Rosor åt en ros

God förmiddag!

Bilden ovan tog jag genom sovrumsfönstret kl 07.30 den första februari. Det blå gryningsljuset kommer allt tidigare. Så härligt.

I veckan fick jag bloggboken med alla mina blogginlägg för 2025. Det är den 20:e bloggboken sedan jag började blogga 2008. Denna gång blev jag lite överraskad, för när jag öppnade paketet kände jag inte igen omslagsbilden. Tryckeriet ringde och sa att de upptäckt att de förväxlat omslag, men att de skickat en ny version. Innehållet i de bägge böckerna var tyvärr identiskt. Jag hade hoppats kunna läsa Hjärtefröjds berättelser. Nyfiken i en strut som jag är!

På Bokcirkeln har vi träffats runt klassikern Maken av Gun-Britt Sundström. Men maken till veligt kärlekspar får man leta efter. Det är dock kul att läsa om 70-talsmiljöer. Vi som var unga då blir lite nostalgiska.

Veckan både inleddes och avslutades på Casselgården. På måndagen var det årets första Eftermiddagscafé och Tivedspôjkera underhöll från scenen. Sjuttio personer drygt tog sig genom snö och is för att värma sig med härlig musik, kaffe och gemenskap.

I söndags var det dags att hylla kära Ve som snart fyller 80 år. - Fast du ser ut som 60, mormor! sa barnbarnet O. Maken och jag trivdes tillsammans med Ve´s stora härliga familj, som hjälpts åt att fixa en riktigt härlig buffé med inspiration av Balkan.

Här står matkreatören R och lägger sista handen på verket. Vojne, vojne vad det smakade gott.

Ve, som älskar blommor, fick sitt lystmäte stillat. Presentbordet dignade av rosor, tulpaner och många andra blommor. Och trots att hon undanbett sig tal, så läste systersonen M upp ett så berörande tal från lillasyster L. - Jag blev lite tjock i halsen, men det var nog för att jag just ätit den starka chilin, sa M.

Nu blickar vi fram emot en ny vecka. Just nu lyser till och med solen in genom fönstret! Den som lyst med sin frånvaro så länge.

Ha det!

 

Fruntimmersveckan

God morgon!

Det är måndag morgon. Sommaren framskrider. Fruntimmersveckan är avverkad och detta år utan regn men med tryckande värme. Epsilon bjöd på Margareta-kaffe för Margaretor och andra vänner på sin veranda enligt gammal och kär tradition.

Förra veckan var jag volontär under tre dagar. Jag bakade äppelkakor och apelsingrottor till Sommarkyrkan. (Vansinne att baka i 30 graders värme!) Det var inte så många som dök upp, men de som kom fick lyssna på namnsdagsbarnet Kristina och hennes man Weine när de spelade sommarinspirerade melodier. På onsdagen var det jobb på Kupan tillsammans med en annan Margareta. Då myllrade det med besökare. Och tacka för det. Det var rea på kläder och skor. Endast 20 kr/plagg. Tur att vi fick förstärkning av Britt-Marie.

Sockenstugan har också fått besök, först tillsammans med E-M och Ve, som bjöd på smarrig våffla under parasollet. Igår åkte Maken och jag till sjön för att jag ville ta mig ett dopp till medan det är sommar. Vi avslutade med kaffe och räkmacka. Nu hade getingarna också hittat till Sockenstugan. Barnfamiljen vid bordet bredvid oss blev tvungna att gå in och äta upp sina våfflor i fred.

Här är en favoritbild med ytterligare ett namnsdagsbarn, Emma och Lilla V. 

Jag fick tips av B-I på en bok hon just läst och som hon skulle lämna tillbaka till biblioteket, Allt det blå på himlen av Mélissa Da Costa. Jag åkte ner och nappade åt mig boken och sedan dess är jag förlorad.

Åh, så bra den är. Den har så många bottnar. Än så länge har jag bara hunnit en tredjedel in på bokens över 600 sidor. 

Förutom att jag grips av historien, så förflyttas jag till de gånger vi själva besökt Pyreneerna tillsammans med A och U, till Cirque de Gavarnie, till Bethmale och till Eus bland annat.

