Nu sitter man här igen, som en boa constrictor, och smälter intrycken från en upplevelse utöver det vanliga. Bästisen och jag fick en vecka tillsammans i ett land som var nytt för oss båda, Estland. Vi gjorde som många turister före oss gjort, vi åkte på spa.
Vägen ner till vårt spahotell i närheten av Otepää var rak och fin och tämligen bilfri. Landskapet var alldeles platt. Här och där skymtade små grå gårdar fram omgivna av fält och skogsdungar. Vid en gård fanns det flera stora storkbon, men guiden trodde att invånarna där redan dragit iväg på sin vinterrekreation i Sydafrika. Närmare Tartu förändrade sig naturen och det platta övergick till ett böljande landskap.
Vårt spa låg vid sjön Pyhajärve, den heliga sjön, omgiven av höga träd och mjuka kullar. Det var något så rofyllt i att bara se ut över den spegelblanka vattenytan, det tyckte till och med Dalai Lama som lämnat ett minnesmärke vid strandkanten.
Vi hade ett späckat schema med behandlingar och måltider. När man inte blev knådad och ompysslad kunde man simma i den vackra poolen, ja vissa tog sig till och med ett dopp i sjön. Att vandra längs stranden var också skönt, ibland blev man omåkt av en person som forsade fram på rullskridskor. Men så bråttom hade inte jag. Det mäktigaste trädet bland parkens alla gamla träd var Krigseken, som troligtvis är bortåt 400 år gammal. För att nå runt om hela dess omkrets krävs åtminstone fem trädkramare. Vad hade inte detta träd kunnat berätta om det hade kunnat tala?
En dag gjorde vi en vandring till Mariann som vårdar ett litet gårdsmuseum som minne av sin farfar Gustav Wulff-Öis. Han skrev en omtyckt frihetssång
Du fredliga näktergal som alla ester känner till. Mariann kom till Sverige som barn och utbildade sig så småningom till journalist. Hon berättade mycket intressant om sin farfar och om livet i Estland både förr och nu medan vi drack kaffe och åt av hennes goda bröd.
På kvällarna bjöds vi på musikunderhållning. En kväll kom en stor grupp människor som alla var släkt med varandra på något sätt. De spelade folkmusik för oss. Där kan man snacka om spelglädje! Nästa kväll kom en allvarlig ung man Priit Peterson och spelade något så gudomligt vackert på klassisk gitarr. Han var ansedd som ett underbarn och min granne i publiken sa:
- Honom kommer vi att få höra mycket av, så lägg hans namn på minnet. Annars roade vi oss i puben och dansade med lokalbefolkningen till Creedence Clearwater Revivals
Have you ever seen the rain? Och visst har vi sett regnet, åtminstone vi från Hallsbergstrakten.
Men regnet lyste med sin frånvaro under alla de sköna dagarna på estnisk mark.
Vi gjorde utflykter också. En eftermiddag vandrade vi omkring i lilla Otepää, där den första estniska flaggan hittades. Den är blå som himlen, svart som jorden och vit som framtidshoppet. Varje gång den hissas på internationella tävlingar är esterna mycket spända på om den hissas rättvänt eller upp och ner, som ofta är fallet. Vi såg sportarenorna och vallen där skidskyttarna tävlar om vintrarna. Nu blir det ännu roligare att kolla på TV-bilderna när man vet hur det ser ut runt omkring.
På den sista dagen, söndagen, serverades det enligt estnisk tradition även pannkaka till frukost. Vi tog farväl av den heliga sjön och Krigseken och for iväg med bussen till Tartu, Uppsalas vänort. Där väntade en mycket trevlig guide, Christel, som på felfri svenska berättade om Estlands lärdomsstad.
Här står Gustav II Adolf och pekar var universitetet ska ligga. Enligt Christel älskar esterna sitt svenska arv och önskade sig inget hellre än en staty av Gustav när Lenin fått ge vika. Framför rådhuset finns en fontän med en staty av ett kyssande par. Innan paret hamnade i fontänen stod där fyra sniglar i brons, men ledningen var rädda för att de skulle förknippas allt för mycket med hur arbetet i rådhuset sköttes, så de byttes ut. Då är det bättre att förknippas med kyssar. Kullen bakom rådhuset kallas Kysskullen och där utkämpas en tävling varje år om vilket par som kan kyssas längst. Efter fyra timmar avbröts tävlingen, det blev oavgjort.
Bästisen och jag avnjöt varsin kaka till kaffet på Werners anrika konditori innan vi spankulerade omkring på stan en stund innan det var dags för avfärd mot hamnen i Tallin.
Nästa gång måste vi utforska Tallin, det bestämde vi på direkten, Bästisen och jag. Undrar just hur det ser ut bakom den gamla ringmuren med sina runda torn? Jag får fortsätta att vara nyfiken ett tag till!
Ha det gôtt!
Maggan
