Från mitt perspektiv

 Det är söndag morgon och snart dags att ge sig ut i Vasaloppsspåret, ja bekvämt sittande i soffan framför TVn, förstås.

En dryg vecka har förflutit sedan jag sist skrev här i bloggen och den veckan har förmörkats av rapporteringen av krigets fasor i Ukraina. Chockvåg på chockvåg: 6 mil lång konvoj av ryska pansarvagnar på väg till Kiev, Putins hot om kärnvapen, bombade hus i brand, bomber över järnvägsstationer, flyende kvinnor och barn, kränkning av svenskt luftrum.... Allt sker inför våra ögon på TV-skärmen. Det är inga "fake news", ingen osanning som innebär internering enligt duman. Det är tyvärr den bittra sanningen.

I min lilla värld är det sig likt. Det har varit en vecka med årsmöten, jobbtimmar på Kupan, line-dans på Folkets Hus, lunchträffar och biobesök (såg den berörande filmen Belfast). 

En av dagarna blev en riktig "Tycho Brahe-dag", en dag då oturen var framme för Maken och mig. Det började med att sängen brakade ihop när vi satte oss samtidigt på sängkanten. (Jag vet vad du tänker, PO66!)

Var ska vi sova i natt? Det var vad jag nynnade på när vi var tvungna att skynda iväg och göra våra inköp. På väg hem med fyllda kassar började det väsnas i bilen. Det lät som en cementblandare drog igång. Varningslamporna tändes på instrumentbrädan. STOP stod det ilsket rött. Maken klurade ut att det var fläktremmen som gått. Så bilen blev obrukbar. Men det löste sig för oss: Maken kunde laga sängen och bilen kommer att lagas på måndag när bilverkstaden öppnar igen. 

En kväll var det årsmöte för hembygdsföreningen. Maken överraskades med att få ta emot en hedersnål med lagerkrans ur distriktsordförandens hand. Jag var inte lika överraskad, men glad att jag tipsade honom att byta tröja inför kvällen. 

Igår åkte vi ner till A-sund (i min lilla bil, som fortfarande är hel!) och hälsade på vår kompis A. Han bjöd på god lunch och vi hade som vanligt mycket att diskutera. Och som vanligt avslutade vi med ett parti Alfapet. Det var inte helt mörkt när jag körde tillbaka över gärdena och genom skogen. En tunn månskära hängde högt upp på himlen. 

Nej, nu är det bäst att jag kilar ner och sätter på TVn. Vill inte missa starten på Vasaloppet!

Hej då!

Vitt och svart

Oj, vilken inledning på sportlovsveckan! Under måndagen vräkte det ner snö. Det var som hela vinterns alla snöflingor ramlade ner på en och samma dag. På tisdagen var vi tvungna att få fram bilarna. Maken skulle lämna blodprov och jag skulle jobba på Kupan. Det var bara att hacka sig genom de isiga snövallarna, borsta och gräva bort halvmetern snö på bilarna och sedan skrapa av permafrosten på fönstren. 

Igår onsdag vågade vi oss iväg till syster och svåger i Bergslagen, de som bor på Blomsterkullen. Det var skönt att komma fram efter turen på delvis snömoddiga vägar. I deras kök sprakade elden i spisen och på bordet stod en god och värmande pumpasoppa och väntade.

Från en gren på det knotiga gamla fruktträdet hängde småfåglarnas lunchservering.  En flock rödbröstade domherrar trängdes med talgoxar och blåmesar. På en annan av trädets grenar hängde en röd gunga och väntade på våren och barnbarnet.

Idag, torsdag, byttes det vita ut mot svart, när det blev klart att Putin gjorde allvar av sina hot och lät ryska trupper attackera Ukraina. Hur kan vanvettigt maktbegär få vinna över människoliv? Arma ukrainare och arma ryssar, de vanliga människorna, som du och jag, som bara vill få leva sina liv i lugn och ro. Måtte det finnas människor som vågar gå samman och gå ut på gator och torg och sätta stopp för detta totala vansinne!

Jag avslutar med dikten jag läste idag som parentation på ett årsmöte:

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,

någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly.

Någonstans, o någonstans har alla tågen gått och alla klockor stannat.

Någonstans inom oss är vi alltid här och nu,

är vi alltid du intill förväxling och förblandning,

är vi plötsligt undrans under och förvandling,

brytande havsvåg, roseneld och snö.

av Erik Lindegren

Telefonterrorist?

Vi hade väl sovit i knappt två timmar då vi väcktes av en signal. Det tog en stund innan vi kom till medvetande och insåg att det var telefonen som ringde. När Maken lyfte på luren var det redan försent. Ingen fanns kvar på andra sidan linjen. Trots en obehaglig oroskänsla i magen, somnade jag om. Likaså gjorde Maken.

