Hänt i veckan

 Go middag!

Idag regnar det, en dag lämpad för inomhusaktiviteter, såsom rengöring av badrum och bloggande.

Bilderna ovan är för någon vecka sedan när humlorna surrade som bäst i plymspirean och vresrosen. De allra första kantarellerna vid skogsvägskanten hade visat sina bleka hattar. De blev till varsin god macka till kvällsteet.

Det har blivit några utflykter sedan sist.

Igår tog systrarna Li och Ve med mig till Askersunds hamn, där vi njöt av strömmingsburgare med picklad rödlök och till efterrätt mjukglass med kolasås. Mums fillibabba! Efteråt frossade vi i färgglädjen på Kalles Trädgård. 

I torsdags åkte jag på bussutflykt med mina gamla arbetskamrater.

Vi besökte ett fantastiskt museum i Kungsör, Miniature Kingdom. Det var ett Sverige i miniatyr där man kunde hitta de mesta av svenska företeelser, hus och kändisar. Till och med det lilla hotellet Utter Inn i Mälaren utanför Västerås fanns med! Och moderna Ångkraftverket med spa och utomhusscen. 

Vår lunch intog vi på Systrarna på Gaggeska Gården på Vallby i Västerås (normalstort). Tänk diversehandeln fanns kvar, där jag som barn kunde köpa en strut karameller. Det gjorde jag nu också. Nostalgi!

Sedan blev det ytterligare ett museum innan dagen var över, Lasse Åbergs Museum i Bålsta. Lasse Åberg själv skrev dedikationer och fotograferades i den lilla museshopen.

Foto: Stefan Berglund

Det blåste väldigt på hemvägen. Vinden ruskade om vår lilla buss när vi åkte över de höga broarna. Vid Hjälmare Docka, där vi tänkt dricka kaffe, hade det blivit strömavbrott på det lilla caféet. Vi fick åka vidare till ett ställe där kaffeautomaten och kassaapparaten fungerade.

Jag kan inte klaga på sällskapslivet den senaste tiden. Vi har haft gäster och själva varit gäster, ätit gott och spelat brädspel, både Alfapet och Mahjong. 

Överst t.v.: systersonen med familj kom med tavla från Syster S, överst t.h.: onsdagskväll i Askersund
Nederst t.v.: Lunch hos Q (oj, oj, så mycket gott!), nederst i mitten: tuffingen I redo för avresa till Blomsterkullen, nederst t.h.: våffelcafé på Finnerödja Hembygdsgård med Tivedspôjkera.

Nej! Nu är det dags att göra något nyttigt! Hänga tvätt och handla får det bli.

Adjöken!

Sjötur väckte minnen

Härom dagen fick jag uppleva mitt liv i repris, eller som man säger i dagligt tal: Jag fick "flash backs" från min barndom och ungdom. En seniorförening, där jag är styrelsemedlem, hade ordnat en sommarutflykt till Västerås, min barndomsstad. 

Staden har växt otroligt sedan jag bodde där. Det kunde man konstatera när man såg Västerås sky line från sjösidan. Vi tog nämligen en tur med Elba-båten, som byggdes 1897. Den hette då Stadsgården 2 och gick som skärgårdsbåt i Stockholm innan den kom till Västerås 1917.

Den här synen såg man definitivt inte i min barndom! Två killar briljerade på sina surfbrädor framför en fond av höghus. Längst till vänster ser man det enda som är sig likt från förr, ASEA-tornet.

Elba-båten tog man om somrarna när man var sugen på att bada. Då åkte man till Östra Holmen och tillbringade dagen på klipporna där. Eller så kunde man åka till ön Elba och gå på restaurang. Det var här jag hade min studentbal 1970, när man fick ha studentmössa igen efter de radikala åren när det var borgligt och snobbigt att bära den. Maken och jag fick åka Elba-färjan på vår gemensamma svensexa/möhippa, utstyrda i spetsgardin och hög papphatt och gemensamma byxor med tre ben.

Här sitter farmor och mamma med hattar och dräkter på båten på väg till Elba. Året var nog 1954.

Men tillbaka till nutiden. Epsilon har skrivit en perfekt skildring av vår utflykt på sin blogg. Här kan du läsa vad som hände. ( Inlägg från den 5 juli 2023) Jag kompletterar bara med några bilder:

Ooopps! Vad gör vi nu?

