Det går som en dans

Idag har jag glada nyheter:

1) Lilla Hjärtat har börjat ta sina första steg. Jag tycker att hon dansar fram. Eller vad tycker du?

2) Min lilla avdelning, fem personer, ska få stanna kvar i Laxå! Den globale utvecklingschefen tillkännagav det igår eftermiddag på en jullunch. En sten har fallit från mitt hjärta.

Igår bjöds vi på julbord, det första för säsongen, på Finngården. Det är roligt att se hur man fejar och rustar på värdshuset nu. Nya ägare tog över i somras och vi håller alla tummar för att det ska gå riktigt bra för dem. Förr i tiden var Finngården ett känt ställe längs riksvägen. Fortfarande hänger idolbilderna kvar på väggen på dem som varit och uppträtt för värdshusets gäster: Sonja Stiernqvist, Tages, en ung Mats Ronander, Lasse Lönndahl, Ann-Louise Hansson ...

Jag vet inte vilka det var som spelade den gången jag dansade omkull. Förmodligen var det inget fel på musiken, men mer på min mycket korpulente "danskavaljer" som knackade mig på axeln och bjöd upp. Jag märkte aldrig förrän det var försent att han var mycket svajig och det bar sig inte bättre än att vi dansade omkull. Som tur var ramlade han underst, annars hade jag blivit krossad. Det var något pinsamt att kravla sig upp och smita undan i något mörkt hörn.

Idag fejar vi hemma och försöker göra det lite adventsfint. Det är fortfarande svårt att förstå att julen snart är här. Det är varmt och grönt. Men i mitten av nästa vecka ska det visst bli omslag i vädret. Kanske kan vi få lite julstämning då.

På rätt Nivå

Idag blev det sjukresa österut. Vi stannade till i Vingåker på den trevliga, lilla krogen Nivå och åt lunch. Den rekommenderas å det varmaste för maten är vällagad och god och lokalen är ljus och vacker. Dessutom är personalen vänlig och omtänksam. Detta var andra gången som Maken och jag besökte Nivå, och det var nog inte den sista.

Gunilla på Företagshälsovården bjöd på skumtomtar i väntrummet och doktor Jan tittade på våra dåliga knän. Jag fick en cortisonspruta för att avhjälpa värk och haltande gång. Och en uppmaning att söka sjukgymnast på hemorten. Blir det inte bättre om någon månad kan det bli injektioner med tuppkam! Ja, du läste rätt. Det är ingen woodoo.

Dags för paulunen

Skymningen har för länge sedan sänkt sig över borgen och det är dags för mig att dra mig tillbaka till mina salar. Imorgon eftermiddag går färden mot öster och vår livmedikus och fältskär. Vi är tre madamer och tillika patienter som blir beledsagade av min make Konungen.

Nu vill jag bara tillönska eder en riktigt god och vilsam natt!

15 minutes of fame

Nu har jag varit på mitt livs första release-party! Det utspelade sig på Kunskapens Hus i Laxå idag, alltså gamla Kyrkskolan som fick en rejäl ansiktslyftning för några år sedan. Jag var inbjuden som medverkande i produktionen 50 & 60-talets Laxå. Åh, så kul, men också åh, så hemskt det var att se och höra sig själv. Jag pratar väl inte så där? Och nu måste jag verkligen börja banta.

Det har varit intressant att få vara med på ett hörn och se lite av dokumentärfilmarens vardag. Enar måste ha ett mycket roligt jobb. Det blev en mycket trevlig och innehållsrik DVD och jag ser fram emot att klicka fram fler filmsnuttar än de jag hunnit med ikväll.

Modet växlar även för namn

Idag har jag namnsdag, Cecilia. Jag har skrivit det tidigare, men jag dristar mig till att upprepa det. Jag är döpt till Anna Margareta Cecilia. Anna efter mormor, Margareta efter prinsessan (?) och Cecilia efter farmor. Farmor sa: - Jasså, ska barnet få ett namn efter mig? Ta då Cecilia och inte Agnes. Hon gillade inte sitt tilltalsnamn själv.

