Det är vackrast när det skymmer

Gårdagens skymning över den lilla galliska byn

 God morgon!

Är det för dig som för mig? Veckorna rusar på. Innan du hinner blinka är det söndag kväll igen och dags att fylla på medicindosetten. Men dagarna blir allt längre, ljuset kommer åter.

Vi har haft det kallt några dagar och jag har behövt klä mig i dunkappan när jag vistats utomhus. Eller "mammakorven" som en journalissa kallade den lite nedlåtande. Igår morse när jag gick ner till köket för att brygga kaffe visade utetemperaturen - 13,4 grader och innetemperaturen + 15,4 grader. 

Det gäller att se till att småfåglarna överlever utan överrock, så jag fyller på med frön och talgbollar varannan dag. I fönstret bland krukväxterna sitter en talgoxe på en pinne och det händer att riktiga mesar morsar på den från fönsterblecket.

Februari - mars är perioden då årsmötena duggar tätt. Hittills i år har jag varit med på två och läst dikter vid punkten för parentation. På den ena läste jag Pär Lagerkvists Det är vackrast när det skymmer och på den andra en dikt av Atle Burman:

Till en avlägsen strand vill jag gå

och söka det stilla vatten

som glittrat ibland mitt i vardagens grå

och i ensamma stunder om natten.

Den är okänd den stranden men ändå bekant,

ty det ljusa jag drömt och det sköra jag gömt

är där både verkligt och sant.

A pro på stränder har jag precis läst ut en lånebok som utspelar sig på Scilly-öarna. Och det fick mig att minnas maj 2016 när Maken och jag tillsammans med våra goda vänner U och A tog färjan från Penzance, passerade Lands End och gick i land på St Mary, en av öarna. Numer reser jag mest i minnena. Kul då att läsa i dagboken och titta på bilderna och uppleva allt på nytt igen..

Igår när vi tittade på skidskytte på eftermiddagen hörde jag ett kraftigt muller och kände att marken skakade. Vad var det? Kollade ut genom fönstren och kunde inte se något som förklarade det hela. Men när jag träffade mina diakonikompisar på kvällen berättade någon att det varit en jordbävning i Vänern.

Gryning

Nu ljusar det vid horisonten. En ny dag väntar! 

En hälsning från den lilla galliska byn

 "Men vad gör människan? Varför hör hon inte av sig? Inget blogginlägg nu heller!"

Jag kan riktigt höra era irriterade röster. Men bot och bättring. Här kommer en liten hälsning från den galliska byn.

Det har blivit en hel del fotboll. Ja inte utövat av mig själv, om nu någon skulle tro det. Fast jag har haft en ordentlig meniskskada en gång, då doktorn undrade om jag spelade fotboll.

Nej, det har blivit några spännande duster i TV-soffan. Igår kväll senast såg vi semifinalen i EM-fotbollen mellan Frankrike och Spanien. En spansk tonårspojke fick visa framfötterna och blev hjälte.

Annars då? Jo, vi har haft hjälp av det här gänget att laga en spaljé och ett plank och att tömma garaget på bråte. Nu kan jag, för första gången på länge, ställa in bilen där.

Sedan har jag och Må jobbat på Kupan två onsdagar i rad. Där är det sommaröppet på onsdagar mellan 10.00 och 13.00. Och jisses så mycket folk det har kommit. Så mycket att det bildats köer vid kassan. Då var det tur att Må:s barnbarn ryckte in som hjälpredor.

Andra aktiviteter har varit att baka och vara med på Sommarkyrkan en tisdag och torsdag. En journalist gjorde ett reportage i lokaltidningen och veckan efter kom det dubbelt så många deltagare.

Jag har också hållit i anmälningar till två dagsutflykter som ska ske under veckorna framöver. Vi får hoppas att vi får ett bra resväder tills dess. Idag är det utfärdat gul varning för storm och skyfall!!

Maken och jag var bjudna på middag av våra vänner på landet. Allt på tallriken är hemodlat, inklusive köttet (lamm). Och det smakade gudomligt gott. 

Avslutningsvis lägger jag ut Makens bild från Visby sommaren 2011. En favoritbild för mig.

Ha det gott!

Hälsning från Frankrike väckte minnen

 

Saint Guilhem le Désert - bild lånad från nätet

Det dök upp en bild igår i mobilen: Känner du igen den här restaurangen? stod det. Det var PO66 som skickat den från restaurangen där hon och hennes man intog dagens lunch. 

Jag brydde mitt minne, men kom inte på stället hur jag än funderade. Men nu har jag tittat i fotoalbumen och i dagboken. Minnet har klarnat. Det var söndagen den 24 juli år 2005 som vi satt där på restaurang Le Guillaume 

d´Orange i den lilla byn St Guilhem le Désert i Frankrike. 

Ur dagboken:

Vi åkte till en mycket vacker bergsby "Saint Guilhem le Désert". En liten kullerstensgata slingrade sig förbi stenhus, där murgröna och slingerväxter klängde. Det fanns fullt av butiker av hantverkskaraktär. Gatan slutade och bergen tog vid. Vid byns torg låg klosterkyrkan från 1206.

Det var festival i byn och en bompa-bompa-orkester i blå hawaiiskjortor spelade glad musik. PO66 och jag gick in och ut i affärerna och killarna satt i skuggan av en enorm platan. 

Vi åt en 3-rätters lunch på Le Guillaume d´Orange. Runt trädgården hängde en ledning som pös ut sval vattenånga med jämna mellanrum. En rödhårig, stor man tog emot och ordnade ett bord åt oss. Det visade sig vara en engelsman, vars dotter ägde stället. Han hjälpte henne på helgerna.

Förrätt: Getost

Huvudrätt: Fisk med grönsaksragu och hirstimbal

Efterrätt: Sorbet med grapesmak

Dryck: Ett gott rosévin

Under tiden drog karnevalståget förbi. En kille utklädd till narr skojade, folk drack vin och skålade. Vi satt i trädgården i två timmar, innan det var dags att åka vidare.

Roligt att minnas tillbaka, nu när resandet inte är lika frekvent. 

Middag på stjärnkrogen Moulin du Lourmarin den 21 juli 2005. Dagens trerättersmeny kostade 30 Euro per person

Våra vänner letade hus i Frankrike och Maken och jag hade följt med som smakråd. På bilden kollar PO66 på utsikten från ett av husobjekten. Jag läser vidare i dagboken:

Kom fram till en liten sömnig by i kanten av Luberonbergen. Verkade mest befolkad av gamla. Ett pyttelitet rådhus med franska flaggorna framför ett pyttelitet torg. Där väntade mäklerskan, som hade markanta framtänder och page.

Hon visade in oss i en gränd, tog fram en nyckel och låste upp en liten dörr. Vi fick huka oss för att komma in i en kolsvart källare, där det varit ett primitivt kök. Det stod att huset behövdes fräschas upp och det var det minsta man kunde säga. Ändå begärde man 2,5 miljoner SEK! Det enda som var bra med huset var takterrassen. Det satt en klockstapel i huset, som precis slog tolv när vi var där. Vi tog adjö av mäklerskan och åkte till Lourmarin. 

Ja, det var en skön nostalgitripp, tack PO66!