Åh, vad kaffe och bulle smakade bra! Skultuna Bruks bistro.

Inte en droppe regn på oss, trots att mörka moln hotade i horisonten.

Nästan hemma igen såg vi från bussfönstret den präktigaste regnbåge någonsin spänna sin båge över Marieberg.

I herr Markurells fotspår

Sköna vackra sensommardagar har vi haft den senaste tiden. En av dem spenderade vi med vår gode vän A i A-sund. Den lilla staden har en idyllisk hembygdspark där vi satt en stund under ett solparasoll och åt vår lunch. Jag kalasade på strömming (igen) som är så in i Norden gott, men ska tydligen inte ätas för ofta nu för tiden. Restaurangen på berget påminde mig om värdshuset i Wadköping, även om mannen som serverade maten inte helt liknade herr Markurell.

Några dagar senare hamnade vi igen på ett friluftsmuseum, denna gång på Vallby i Västerås. Västerås, syster L:s och min barndomsstad, är ju också en förebild för Wadköping. Djäkneberget och även restaurang Klippan stod kanske modell för miljön och värdshuset i Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping.

Nu var vi på genomresa på väg till en släktträff och behövde en bensträckare och en kopp kaffe. Här var det varken gråsparvar eller kajor som matfriade, utan ett gäng hönor och två tuppar. De spankulerade gärna runt stolarna där småbarn satt. De hoppades (och räknade ut) att det skulle smulas lite extra just där. Den ståtliga guldtuppen var den som förde befälet, orädd och stolt.

Släktträffen blev så lyckad - rapport kommer.

Tillsammans igen!

Så blev den äntligen av, vår återträff av gänget som gick Sekreterarskolan tillsammans för fyrtiosju år sedan. Vi fortsatte att träffas ett tiotal år sedan vi gått ut och avlagt våra prov i stenografi på tre språk, handelskorrespondens, maskinskrivning mm.

Igår sågs vi alla igen i min gamla hemstad Västerås. Su, som fortfarande bor kvar i trakten, var en perfekt värdinna. Hon hade reserverat bord för oss med en strålande utsikt över Mälaren och småbåtshamnen och minsann lyste inte den milda, bleka höstsolen också.

Vi pratade minnen förstås och hjälpte varandra komma ihåg våra äventyr i Schweiz och i England, där Sekreterarskolan hade sin utlandspraktik.

April 1972 i London och mars samma år i Champéry. Lejongult var modefärgen då.

Vi uppdaterade varandra vad som hänt sedan sist och kunde konstatera att även om vi sadlat om från sekreteraryrket och gjort mycket annat i yrkeslivet, så har vi alla haft nytta av de kunskaper vi fick med oss en gång. Det franska språket har till exempel gett oss alla fördelar och för all del vissa svårigheter. Min värsta utmaning var då jag skulle simultantolka ståupparen Lennie Norman för en fransk kund, från svenska till franska. Det gick inte så värst.

Vi hann med en fin promenad genom staden, hälsade på Engelbrekt i Domkyrkan och Johannes Rudbeckius vid den anrika gymnasieskolan. Vid Kyrkbacken med sina söta gamla hus kunde man nästan skymta Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Innan det var dags att dra oss till stationen tog vi en kopp kaffe på Öhrmans Konditori och Café vid Stora Torget. En perfekt avslutning på en perfekt eftermiddag. Tack Su för att du ordnade allt så bra!

Fem fransyska flickor från förr

Fem flickor från förr, Sus enorma pilträd (torkvindan visar skillnaden i storlek), kvällspromenad i Västerås hamn, K:s vackra rosor och promenad längs en byväg

Så sågs vi igen, vi vänner som en gång i tiden strålade samman i Grenoble, den franska staden vid foten av Alperna. Den här gången sågs vi i mina hemtrakter, hos K i Västerås och Su på landet. De två dagarna var fyllda med goda samtal, lukulliska måltider och utflykter i omgivningarna och i fotoalbumen.

I Värmländskans album fanns den här bilden på Maken och mig då vi fortfarande fick rum i samma tröja:

En som inte har förändrat sig så mycket efter snart femtio år är min kompis Su.