När jag var liten kallade mamma och pappa mig för Lillan och i min mun blev det Ninni, som jag sedan fick heta ända fram tills jag skulle börja skolan. Då frågade mamma vad jag helst ville heta av mina tre namn och då valde jag Margareta. De andra namnen var så gammelmodiga, tyckte jag då. Det hade jag inte tyckt idag.

Det var dagens egotripp.

Igår, den enda soliga novemberdagen, bjöd på kvalitetstid med mina söner. Yngste sonen och jag lunchade på restaurang, handlade och grejade lite hemma hos honom. Han spelade denna sköna sång från You Tube, en favorit för oss båda.

Sedan tittade jag in hos äldste sonen, pussade barnbarnet, drack kaffe och åt extra god banankaka, som I bakat. Jag fick med mig Herman (eller Harry som I råkade säga) som ska stå på tillväxt och så småningom bli en god kaka även han.

Idag blir det besök hos min lilla tant i D-fors. Hon har legat på sjukhus och ringde därifrån och lät gladare än på länge. För i sängen bredvid hade Svea, hennes kamrat, hamnat och då fick hon sällskap. För av allt som hon lider av (gula fläcken som tagit synen, dåliga ben och dålig hörsel) så är ensamheten absolut värst.

Önskar er en skön söndag!

Ljus och värme

Så har den här veckan förflutit. Novembermörkret har omslutit oss och den enda ljusglimten var en skön tjejträff i en ombonad sommarstuga. G bjöd avdelningens kvinnliga del på middag, ack så god, medan brasan sprakade i kaminen och stearinljusen brann.

Vi blev även varma av spelet "Med andra ord", där det gällde att få sina lagspelare att förstå ett ord eller ett namn genom att beskriva det eller att använda en synonym. Allt medan sanden i timglaset snabbt rann undan och motståndarna hetsade genom att tuta med gummitutor när de kommit på ordet. Vi skrattade och pratade och nämnde inte med ett ord den hotande flytten, som drabbar oss alla.

Vänskap värmer mest av allt.

Några får stanna och några får gå

Idag har vi haft besök av Trygghetsrådet. En trevlig dam berättade vad de kunde göra för oss om vi blir övertaliga, vi 58 personer som är utpekade att bryta upp och flytta till Sveriges framsida. Då kan vi få personlig coachning, kompetensutveckling och självförtroendeträning. Jag har jobbat på företaget i 30 år och har haft förmånen att prova olika yrken såsom orderpersonal, marknadsförare, chefssekreterare, inköpare och nu teknisk skribent. Just nu behöver jag ingen självförtroendeträning, men det är klart. Det kan gå fort utför.

När det är så mycket elände (novembermörker, knävärk, svininfluensa, uppsägningshot), då är det extra roligt att få goda, glada nyheter. Våra vänner som levt som flyktingar i vårt land i åtta år har till slut fått uppehållstillstånd. Så underbart! Nu äntligen kan de få den trygghet och stabilitet de förtjänar.

De har kämpat och jobbat och lobbat och aldrig har de givit upp. De har blivit utnyttjade och bortmotade. E jobbade i två veckor med en flyttfirma utan att få något betalt. - Du kan ju alltid anmäla oss, hånade arbetsledaren. V har städat på kontor och kunnat skrapa ihop lite pengar, men vid två tillfällen har någon mindre nogräknad person lurat av henne besparingen. Hur skulle det kännas att inte ha några rättigheter, att inte kunna söka läkare, att inte ha ett boende mer än några månader i sträck och samtidigt vara livrädd för att hittas och skickas tillbaka till ett liv fyllt av våld och korruption. Men nu kan vi pusta ut och glädjas åt beslutet att de får stanna.

En annan god nyhet är att U, som blev änka alldeles för tidigt när hennes käre J gick bort i cancer, har träffat en underbar man att dela sina dagar med. - Jag känner mig som tonåring på nytt, säger hon.

Jag älskar goda nyheter. Mer sådant!

Minnen från Barnträ

Här kommer ytterligare en liten glimt från det förflutna. Det här är lekskolan eller barnträ som vi sa på den tiden. Jag står som tvåa från vänster och bredvid står min bästis Sussie. Flickorna i hängselbyxor var systrar och hette Agneta och Ingegärd.