Lac du Bethmale 2011

 

Eus 2016

Gavarnie 2017

Eus 2009

Nu väntar en ny vecka på oss!

Ha det så gott!

Med lust och fägring stor

God morgon!

Den bästa tiden på året - det är nu! I lördags tog vi oss ut till vårstället nr 1, Trystorps Ekängar, och gonade oss i solen. Joy och Eli gjorde oss sällskap. 

Markerna var helt översållade av vitsippor. Gullvivor och lungört blommade också. Men av blåsipporna fanns det inte ett spår kvar. 

Våren 2024 till vänster och 2025 till höger

Många trädjättar hade dukat under. Förra året stöttade Em och Lilla V träd, som detta år låg uppsågade vid sidan av stigen. Men den ihåliga eken, där vi fotat varandra under fyrtio års tid, stod kvar. 

Resten av lördagseftermiddagen tillbringades hemma hos flickorna V i en blommande trädgård. Lilla V blåste såpbubblor och Stora V kom hem med medalj om halsen. Hennes fotbollslag hade lyckats bra i cupen. Ja, det var en finfin lördag!

Det har varit terminsavslutning i bokcirkeln. Avslutningen hölls i ett lusthus, apro på läslusta. Förutom boksnack så fick vi vårt lystmäte i våfflor med sylt och grädde. 

Rätt var det var fick vi syn på ett rådjur som strosade omkring på tomten. Hon kände väl doften av nygräddade våfflor, kan tänka!

Nu när det är långt till nästa träff med bokcirkeln har jag en hög med böcker att läsa. Två nykomlingar kom med posten härom dagen:

Nej, nu hinner jag inte blogga längre, trots att det finns både ett och annat kvar att berätta. Snart är det eftermiddagscafé på Casselgården med orkestern Lyran på scenen. Dags att kränga på sig diakonitröjan!

Hasta la vista!

Ljusglimtar i gråvädret

 Hej där i gråvädret!

Bilden ovan är en favoritbild, ett pusselmotiv som jag sparat i datorn. Den får illustrera dagens väderlek.

Några dagar har förflutit sedan sist. Söndagens ekumeniska mässa var mycket välbesökt. Så roligt att se alla glada ansikten i bänkarna. En tillfällig kör sjöng fantastiskt bra under ledning av Lisa Lerman. Det vore kul om den kören kunde permanentas, så man fick höra den igen.

Det hände dock en liten malör. Nattvardsservetten kom för nära värmeljusen på centralaltaret och en låga flammade upp. Janne Präst och kyrkvärd Arne grep rådigt in och det var nog inte många som hann uppfatta incidenten. Det blev bara lite komiskt när nästa psalm vi skulle sjunga var Lågorna är många! 

Foto: Liljana Arsovska

Måndagens eftermiddagscafé blev en publiksuccé. Tivedspôjkera spelade och Maken, med bra utsikt över folkhavet, räknade till 89 deltagare. Det måtte vara rekord. W och jag sålde slut på fyra lottringar och vi i Diakonigruppen hade full sjå att hitta platser till alla vid fikaborden. Det märks att det är ett sug efter att träffas igen efter helgerna.

I år har jag varit med i räkningen av Vinterfåglar inpå knuten. In på vår knut samlades mest talgoxar, men även blåmes, entita, grönfink, nötväcka, gråsiska och koltrast. Ingen domherre denna gång heller.

I övrigt läser jag och bokcirkeldamerna denna roman. Vilken berättare hon är, Selma! 

Ha det!

Våraning

Vårdagjämning - ett vackert ord som betyder att dag och natt är lika långa. Igår morse när jag gick ut för att hämta tidningen hörde jag koltrastens kristallklara toner. Jag kunde skymta den i diset där den satt högst upp i en björk och sjöng.

Vi har varit inbäddade i dimma i några dagar. Jag har passat på att läsa en bok som jag lockades att köpa bara för titeln Under stjärnorna i Paris och för det vackra omslaget. Det är Karolina Schützers debut som författare och den var mysig, en riktig Må-bra-bok.

Ytterligare ett årsmöte har betats av. Denna gång var det hembygdsföreningen i Tiveds tur. Vi höll till i den gamla skolan i Dammtorp. Några Tivedspojkar stod för musiken till kaffet och Gunnar i Bakstugan hade gjort de läckraste smörgåsbakelser man kan önska sig. 