Två timmar senare ringde det igen. Yrvaken lyfte Maken på luren, men det var försent igen. Nu var vi så oroliga att vi var tvungna ta reda på vem som försökte nå oss mitt i natten. Var det någon av sönerna som var sjuk? Barnbarnet, systrarna? Tankarna fladdrade oroligt fram och tillbaka.

Telefonsvararen visade ett mobilnummer som via internet spårades till en för oss helt okänd ung man som bor på Söder i Stockholm. Det kändes som en lättnad, samtidigt som man både blir förbryllad och förbannad. Varför ringer en okänd man upp oss mitt i natten, inte bara en gång utan två gånger?

Det tog en flera timmar att komma till ro och somna om. Idag är vi trötta.

Ondskan och girigheten, två fula trynen har visat sig

En grym och hotfull verklighet kom nära, chockerande nära, igår kväll. Tänk att det lever folk i dödsskräck alldeles intill. Här behövs en insats för att rädda en ung kvinnas liv.

En annan ung kvinna drabbas på ett annat, men ändå smärtsamt, sätt. Ikväll kommer våra vänner från "Långtbortistan" hit, de som fick uppehållstillstånd efter åtta långa år. Deras älskade dotter blev utvisad innan dess och skickades "hem" till en oviss framtid, endast arton år gammal. Nu har det gått ytterligare sju år sedan hon utvisades. Föräldrarna och dottern har endast kunnat träffas över nätet och längtan är stor. Nu verkade det ordna sig med "visum" för dottern efter att föräldrarna pungat ut med en mindre förmögenhet till en myndighetsperson i Långtbortistan. Dottern har väntats hem vid flera tillfällen under hösten, men det har hela tiden blivit uppskjutet. Nu skulle hon komma i alla fall och följa med föräldrarna till oss. Äntligen! Men då krävde myndighetspersonen ytterligare pengar för att utverka visumet, pengar som föräldrarna inte har. Och i Långtbortistan sitter dottern och gråter.

Igår blev vi tydligt påminda om det förtryck som många unga kvinnor i världen lever under. Ofattbart vilket barbari!

Orosmoln

Så här såg det ut ikväll när jag stannade vid de tillfälliga rödljusen i Degerfors. Sol och varmt där jag kom ifrån och mörka hotande moln dit jag skulle. Lite längre fram vräkte regnet ner och sikten var i det närmaste obefintlig.

Idag skulle Maken ha opererats, men det blev skjutet på framtiden. Han befinner sig istället på lasarettet av en annan orsak. Igår fick han en s k "tia", en liten stroke. Han tappade känseln högra delen av kroppen och hade huvudvärk. Jag befann mig på ett tåg och hade en timme kvar innan jag var hemma när han ringde och sa att sjukvårdsupplysningen skulle skicka en ambulans för att hämta honom.

Den där timmen på tåget var en av de längsta timmar jag upplevt. Jag ringde vår vän och granne och bad henne gå över till Maken och kolla hur det var. Skönt att få stöd.

När jag träffade Maken på akuten, mådde han ganska bra, men doktorn ville att han skulle läggas in för observation. Idag har de tagit en massa prover och röntgat huvudet och imorgon ska blodådrorna scannas. Jag tror att han trots allt har haft tur, att det inte blev värre. Min egen fundering är att denna stroke orsakades av att han inte fått äta sin blodförtunnande medicin i en vecka före operationen. Låter troligt.

Makens kommentar: - Skönt att jag hann med köket innan detta!

Hmm...

Ikväll när jag besökte honom var han ganska pigg och vi kunde gå och fika i lasarettsentrén. Nu hoppas jag att jag får hämta hem honom i morgon och att allt är bra.

Tvära kast

Här sitter min härliga väninna Miss Jones, som helst inte vill vara med på bild. Hon förgyllde gårdagskvällen för Maken och mig.

Livet bjuder ibland på tvära kast. Igår firande med make och vänner och idag sorg och uppgivenhet.

Jag visste ju vad som väntade idag. Har burit detta som en tung sten inom mig ett tag, fick inte röja något, hålla masken när omgivningen drog upp planer. Vi i de tre fackförbundens förhandlingskommittéer har jobbat hårt för att mildra smällen, men det är klart att det känns ordentligt när 170 personer ska sägas upp och en fabrik ska flyttas.

Det är en ofattbar skadegörelse de nya amerikanska ägarna utsätter oss för. En ultramodern fabrik och kompetenta och lojala människor, som har älskat sitt företag som sin andra familj, ska bort.

För min egen del, så ska den lilla avdelning jag jobbar på "outsourcas", som det heter idag. En konsultfirma ska sköta det vi gör idag, mycket billigare och effektivare. Vår kunskap och kompetens ska föras över på några månader och sedan ska vi vara väck.

För mig har ESAB varit så viktigt. Jag har lärt känna fantastiska människor inom företaget, både hemma och utomlands. Jag har lärt mig massor och fått utvecklas. Jag kommer alltid att vara tacksam för det ESAB som har varit.

Fasa

Så fasansfullt, det som händer i Oslo och på Utöya! Man tror inte sina ögon.