Fröken hette Kerstin och var från Kalix. Hon hyrde ett litet rum i min familjs villa tills hennes fästman Ralf kom flyttandes efter och de gifte sig och skaffade en egen lägenhet. Jag tyckte liksom att jag hade en liten fördel av att fröken bodde hemma hos mig, så jag sa malligt till de andra flickorna att: - Fröken tycker mest om mig. Men Fröken hade hört mitt uttalande och grep snabbt in: - Nej, jag tycker lika mycket om alla barnen! Man ska inte förhäva sig.

Men jag förhävde mig lite grann i alla fall. Jag var längst i gruppen och fick vara Lucia och till sommaravslutningen fick jag ikläda mig slöja och vara Sommarvinden. Flickorna var blommor och hade blomhattar i pastellfärgat kräppapper och pojkarna var fåglar som satt i träden och "kvittrade", ganska högljutt och oskönt. Men jag tog min uppgift på allra största allvar och svävade på så vackert jag kunde.

Nu den kommit har den första sommarvinden.
Över ängarna hon far.
Smeker alla de små blommorna på kinden.

Nästa rad har trillat bort, men finns att återfinna i den orangefärgade sångboken Nu ska vi sjunga. Var har jag nu lagt den?

Jag blev påmind om de gamla sångerna i helgen. Isabelle och hennes pappa hade en CD-skiva full med barnsånger, så som: Kasper och Jesper och Jonatan, Hipp Hurra för Bamsefar, Krakel Spektakel och alla de där. Då väcks minnena och man blir som barn på nytt. Joy tyckte att barnvisorna från förr hade något tuffare texter är dagens. T ex: Alla vi hatar blekansikten, alla! Alla de ska för våra pilar falla! Ugh!

Nej, nu ska jag gå och göra något nyttigt. Marsch pannkaka!

Utsikt från ett franskt köksfönster

Min kära vän A har äntligen börjat blogga från sin lilla by vid foten av Pyrenéerna. Från hennes köksfönster har man den mest slående vy man kan tänka sig. Klicka gärna på de små bilderna i hennes blogg, så ser ni t ex den anslående bergstoppen Canigou med sin vita hätta av snö. Jag längtar till nästa gång vi flyger dit, denna gång när körsbärsträden står i blom.

I februari i år hade vi en härlig vecka hos våra vänner mitt ibland mimosan. Några av bilderna hittar ni i ett bildspel här bredvid.

Klicka på denna länk, så flyger ni i ett huj ner till en liten by i körsbärsdalen.

Tillägg: Tyvärr var jag lite för snabb. När A har justerat sina blogginställningar så går det bättre att flyga!

Stjärna på slottet och familjesöndag

Go´kväll!

Nu är jag här igen. Ni kanske undrar var jag har blivit av, men jag har varit på kurs i några dagar på det här pampiga stället, Stjärnholms slott, nära Oxelösund. Jag bodde i en flygelbyggnad i ett vackert rum med lindblomsgröna möbler. Förutom att umgås med trevliga kurskamrater och lyssna på intressanta teoripass, så har vi ätit så gott i tid och otid. Det var italiensk tallrik, fisk, blåbärspaj, nybakade kardemummabullar, Skagen-toast, biff, jordärtssoppa, franska ostar ...
Idag är det Makens födelsedag. Isabelle och jag hjälptes åt att fira honom på morgonen och sedan dök sönerna upp till lunch och så fortsatte vi firandet. Tyvärr var söta svärdottern krasslig, så hon kunde inte komma med.

Nu har lugnet lägrat sig över huset igen och jag börjar så smått ladda för en ny vecka.

Ha det bra, ni alla där ute!

Stjärnögd Lou

Så är jag tillbaka på banan. I måndags började jag jobba igen och det var roligt att träffa arbetskamraterna. Trots att vi lever under hot, så är stämningen god emellan oss. Vi bryr oss om varandra. Förhandlingarna är nu avslutade i oenighet och det betyder att företaget driver igenom sitt beslut.