Idag ska jag också umgås med Tivedspôjkarna. De ska spela på Ramundergården och jag ska "rodda" åt Maken. 

Ni får också ha en trevlig vårdag!

Maggan

Vårvinterdagar

Den är så välkommen, solen! Vi har fått några solskensdagar så här i början av februari. Igår hörde jag minsann talgoxens försiktiga vårläte under min lunchpromenad. 

Mellocirkusen har dragit igång. - Det är som en lägereld att samlas kring nu när vi behöver fest och glädje som mest, var det någon som sa. En underbar bild på de yngsta barnbarnen kom singlande genom rymden. Lillasyster 3 månader låg i storasysters knä och båda tittade med stora ögon på det färgspäckade spektaklet. 

Själv tycker jag att Mellon är ointressant och rätt pinsam ibland, när skämten faller platt till marken. För att inte tala om Guldbaggegalan! Pinsam är bara förnamnet. Är folk berusade när de kliver upp på scenen? Jag vrider mig bakom skämskudden, liksom jag gjorde när jag var barn och vi tittade på Hylands Hörna på vår lilla svartvita TV. Fast vissa moment var fina, som när unga Sigrid grät  glädjetårar när hon vann Guldbaggen för bästa kvinnliga skådespelare.

Här på hemorten hade vi en egen musiktillställning i veckan som gick. Tivedspôjkera underhöll på måndagens eftermiddagscafé. Det kom ovanligt många besökare och lotterna och kaffet fick en strykande åtgång. Tyvärr kunde inte Maken vara med denna gång, men gänget spelade två av hans låtar i alla fall. 

Här är boken jag läser just nu. Båda mina systrar rekommenderade den efter att ha sett filmen och utställningen och läst boken. Hilma var nog född 100 år för tidigt. Det var inte lätt för kvinnliga konstnärer på den tiden. Hilma af Klint levde mellan 1862 till 1944. 

Idag verkar det bli bokläsarväder, det är jämngrått utanför fönstret.

Ha en fin dag!

Maggan

Nä nu blommar det!

En sådan gyllene morgon! Medan Maken hade återbesök hos doktor Uggla passade jag på att strosa runt i Sveriges vackraste stadspark. Naturligtvis hade jag kameran i högsta hugg.

Magnoliaträdens blommor var precis på väg att slå ut, ja Stjärnmagnolian var nästan överblommad redan. Backarna under de gamla träden lyste blått av scilla. Påskliljor, penséer, tulpaner bländade i rabatterna. 

Högt uppe i ett träd vid åkanten satt en koltrast och sjöng. Den hördes klart och tydligt över det svaga stadsbruset i bakgrunden. Rätt var det var kom ett gäng änder flaxande på låg höjd, ilsket trumpetande. 

Vägen till och från parken var lika vacker den. Villorna och träden speglade sig i Svartåns blanka vatten. Läste i Nerikes Allehanda att nu i helgen skulle vattnet färgas grönt genom ett utsläpp från Eons kyltankar. Ansvariga intygar att det är en ofarlig färg. Hoppas att det är någon som kan fota den gröna floden idag.

Jag fick min beställning från Bokklubben för några dagar sedan. Men de får vänta ett tag. Just nu har jag äntligen tagit tag i Kafka på stranden av Hakuna Matata, nej jag menar Haruki Murakami, en pocket jag fått för länge sedan av PO66. 

Jag har blivit grundligt knådad av massösen med de starka nyporna. Hon kan sin sak, det märktes. Nu ska jag kanske bli av med min onda rygg. Återbesök är bokat.

Ha en fin Första Maj!

önskar Eder förtrogna

En helt underbar hyllning till våren och Laleh.

Bakslag och andra bullar

 

Ja, det blev ju till att ta fram snöskyffeln igen! Ett tjockt, blött snötäcke la sig över hela vår värld under torsdagen. Men gumman Tö har varit på alerten och nu är det inte mycket kvar av eländet.

Utsikt över dammen på min runda runt kvarteret.