Det kom alldeles extra nära för några minuter sedan då jag fick kontakt med en norsk vän på FB, som just skrev att hans dotter varit med på ungdomslägret men simmat över och satt sig själv i säkerhet. Han väntade på att få tala med henne i telefon.

Vilken fasa! Vilken skräck.

Han skriver nu: S simmade för livet medan kulorna slog ner i vattnet runt om henne.

Fara

En liten sväng ut i det gröna blev det ikväll för att plocka en bukett med liljekonvalj och viol.

I måndags kväll höll jag på att sätta kvällsteét i halsen. LokalTV visade ett inlägg från en förskola där en stor gren, tjock som en stam, blåst ner och skadat en liten flicka. Det var ju Lilla Hjärtats dagis! Hennes pappa lugnade mig med att det inte var någon fara med Lilla Hjärtat, men att en liten kompis blivit skadad. Inte så illa, trodde man vid det laget. Nu har flickan transporterats till Akademiska, eftersom det konstaterats en hjärnskada. Måtte det inte ha gett henne några bestående men!

Det har blåst ihållande i ett drygt dygn nu. Längtar efter lugnare väder.

Uppdatering: Lilla Hjärtats mamma berättade just att det nog i alla fall inte är några större fara med flickan. Hon får komma hem till Örebro imorgon.

Svart och vitt

Nu passar det. Nu ligger hon där ihoprullad och snusar igen, sedan hon med alla medel har fått upp Matte. Så här sitter man och begrundar livet en tidig lördagsmorgon i mars.

Veckan har varit mörk, men ändå vit. Oron för världshändelserna i Japan och i Nordafrika gnager. Tröttheten och oron ger sig till uttryck att jag när som helst får näsblod, som på körövningen i tisdags kväll. Massor med snö ramlade oombett och oönskat ner från himlen. Och till sist har vi tagit farväl av en fin och rar granne, som begravdes igår.

Det här blir inget "må-bra"-inlägg!

Veckan har också inneburit en massa aktiviteter, jobb åtta timmar om dagen och något varenda kväll:

Måndag: Planering för Påskbasaren

Tisdag: Övning med kören

Onsdag: Föredrag om Sudan av valobservatör Robson, Föreläsningsföreningens sista programpunkt i vår

Torsdag: Studiecirkel med FN-föreningen

Fast igår kväll blev det en lugn kväll med räkor och vitt vin och slötittande på Så ska det låta och Skavlan.

Nu väntar en helg, lördag och söndag, som kommer att fyllas med innehåll. Solen lyser på de snötyngda grenarna i skogsdungen utanför. Kameran får kanske följa med ut idag.

Ha en skön helg!

Sorgen och glädjen

Nyss reste vi oss från bordet efter att ha firat den rosa systerns födelsedag. Vi hade ätit gott och mycket och skrattat gott och länge. Vi pratade om blommor, plommon, katter. Vi skrattade åt Rosa Systern som hållit god min när hon ätit beska ringblommor, bara för att hon ville visa sina bekanta att de gick att äta. Men sedan spottade hon diskret ut dem i servetten.

Systrarna kom till den kalla nord i början av sjuttiotalet, då Sverige behövde arbetskraft. De hade vuxit upp i Makedonien, där det var gott om folk men ont om jobb. Med på födelsedagsmiddagen idag var deras lärarinna i svenska, en kvinna med mycket värme och humor som lotsade dem in i det svenska samhället och öppnade dörrar genom språkförståelse och kulturella insikter.

I Makedoninen trampade man vin och hade trevliga skördefester, har systrarna berättat. Vid vår södervägg växer druvorna i mörkblå klasar och är snart dags att skörda. De har en söt smak och mjuka kärnor. Vi äter dem som de är och trampar inte på dem.

Ett telefonsamtal kom nu ikväll, ett samtal som fick Maken och mig att bli mycket oroliga. Sirenen som hördes idag strax före lunch visade sig höra till den ambulans som körde en mycket god vän till lasarettet. Han ligger nu på intensiven i respirator. Alla våra tankar går till honom. Måtte det gå bra!

Sorgen och glädjen de vandra tillsamman ... En psalmstrof jag kommer ihåg från konfirmationen. Den tänker jag ofta på. Idag stämmer den verkligen in.

Väntan

Har väntat på det där telefonsamtalet hela dagen. Känner mig som en tonåring som har telefonen med sig hela tiden. Ring någon gång! Visserligen har telefonen inte varit tyst. Rara vänner har ringt och undrat, men Doktorn har inte hört av sig.

Har känt mig lite bättre idag, men är fortfarande flåsig i andningsvägarna, har skrällhosta som river i lungspetsarna och är matt av något förhöjd temp och dundermedicin.

Det blir mest sängläge idag också. Läser Peter Robinson på rekommendation av Ärtan T och slumrar dessemellan. Och så väntar jag på att telefonen ska ringa och säga att jag inte behöver vara orolig för Lilla Hjärtat.