Igår kväll åkte min arbetskompis G och jag in till ett föredrag, anordnat av TCO. Det var Lou Rossling som stod på scenen och som utan manus berättade för oss om sin livsfilosofi, om vikten av att "tända stjärnor i varandras ögon". Hon fick oss alla 400 att skratta och gråta i två timmar. Det var inte tråkigt en sekund.

I pausen flockades vi kring bokbordet och äppelkorgen. Nu har jag varit på ganska många av dessa föredrag och de är oftast mycket givande och tankeväckande. Det är verkligen en mycket fin förmån som våra fackförbund ordnar gratis för sina medlemmar. Passa på att gå nästa gång.

På hal is eller ungdom på glid

Nu har jag stått på huvudet i chiffonjen igen. Fast det tog en stund att ta sig in i den tredje lådan, men med hjälp av Maken och en stekspade gick det till slut.

Jag fann vad jag letade efter, bilden på mig som skridskoprinsessa. Det är taget på isen vid Malmabergsskolan i Västerås av kanonfotograf Olle Bergström. Att jag fick stå på knä berodde nog dels på att jag var så lång och dels på att jag var så dålig att stå på skridskorna att bilden kanske skulle ha blivit oskarp. Så det där med skridskoprinsessa, det var ren och skär ironi.

Jag kom att tänka på bilden när jag skrev om pappa och vad han betytt för mig. Gymnastikfröken meddelade till min fasa att vi skulle avlägga prov i skridskoåkning. Jag avskydde att åka skridskor, att stå på ett halt underlag och dessutom bara ha tunna medar under fötterna. Vem hade kommit på något så korkat? Vristerna värkte av ansträngning och baken ömmade av alla hårdhänta dunsar i isen. Pappa var en sportig man och ville hjälpa sin dotter att klara provet. Varje kväll när det blivit mörkt lindade han mina vrister med elastisk binda och så åkte vi ut till någon bana för att träna skridskoskär. Vilket tålamod han visade!

Jag önskar jag kunde meddela att provet gick galant. Men det kan jag inte. Efter halva sträckan som jag mödosamt kasat framåt, så snubblade jag och gled en bit på mage. Jag kravlade mig upp och kasade de sista metrarna in i mål under gymnastikfrökens smått ironiska överinseende. Det blev ingen bra tid.

Men minnet om pappas omsorger är det som har stannat kvar och som väger upp mina tillkortakommanden som skridskostjärna.

Min pappa Olle

Kära pappa!
Idag tänker jag på dig extra mycket. Du finns med mig ofta, ofta i vardagen. Det finns så mycket som påminner om dig. Det kan vara en visa på radion eller ett av dina uttryck som "Det får vara måtta på allt utom på grötätning." Det kan också vara plommonträdet som du köpte till oss och som bar så mycket frukt i år.

Du var nyfiken, utåtriktad, hade lätt att få vänner även när du blev gammal. Du var omtänksam och beskyddande, för mig de allra finaste manliga egenskaperna.
Du hade lätt för att fnissa och dina roliga historior kunde vi utantill.
Och alltid skulle vi på utflykt. Kalles Kulle på Södra Björnön hörde till favoritställena eller småtbåtshamnen i Framnäs. Där låg din ögonsten, Sofie, en liten segelbåt av typ Pop16.

Du var en mycket stolt morfar, som hann med och älskade alla dina barnbarn. Ibland hajar jag till när jag ser mina söners ögon och uttryck. Det är din blick som skymtar fram ibland i deras ögon.

Idag tänder jag ett ljus för dig, pappa, och minns dig med kärlek och tacksamhet.

Eva Joly, en människa att beundra

Tack, snälla människa, för att det finns någon som du! Vi sög i oss dina ord och jublade inombords när du uttryckte dina sanna, rättframma åsikter. Du har gett Civilkurage ett ansikte.

Och tack, Skavlan, för att du gav plats åt Eva Joly ikväll.