Maken fick slut på en viktig medicin för över en vecka sedan och försökte på alla möjliga sätt att få receptet förnyat. Han ringde, mailade, skrev brev, gjorde allt han kunde för att få kontakt. Nada! Igår lördag var det äntligen en hjälpsam person på 1177 som till slut kunde ordna så att medicinen fanns att hämta. Så veckans längre utflykt gick norrut till det närmaste lördagsöppna apoteket. På hemvägen passade jag på att handla vackra och goda bröd på Sur-Annas. Vilken ögonfröjd!

Annat förnöjsamt är den serie jag följer på Netflix: A suitable boy. Fick tipset på TV av C-G på Gokväll och den är verkligen jättebra. Har det sjätte och sista avsnittet kvar att njuta av. Rekommenderas varmt. 

Jag var med i bokklubben Svalan i några år, ibland med längre uppehåll. Nu upphörde den och jag fick erbjudandet att gå med i Bonniers Bokklubb istället. Jag skulle få 500 kr att handla böcker för om jag gjorde det. Jag svalde betet. 

Nu spurtar jag för att läsa ut de böcker jag fått låna av en vän, innan jag sätter tänderna i dessa. Tavlan är målad av mamma Barbro och föreställer stranden vid Ljugarn och lerhuvudet är skulpterat av min syster Solveig och föreställer mig i unga år. 

Ha en skön söndag!

Ljuspunkter

 

Lunchdags i trädgården, bofinksbilden är lånad från nätet

En dryg vecka har gått sedan jag satt på övervåningen och hörde Tivedspôjkera öva på nedre botten. Det var då som mailen och smsen duggade tätt med budskapet att alla sociala aktiviteter ställdes in på grund av den ökande smittan. Jag tänkte då i mitt stilla sinne - Är det månne fartygsorkestern jag hör spela? Olycksbådande.

Sedan dess har vi hållit oss i skinnet. Jag har bara handlat, besiktigat bilen och klippt håret - annars har jag hållit mig i och runt huset.

Vad gör jag då, förutom de hushållsnära tjänsterna?

Jo, jag läser. Bland annat den nya boken av Viveca Sten, Offermakaren, som utspelar sig i Åre. Väldigt bra skriven. Den är spännande genom alla fyra hundra sidorna. Jag varvar annan litteratur med Kulla-Gulla-böckerna, som jag fått låna. Då förflyttas jag till ett annat Sverige, så som det var för 100 år sedan. 

Jag kollar på miniserien The Queen´s gambit på Netflix om schackgeniet Beth. Härliga 50-tals och 60-tals miljöer och musiken! The end of the world spelades i senaste avsnittet och den slungade mig tillbaka till tiden det begav sig.

Fåglarna i fågelautomaterna underhåller också. Lite roligare att titta på än bullarna i microvågsugnen.

Igår förmiddag ringde det på dörren. - Vem i all sin dar kan det vara? Utanför stod inte några försenade Halloween-spöken som ville ha godis, utan två seniorer som räckte över två kassar - med godis! Gissa om jag blev glatt överraskad. En värmande omtanke från SPF - snacka om medlemsvård.

Man får ta till vara alla ljuspunkter i mörkret!

Kram

B som i Bergslagen, Blomsterkullen, Baby och Böcker

Sommarens hemester gick norrut och varade i en och en halv dag. I fredags bilade vi under en dramatisk himmel mot syster och svågers paradis, Blomsterkullen.

Fluffiga cumulusmoln mot en blåsvart ovädersvägg i bakgrunden. Vi råkade dock aldrig befinna oss mitt under de svartaste, utan lyckades hålla oss i solen mest hela tiden.

Hemma hos syrran, runt hennes stora köksbord, fick vi stifta bekantskap med släktens nykomling, en underbar babyflicka. Hon bor med sin mamma och pappa i grannhuset, bara 15 steg bort. Vilken underbar uppväxtmiljö för en liten unge med djur, natur och farföräldrar alldeles nära.

Syster L visade deras praktfulla odlingar, det kryllar av klorofyll i de landen. Vi tog en sväng i skogen, där blåbär och kantareller började visa sig lite smått. Utsikten från bergknallen var storslagen. Kvällsljuset lyste in över det höga beigerosa gräset, där vattendroppar glittrade i axen. Mellan stammarna såg man långt ut över över nejden.

