkets Hus. Det var spännande och vi klarade oss bra. Hade den tredje bästa poängen, Hade tre rätta svar till nedskrivna på kladdpappret, men valde trots det fel när vi efter två minuter skulle lämna in svaren. På konstfrågan var det bara vi som hade alla rätt. Kan du svaren?

Vilken är konstnärerna bakom:
Girl with ballon
Flicka med pärlörhänge
Flickorna från Avignon

I kapprummet när vi hängde av oss inför tävlingen ringde min mobil. Okänt nummer! Ska jag svara? Gjorde det och det var Capio Läkargruppen som hade fått ett återbud till dagen därpå. De frågade om jag kunde komma och få starroperationen gjord. Jag sa ja och blev som ett darrande asplöv. Det var kanske bra att jag fick så kort tid på mig att oroa mig. Nu är det över för denna gång och det gick bra.

I lördags för en vecka sedan var vi fyra damer från kören som fick träna sånger från Tanzania tillsammans med Jonathan och medlemmar från andra körer. Upendo, upendo, upendo

Igår morse hörde jag koltrasten blanda sig i talgoxens sång när jag hämtade tidningen. Ljuvligt!

Sippa, soffa, svan

Det var 8 minusgrader när jag tittade på termometern på morgonen innan jag tassade ut och hämtade Nerikes Allehanda. Talgoxen med den klara rösten satt som vanligt i det närmsta, högsta trädet och sjöng. Vilket underbart läte, eller hur?

Maken och jag hade en ledig dag (!), solen sken och det ryktades om att svanarna börjat rasta vid Tysslingen . Så vi utnyttjade faktumet att vi är fria pensionärer som kan ge sig iväg på äventyr fast det är en vanlig vardag.

Första stoppet blev Trystorps Ekängar för att kolla hur det stod till med sipporna på marken. Jag såg två! En vit och en blå. Det får nog gå några veckor till innan sipporna breder ut sig.

Inne i dungen såg det lite stökigt ut: en massa nerfallna träd och uppbökad mark. Vildsvinen, de huliganerna, hade stökat till.

Vi for vidare till sjön Tysslingen och sällade oss till andra vårspanare. Ettusenetthundrasextiofem sångsvanar betade och ropade på gärdet framför oss. Rätt var det var skrek en kille: Titta där, en ormvråk! Och då vändes alla blickar och kameraobjektiv på den bläckblå skyn istället. När vi suttit en stund där på den varma träbänken i solen och lyssnat på svanesången gick vi in till kaffestugan och beställde varsin köttbullssmörgås.

Innan utflykten var över hade vi köpt oss en bäddsoffa också, något vi tänkt göra länge.

Temperaturen steg under dagen från de 8 minusgraderna till 3 plusgrader.

Snipp, snapp, snut - nu är inlägget slut!

Det är något bortom bergen

Kurt-Ola Lindgren i berättartagen Foto: Gullvi Tahler

Än är årsmötenas tid inte över! I onsdags hölls årsmötet för vår hembygdsförening och Kurt-Ola Lindgren inledde det med bravur. Han berättade intressant och personligt om Dan Andersson, som omkom för 100 år sedan på ett hotellrum i Stockholm.

Dan Andersson

Han blev bara 32 år gammal. Vad har vi inte gått miste om av hans skaparkraft, när han redan vid så unga år hade åstadkommit så många fantastiska dikter. Kurt-Ola framförde flera av dem dem med sin starka, vackra röst: Omkring tiggarn i Luossa, Till min syster med fler.

Fådda blommor

Vid årsmötet avgick Maken som ordförande efter elva år och jag passade också på att avgå ur styrelsen. Vi avtackades med varsin vacker blombukett. De står nu och lyser på köksbordet.

Snart ska Maken och jag ge oss ut på vårspaning! Mitt på en vardag! Lyxigt!