Ljusglimtar i gråvädret

 Hej där i gråvädret!

Bilden ovan är en favoritbild, ett pusselmotiv som jag sparat i datorn. Den får illustrera dagens väderlek.

Några dagar har förflutit sedan sist. Söndagens ekumeniska mässa var mycket välbesökt. Så roligt att se alla glada ansikten i bänkarna. En tillfällig kör sjöng fantastiskt bra under ledning av Lisa Lerman. Det vore kul om den kören kunde permanentas, så man fick höra den igen.

Det hände dock en liten malör. Nattvardsservetten kom för nära värmeljusen på centralaltaret och en låga flammade upp. Janne Präst och kyrkvärd Arne grep rådigt in och det var nog inte många som hann uppfatta incidenten. Det blev bara lite komiskt när nästa psalm vi skulle sjunga var Lågorna är många! 

Foto: Liljana Arsovska

Måndagens eftermiddagscafé blev en publiksuccé. Tivedspôjkera spelade och Maken, med bra utsikt över folkhavet, räknade till 89 deltagare. Det måtte vara rekord. W och jag sålde slut på fyra lottringar och vi i Diakonigruppen hade full sjå att hitta platser till alla vid fikaborden. Det märks att det är ett sug efter att träffas igen efter helgerna.

I år har jag varit med i räkningen av Vinterfåglar inpå knuten. In på vår knut samlades mest talgoxar, men även blåmes, entita, grönfink, nötväcka, gråsiska och koltrast. Ingen domherre denna gång heller.

I övrigt läser jag och bokcirkeldamerna denna roman. Vilken berättare hon är, Selma! 

Ha det!

Stugsittare

Medan smittan härjar som mest ute i samhället och i stora världen, håller vi oss för det mesta inomhus. Jag tittar ut genom fönstret och ser småfåglarna som flockas runt fröautomaten och talgbollarna. De sitter i buskarna och på staketet och väntar på sin tur och gör sedan en snabb inflygning för att få sig ett frö. En flock söta stjärtmesar har hängt i klasar runt talgbollarna, men jag har inte lyckats få någon bra bild på dem, ännu. Nästa helg ska jag försöka vara med och räkna fåglar i Vinterfåglar inpå knuten.

En ofrivillig stugsittare är min kompis AO. Han gick ut en sen kväll för att kolla norrskenet över sjön, men halkade så oturligt på en isfläck att han bröt benet. Tur i oturen hade han med sig mobilen (ibland är den ovärderlig!) så att han kunde ringa på sin fru. Under de 45 minuter som det tog för ambulansen att komma fram, hann AO betrakta himlen ordentligt. Benbrottet var komplicerat, så efter operationen får han inte stödja på benet på åtta veckor.

Maken och jag hälsade på honom igår. Han var vid gott mod, men det är klart att det måste bli väldigt långsamt för honom. Jag hade med mig favoritboken Jag kan ha fel av Björn Natthiko Lindblad, som kanske kan trösta en smula.

Idag finns det i alla fall några punkter i almanackan: Tivedspôjkera övar hos oss, jobb på Kupan och styrelsemöte för Röda Korset. 

Ha det!