B som i Bergslagen, Blomsterkullen, Baby och Böcker

Sommarens hemester gick norrut och varade i en och en halv dag. I fredags bilade vi under en dramatisk himmel mot syster och svågers paradis, Blomsterkullen.

Fluffiga cumulusmoln mot en blåsvart ovädersvägg i bakgrunden. Vi råkade dock aldrig befinna oss mitt under de svartaste, utan lyckades hålla oss i solen mest hela tiden.

Hemma hos syrran, runt hennes stora köksbord, fick vi stifta bekantskap med släktens nykomling, en underbar babyflicka. Hon bor med sin mamma och pappa i grannhuset, bara 15 steg bort. Vilken underbar uppväxtmiljö för en liten unge med djur, natur och farföräldrar alldeles nära.

Syster L visade deras praktfulla odlingar, det kryllar av klorofyll i de landen. Vi tog en sväng i skogen, där blåbär och kantareller började visa sig lite smått. Utsikten från bergknallen var storslagen. Kvällsljuset lyste in över det höga beigerosa gräset, där vattendroppar glittrade i axen. Mellan stammarna såg man långt ut över över nejden.

Nästa dag vigde vi åt kulturen. Svåger och syster visade vägen i sin bil och vi följde efter på vackra Bergslagsvägar. Blanka sjöar, gamla skogar, liljekonvaljblad i mängd längs vägen (invasiv?), hyttor och bruk skymtade genom bilfönstret.

I Grythyttan letade vi upp antikvariatet vid torget. Jag hade med mig en låda böcker, där tre böcker av Maria Lang var de som intresserade innehavarinnan mest. Fick en liten slant som förvandlades till bokinköp. Gästgiveriet var fullbokat, så lunch intog vi i Hjulsjö istället. För att klara Corona-restriktionerna köade man på gårdstunet och beställde vid ett fönster. Gården producerar underbart surdegsbröd och egenrostat kaffe. Jag tog en fantastiskt god tomatsoppa till brödet och en croissant med hasselnötsfyllning till kaffet. Syster och svåger firade sin 35-åriga bröllopsdag, inget dåligt ställe att fira på.

Vi avslutade vistelsen i Bergslagens Bokloppis som ligger i och vid en gammal hytta, Södra Hyttan. Jag blev helt överväldigad av alla böcker, så många ord trängdes på ett och samma ställe. Det var lite svårt att kryssa utan att komma för nära någon av alla andra bokälskare som var där. En vakt med gul banderoll, där det stod Coronavakt, gick omkring och övervakade det hela. På en scen spelade trubaduren Sven Brekhof Eriksson. Hans program hette "Vackra visor och galna upptåg", det kunde man lyssna till medan man botaniserade. Som tur var orkade jag bara med tre böcker (har ju så gott om dem hemma redan) och kom undan med 45 kronor.

Hyttruinen var uppmurad i blå sinnersten och tyvärr fick jag inte upp kameran i tid, utan illustrerar den med en bild från Wikipedia.

Idag på morgonen har jag lyssnat på ett intressant program, som jag fick tips om. Det är Arundhati Roy, hon som skrev De små tingens gud, som intervjuas i P1 om pandemin och om Indien. Här kan du lyssna.

Ha det gott!

Vatten är livet - Wasser ist leben

Mycket har jag fått vara med om. Nu senast en kompakt resa till vår tyska vänort Grevesmühlen som ligger i anrika Mecklenburg-området.

Det var tretton timmar i buss dit, över broar, över sund med färjor, sedan två välmatade dagar som inkluderade stadstur, utflykter, social samvaro, kaosartat oväder, stadsfest med bratwurst och öl, umpa-bumpa och Tivedshambo. Och sedan tretton timmar i buss hem igen.

Vi bodde så vackert, de flesta av oss, i Schloss Wedendorf, ty det fanns inte rum för oss i själva staden. Det pampiga vita huset omgavs av en lummig park och en grön damm med en svanfamilj i.

Varje morgon kl 04.30 väcktes jag av göken som satt i närmsta träd och gol som besatt.

Den andra morgonen blandades göken kokoande av åskmuller. Vi rustade oss för att vara med om den stora paraden, tog med oss svenska flaggor, visselpipor, godis och klädde oss i gult och blått och klev upp på bussen. Medan vi rullade genom landskapet utbröt det värsta åskovädret jag någonsin varit med om. Det blev mörkt som på natten och blixtarna korsade varandra på himlen. Regnet vräkte ner.

I Grevesmühlen blev situationen kaosartad. På någon timma fylldes stadsgatorna med lervatten, gatubrunnarna blev fontäner. Snart genljöd staden av sirener, brandbil efter brandbil ryckte ut. Personbilar fastnade i lervällingen, butiker och källare fylldes med vatten.

Paraden blev avblåst, för första gången någonsin kunde man inte genomföra den. Vårt gäng tog skydd på en restaurang där vi tröstade oss med Tivedspôjkarnas musik. Det var lite som när fartygsorkestern på Titanic spelade Närmare Gud till dig.

