Jag vill dela med mig av en text jag skrivit till Andrum, som hölls ikväll. Temat var Medvandrare.
"Jag följer dig en bit på vägen, ibland blir det bara ett litet stycke, som vi följs åt. Vi delar förtroenden, minnen, skratt och gråt, en bit av oss själva. Och så skiljs vi vid korsvägen.
Ibland följs vi åt hela långa vägen. Vi följer med i utvecklingen av oss som människor, i uppförsbackar och i nedförslut. Ibland springer vi så vi knappt hinner prata med varandra. Ibland strosar vi på i sakta mak och hinner reflektera och ventilera. Ibland är jag stark och stöttar dig. Ibland är det du som är den som håller mig under armen och hjälper mig framåt.
Att ha en sådan livslång medvandrare är en stor gåva, precis som det är att få vara en.
Men det är även ett värde i att slå följe en kortare bit. Vi kanske är ett helt gäng som vandrar tillsammans med samma mål i sikte och när vi nått vårt gemensamma mål, då kanske vi skingras. Var och en fortsätter sin egen väg.
När jag vandrar med ett barn, håller jag det i handen. Livsvägen ligger lång och slingrande framför barnet, som än så länge ingenting vet om falskhet, skilsmässor och förtvivlan. Ännu är livet en enda lång lek och vi gör hoppsasteg tillsammans.
När man vandrar med sina tonårsbarn får man ibland hålla lite avstånd. Inte vara där och undanröja varje litet hinder, varje stötesten. Utan kanske låta dem snubbla lite och räta upp sig igen. Och sluta upp vid deras sida igen när de vill prata.
När jag vandrar med min bästis och kära syster går vi i armkrok, tätt tillsammans, Med henne kan jag visa mitt rätta jag, ta av mig masken, erkänna att jag blivit besviken, kommit till korta. Vi delar det som känns bra och det som gör ont.
När jag vandrar med Min Lilla Tant, 95 år ung, ja, vi vandrar inte längre i fysisk mening, men när jag sitter tätt intill henne, då delar vi erfarenheter med varandra. Hon ger mig en insikt i hur det vara att vara en liten statarunge, hur arbetsamt det var att sköta vardagslivet, skura oslipade trägolv, mjölka, tvätta mattor vid bryggan, men samtidigt hur spännande det var att lyssna på de äldres historior. Och hur roligt det var att leka med alla de andra barnen. Jag, å andra sidan, kan berätta för henne om mitt liv och mina resor, nu när hon själv är bunden till sängen."
Och resa det ska jag. Imorgon bär det av till Pyrenéerna för några dagar. Rapport kommer!
Ha det gott!