Här står hon framför stallet som en gång rymde en hel hoper hästar men där spiltorna idag står tomma. Men jag kunde för mitt inre höra skrapet av hovar och Trojas gnäggningar.

Jag gjorde ett besök på den vackra Hovdestalunds kyrkogård också och såg till att mammas och pappas grav fick fräscha blommor. En koltrast flöjtade från en hög björk i närheten, annars var det stilla.

Hemresan mot solen i väster gick bra, trots att solskyddet lossnade och ramlade ner i knäet. Tur att jag hade solglasögon. En lång, lång bit var det vägarbeten och bilarna fick åka på vägrenen i 30 km i timmen. Det durrade och skakade när jag var tvungen att köra på "tvättbrädan" med vänstra hjulen i flera kilometer. Det var rätt skönt att kunna taxa in på garageplanen i "den lilla galliska byn" till slut.

Tack för allt ni ordnade, K och Su!

Kärt återseende

Nere längst till vänster skymtar Villa Asea där många potentater har bott. I mitten Västerås stadshus som passade på att plinga med sitt klockspel när vi passerade. Till höger en bit av Västerås "sky line".

När tåget rullade in på Västerås Centralstation pirrade det av förväntan i kroppen. Jag skulle få återse mina vänner från barndomen och ungdomstiden och dessutom staden som jag räknar som min hemstad fast det är 45 år sedan jag bodde där.

Det är klart att jag har varit "hemma" sedan dess, men den här gången skulle jag få upptäcka stadens nya ansikte, det som är vänt mot Mälaren.

Så roligt att få träffa sina kompisar från förr. Ni kan tro att minnesbilderna haglade över middagsbordet. Speciellt gottade vi oss i minnen från vår gemensamma tid i Grenoble där vi bland annat förkovrade oss i franska.

När vi sedan tog en kvällspromenad, kom fler minnen upp på näthinnan. Elba-båten låg ju där den alltid har legat och den påminde mig om soliga badresor till öarna Elba och Östra Holmen. Eller om studentbalen som Fryxellska skolan hade på Restaurang Elba. Makens och min kombinerade svensexa och möhippa förlades också till färjan och Elba, dit vi blev utlurade och utspökade.

Mamma och farmor Agnes i sina sommarhattar sitter här på färjan på väg till Elbas sommarservering.

Men förutom Elba-båten var ingenting sig likt därnere vid sjökanten. En imponerande vy, lik Manhattans Skyline, bländade mig. Otroligt!

Tur i alla fall att charmiga Kyrkbacken finns kvar, med sina låga trähus och trånga gränder. Där känns det som om man skulle kunna få möta Herr Blå när som helst och få en skymt av Tant Gredelins krinolin bakom hörnet.

Vi mötte en man som kom ut ur ett av de vackra husen och som berättade att han och hans fru var så lyckliga över att de får bo i denna idyll. Tror jag, det.

På bron över Svartån hänger det numer kärlekslås precis som i Venedig. Mer italienskt blev det när vi hamnade på Bianchi för att äta lunch. Vi blev perfekt uppassade av italienska servitörer och servitriser. Top service!!! Italienska influenser har ju Västerås haft länge, ända sedan femtiotalet då våra stora industrier Asea och Metallverken behövde arbetskraft.

Åh, så roligt det var att återse vännerna och staden, även om jag inte kan stämma in i sextiotalsdängans: Min barndomsstad är sig lik, kanske bara mer trafik. 

Tack, kära K, för att du bjöd in oss och ordnade med det här härliga mötet!

Folkets Park - ja det var då det!

Jag är med i en Facebookgrupp som heter "Du vet att du är från Västerås om ..". Där frossas det ibland i nostalgi, nu senast om forna Folkets Park där jag upplevt en massa kul.

Som barn gick man på Måndagsträffen och såg uppträdanden på den stora scenen. Det kunde vara Malmstensgruppen med fantastiska akrobater eller sång och musik. Jag minns stämningen och spänningen när jag satt i publiken, ett hav av barn och föräldrar.