Nästa dag vigde vi åt kulturen. Svåger och syster visade vägen i sin bil och vi följde efter på vackra Bergslagsvägar. Blanka sjöar, gamla skogar, liljekonvaljblad i mängd längs vägen (invasiv?), hyttor och bruk skymtade genom bilfönstret.

I Grythyttan letade vi upp antikvariatet vid torget. Jag hade med mig en låda böcker, där tre böcker av Maria Lang var de som intresserade innehavarinnan mest. Fick en liten slant som förvandlades till bokinköp. Gästgiveriet var fullbokat, så lunch intog vi i Hjulsjö istället. För att klara Corona-restriktionerna köade man på gårdstunet och beställde vid ett fönster. Gården producerar underbart surdegsbröd och egenrostat kaffe. Jag tog en fantastiskt god tomatsoppa till brödet och en croissant med hasselnötsfyllning till kaffet. Syster och svåger firade sin 35-åriga bröllopsdag, inget dåligt ställe att fira på.

Vi avslutade vistelsen i Bergslagens Bokloppis som ligger i och vid en gammal hytta, Södra Hyttan. Jag blev helt överväldigad av alla böcker, så många ord trängdes på ett och samma ställe. Det var lite svårt att kryssa utan att komma för nära någon av alla andra bokälskare som var där. En vakt med gul banderoll, där det stod Coronavakt, gick omkring och övervakade det hela. På en scen spelade trubaduren Sven Brekhof Eriksson. Hans program hette "Vackra visor och galna upptåg", det kunde man lyssna till medan man botaniserade. Som tur var orkade jag bara med tre böcker (har ju så gott om dem hemma redan) och kom undan med 45 kronor.

Hyttruinen var uppmurad i blå sinnersten och tyvärr fick jag inte upp kameran i tid, utan illustrerar den med en bild från Wikipedia.

Idag på morgonen har jag lyssnat på ett intressant program, som jag fick tips om. Det är Arundhati Roy, hon som skrev De små tingens gud, som intervjuas i P1 om pandemin och om Indien. Här kan du lyssna.

Ha det gott!

Utläst

För några månader sedan köpte jag för tio kronor på Kupan boken Elida från Gårdar av Irja Browallius. Nu har jag precis läst ut den.

Jag var lite nyfiken, eftersom jag hört att författarinnan skrev om Närke. Nu läser jag att hon faktiskt bodde några år i en flygel till Laxå Herrgård, alltså bara ett stenkast från den lilla galliska byn, där jag bor.

Boken är späckad av gammaldags Närkedialekt, vilket gör den något svårläst. Här ett smakprov:

- Och så säger di, att änskönt um en har bett och bönat er um dä, så ska ni ha sajd, att en får göra va en vill, men helst skulle en göra dä ogjort.

- Ockna ha sajd dä?

 - Dä lä Eleseus förståsch, han ä som han inte vure kloker.

Idag blev det en riktigt lång promenad med grannen MÅ. Vi gick på barrdoftande skogsstigar, under raka tallar, under stundom på okända djurstigar omslutna av blommande skvattram. Det fläktade skönt, bra för mig som inte är så tränad (än).

Trevlig helg!

När man inte kan resa "in real life"

Så här års brukar Maken och jag vara på resande fot med våra vänner A och U. I år blir det inte så. Men man kan alltid resa i minnena. Jag läser i min dagbok från den 11 maj 2019 då vi befann oss på den lilla ön Guernsey i Engelska Kanalen:

"... Efter frukost åkte vi först till det lilla kapellet, ett smycke täckt av snäckor, porslinsskärvor, pärlor. Det var omgivet av vackra växter; fuchsia som växer som stora träd, getrams mm. ...

"Vidare upp mot kusten där det stod bevakningstorn på parad. Gröna kullar, rosa trifft, blått hav, sol, blåst och lärkor...."

Eller så kan man resa i böckernas värld. Just nu varvar jag boken om Selma, som just har varit i Egypten och Jerusalem, med Felsteg, första boken om Doggerland, en påhittad ö mellan England och Danmark. 

Men innan jag reser vidare i böckernas värld får jag nog gå ut och dra upp lite ogräs.

Förresten, Birdnet berättade att jag hörde talgoxe och entita i morse när jag hämtade Nerikes Allehanda.

So long!