Men till allas lättnad drog ovädret bort och det klarnade upp igen. Folk kom fram till torget, lyssnade på musik, umgicks, käkade bratwurst och drack öl. På den stora scenen hälsade den tyske borgmästaren Lars Prahler välkommen och vår egen borgmästare, Bo Rudolfsson, önskade alla deltagare en trevlig fest.

Och det blev det - en trevlig fest, alltså. Och tack vare allt vatten blev denna resa extra minnesvärd. På stolpar runt om i staden hängde redan blå flaggor där det stod Wasser ist leben (Vatten är livet). Jo, jo! Med viss måtta.

Överst: Gruppen går på stadsvandring med Dorina, Eva och Henrik på tröskeln till natthärbärget
Nederst: Per-Arne äter Tiramisou, Anders rattade bussen med perfektion, jag doppade fötterna i Östersjön

Liten blir stor och att vara ansiktet utåt

En viss liten dam fyller nio år om några dagar och idag var det en perfekt dag att fira henne. Hon fick en hög med paket. Och lilla kusin vitamin har namnsdag, minsann. Så hon fick ett paket hon med. Förra årets tårta såg så läbbig ut att man fick blunda när man åt. Men årets tårta var både vacker och god.

En bild dök upp från det förflutna:

Den här bilden vill man också blunda för. Nej, det är ingen zombie-mask. Jag har absolut inte hakat på den traditionen. Tycker det är makabert, bara.

Nej, det är hur jag såg ut efter att ha stått på näsan för snart tjugo år sedan. Maken, A och U var på Mallorca för att fira en jämn födelsedag. Den sista dagen, strax innan vi skulle åka till flygplatsen, tog A och jag en promenad på klipporna. Jag fibblade med kameran och rätt var det var stöp jag rätt ner på den steniga stigen och slog mig hårt i ansiktet. A hjälpte mig att badda bort grus och sand på en närbelägen servering och sedan blev det raka vägen till läkarmottagningen som just höll på att stänga för säsongen. Där fick jag en stelkrampsspruta och ispåsar på kinderna.

När vi väntade på transferbussen till flygplatsen fick minst en person en chock av min uppenbarelse. Hudterapeuten, som skulle resa hem till Tyskland igen och  som behandlat mig på hotellet dagen innan, såg helt skräckslagen ut och vände tvärt på klacken. Hon undrade kanske om jag reagerat på hennes krämer.

Hemma i Laxå väntade ett nytt jobb som "ansiktet utåt" åt en divisionschef. Jag skulle egentligen börja på måndagen, men jag ville inte bjuda chefen på detta ansikte. Han var värd en skönare nuna.

Fara

En liten sväng ut i det gröna blev det ikväll för att plocka en bukett med liljekonvalj och viol.

I måndags kväll höll jag på att sätta kvällsteét i halsen. LokalTV visade ett inlägg från en förskola där en stor gren, tjock som en stam, blåst ner och skadat en liten flicka. Det var ju Lilla Hjärtats dagis! Hennes pappa lugnade mig med att det inte var någon fara med Lilla Hjärtat, men att en liten kompis blivit skadad. Inte så illa, trodde man vid det laget. Nu har flickan transporterats till Akademiska, eftersom det konstaterats en hjärnskada. Måtte det inte ha gett henne några bestående men!

Det har blåst ihållande i ett drygt dygn nu. Längtar efter lugnare väder.

Uppdatering: Lilla Hjärtats mamma berättade just att det nog i alla fall inte är några större fara med flickan. Hon får komma hem till Örebro imorgon.

Otäckt

Igår slog björkarna ut häromkring. På morgonen, när jag gick in genom porten på jobbet, kunde man bara ana en skiftning i trädkronorna. På kvällen när jag gick ut genom porten så var de fullt utslagna. I år verkar det vara mer av allt: Värsta vintern med snö och kyla och så intensiv vår när alla blommor kommer på samma gång. Får man lov att hoppas på en sommar med stort S?

Efter arbetsdagens slut satte jag mig i den lilla gröna och åkte hemåt. Jag åkte i lugn takt och tog "skogssvängen" istället för E20. Plötsligt rusade en katt ut bara några meter framför bilen. Jag stod på bromsen men förstod att det var för sent. Måttade så att den i alla fall inte skulle träffas av hjulen. Hörde en duns, men när jag gick ut och letade runt var katten försvunnen. Maken och jag åkte tillbaka en stund senare och letade igen, i dikena, inne i skogen, men vi hittade inget. Jag hoppas verkligen att den klarade sig med blotta förskräckelsen. Det var riktigt otäckt!

Jag lugnade nerverna genom att vi åkte ner till Sockenstugan vid Bodarnesjön, där en gång ett munkkloster låg. Fast det var egentligen ett konvent, d v s ett öppet hus där munkarna kunde komma och gå som de ville och dit gäster var välkomna. Munkarna tog hand om sjuka där och vägfarare kunde vila ut på platsen efter en strapatsrik resa genom Tiveden.

Sköt om er och ha en god och fin påskhelg! Jag återkommer nog om någon dag eller så!