Många år senare gick bästisen och jag på konserter iförda våra nya prasselkappor med skärp i midjan. Vi såg Sven-Ingvars, Paul Anka och min absoluta idol Paul Jones från Manfred Man. Jag satt allra längst fram när Paul stod på scenen och när hans ögon mötte mina trodde jag att jag skulle svimma. Men hans blick svepte förstås över alla flickorna på första bänk. Ja jisses!

Med gänget här ovan gick jag till Rotundan eller Rotan som vi kallade den. Det var dåtidens dansställe nummer ett i Västerås. Killarna i gruppen gick på flygmekanikerutbildning och var från olika platser i Norrland. Killen till vänster var från Boden och dansade som en gud.

Nu finns ingenting kvar av Folkets Park i Västerås förutom entréskylten. Det har byggts lägenheter över hela området. Men de roliga minnena består i alla fall.

Jag har skrivit tidigare om parken. Om du vill kan du kolla här.

Tillbaka

I fredags eftermiddag gick turen till vår barndomsstad Västerås. Lillasyster L och jag pilade iväg i min lilla gröna Ärta för att först och främst uppvakta Elsie, som fyllt 90 år i dagarna. Pappa hade den stora lyckan att träffa henne något år efter att mamma gått bort. I Elsie fick han en fin och klok vän med humor och integritet. Vi tre systrar är så glada för henne.

Vi fick långa, sköna pratstunder i hennes ljusa lägenhet som ligger högst upp i ett höghus, högt över trädtopparna. Elsie lever ett intensivt liv och har många vänner och släktingar som står i kö för att uppvakta henne. Hennes söner överraskade henne med en resa till Stockholm som innehöll bland annat besök på Operan och middag på Medelhavsmuseumet.

Syster och jag passade på att göra höstfint vid våra föräldrars grav i vackra Hovdestalund.

Vi tog också en sväng för att kolla några ställen ur mitt förflutna. I botten på det här höghuset gick jag i andra klass. Vi var så stora barnkullar så att skolorna inte räckte till. På rasterna gungade vi i lekparken och sjöng: Åh, åh, åh, åh what´ve you done to me? och Suger in the morning så att det dånade bland husen.

Efter en sväng upp till Huset på Blomsterkullen med lillasyster och ner till Örebro för att träffa sonen Pe en liten stund, så var jag hemma igen. Och än är det inte slut på helgen!

Längs minnenas allé

Gårdagen gick i nolstagins tecken. Maken och jag åkte till Västerås och besökte min Lilla Syster L och hennes man. De bor i det hus jag växte upp i och var ifrån jag har så många fina minnen. Nu var det kanske den sista gången jag var i huset, eftersom det är sålt. Lilla Syster L och K-O ska flytta till en vacker 1700-tals gård med plats för deras hästar och hundar.

Vi fick en trevlig dag tillsammans. Pappas fina Elsie kom på lunch, saffransfiskgryta och så en underbar rabarberpaj med fluffig vaniljsås till efterrätt. Lilla Syster L är en riktig fena på matlagning.

Jag tog en liten promenad längs minnenas allé. Jag blev glatt förvånad när jag upptäckte att Konditori Malmen fanns kvar. Där köpte jag en och annan päronglass. En gång uppmanades vi av Lennart Hyland i TV-programmet Hylands Hörna att gå in på närmaste konditori och niga och säga något, jag minns inte vad, så skulle vi få en bakelse.

Dessutom var Salong Elisabeth kvar efter alla dessa år! Det var fröken Elisabeth Pitch som drev den. Mamma var kund hos henne, en glad, rödlätt kvinna med uppsatt hår. Jag tror att hon bröt lite på tyska.

Livsmedelsaffären Sandahls var inte kvar. Inte heller tobaksaffären på hörnet, där jag klev in och sa med hög röst: Bonjour Madame! Det var när jag precis kommit hem från mitt år i Grenoble och att hälsa högljutt när man klev in i en affär hade blivit en betingad reflex.

Nu finns istället en pizzeria och en spelbutik. Något nytt och något gammalt, precis som de ska vara.

Tack, L och K-O, för en fin dag och lycka till med ert nya liv! Jag tror att det blir väldigt bra!

PS: De nya ägarna, en ung familj, har fått i uppgift att se till maskarna i komposten, steglistarna och stenknäckarna vid fågelbordet och bjuda vår lilla Elsie på en kopp thé om hon kommer förbi.