Fredagskväll i bloggborgen

Det är fredag kväll i min bloggborg och jag roar mig med att tänka på hur mina vänner har det just i detta nu:

• A&U susar genom ett höstmörkt Europa och börjar snart leta reda på ett tyskt värdshus att övernatta i. Under helgen kommer de fram till sin lilla by i Pyrénéerna.
• Miss Jones har gått på villavisning och håller just nu på att sätta på sig juvelerna för att gå på disputationsmiddag.
• Smörblomman har just spelat inomhusfotboll med sin lille knopp S, som är lite febermatt efter influensasprutan.
• Syster L håller just på att leta efter biljetterna till den teaterföreställning som Maken och jag också skulle ha bevistat. Om inte Om hade varit.

osv, osv (Jag har väl hittat på en del och en del är kanske lite sant.)

Här i borgen blir det en lugn hemmakväll med TV-tittande och en och annan hostattack.
Ha det så gott!

Lycka är att bara sitta och dingla med benen!

Brevbäraren kom med en hälsning idag. På baksidan hade E i Kumla skrivit: Jag hoppas att Du snart kan sitta och dingla med Ditt friska knä och fri från flunsan. Kramar

Åh, vad skönt att tänka på! Tänk att sitta på en brygga och vifta med tårna och småprata med en annan ängel.

Tack, E, för din hälsning som gjorde så gott!

Negativt positivt

Nu på morgonen ringde doktorn. - Provet visade positivt resultat. Du har Laxås första konstaterade svininfluensa.

Önskar att jag hade varit först och bäst i något annat.

Väntan

Har väntat på det där telefonsamtalet hela dagen. Känner mig som en tonåring som har telefonen med sig hela tiden. Ring någon gång! Visserligen har telefonen inte varit tyst. Rara vänner har ringt och undrat, men Doktorn har inte hört av sig.

Har känt mig lite bättre idag, men är fortfarande flåsig i andningsvägarna, har skrällhosta som river i lungspetsarna och är matt av något förhöjd temp och dundermedicin.

Det blir mest sängläge idag också. Läser Peter Robinson på rekommendation av Ärtan T och slumrar dessemellan. Och så väntar jag på att telefonen ska ringa och säga att jag inte behöver vara orolig för Lilla Hjärtat.

En hälsning från sjuksängen

Ha lyckats ta mig upp till övervåningen och datorn för att ge ett litet livstecken ifrån mig. Annars sover och vilar jag mest. Ljuset silar in genom persiennen. Jag hör en skatas skratt, värmepumpens sus. Annars är det tyst. Livet passerar därute, medans jag dåsar.

Igår fick jag uppmaningen av företagshälsan att ringa Vårdcentralen. Det var en liten upplevelse i sig att knappa en massa svar följt av fyrkant. Då får man inte vara alltför sjuk för att klara av det. På utsatt tid ringde sköterskan upp och en kvart senare befann vi oss i "karantänväntrummet" på Vårdcentralen.

En trevlig ung läkare fick nästan något "lystet" i blicken. - Du kan vara min första svininfluensapatient! Jag fick lämna prover som ska analyseras och så fort det är gjort så ringer doktorn och berättar resultatet. När jag sa att jag hoppades att det var lunginflammation, så sa hon att det har hon aldrig hört någon önska sig förut.

Så nu väntar jag på att telefonen ska ringa. Doktorn ringde idag bara för att säga att hon ännu inget visste, men ville bara att jag skulle veta att hon inte glömt mig. Det var omtänktsamt i alla fall.

Ha det bra, alla ni där ute!

Elände!

Nog är det väl typiskt! Nu har jag gått och dragit på mig en influensa, och jag hoppas innerligt att den inte är av typen svin-.

Måtte jag inte ha smittat Lilla Hjärtat som varit här i ett dygn. Och idag som jag skulle ha gått på födelsedagskalas och allting. Men det går nog inte. Att komma och bjuda på en smitta, det är inte så trevligt.

Igår gick jag till Allhelgonafirandet i kyrkan eftersom jag är med i kören. Det skulle jag nog inte ha gjort. Mina ljud bidrog inte mycket till skönhetsupplevelsen. Däremot spelade Katharina och Weine gudomligt vackert tillsammans. Vi tände ljus för de som gått bort under året och det sista ljuset på altarringen tändes för R.