Trystorp andra vändan

Härlig utflykt i eftermiddag till Trystorps Ekängar. Skönt i solen, det tyckte Bo Fink också som fick några bullsmulor av oss. Kanelbullar är bättre än mask, tyckte han säkert.

Grönsiskor och vårstädning

En stor flock med grönsiskor tar igen sig en kort stund i skönhetsbusken. Det ser nästan ut som ett påskris med gula fjädrar. Fram med kameran, klick, klick.

I morse la jag detta pussel på datorn. Så passande.

Idag är det städdag för oss grannar i den lilla galliska byn. Vi har räfsat och sopat och till och med tvättat Post Nords gula brevlåda. Lille Valter, 1 år, var med för första gången, men däremot finns inte grannen, som bodde mitt emot, kvar i livet. I år gick det snabbt med krattningen och kaffet kunde avnjutas utomhus, precis som traditionen bjuder.

Min mobil har lagt av. Det finns ingen räddning, sa verkstaden igår. Så nu får jag ge mig in till köpcentret igen och skaffa en ny. Usch! Och mailen krånglar. Tur att man har en IT-tekniker i huset!

Vilse

Dagens promenad blev synnerligen kort. Vi hälsade på Lilla Lila och hennes mor och far lite à pro på. Efter kaffet tog vi en sväng i den vackra parken i deras område. Genast tornade ett svart moln upp sig och började skvätta hagel på oss.

Vi spurtade längs en genväg över gräsmattan med molnet jagandes bakom oss. Pe och Lilla Lila räddade sig in i porten i sista stund och Maken och jag skyndade tillbaka till bilen och hann precis innan det brakade löst.

Nu har vi precis kommit hem efter en sejour på Marieberg där vi lunchat, lämnat in trasig telefon, växlat till oss Euro, handlat kläder och mat. Och nu lyser solen åter. Hur ska de ha det, egentligen? Ingen ordning alls på vädret.

Igår när jag gjorde mitt pass på Kupan kom en kär gammal vän in. Han berättade att han varit med på en träff för elitidrottare. - Vi var många, en bra bit över 50 personer, sa han. - Har du varit elitidrottare?, sa jag förvånat (ofint nog). - En gång i tiden var jag faktiskt tävlingscyklist, berättade han, men jag var inte särskilt framgångsrik.

- Fast en gång hade jag faktiskt lite framgång. Det var på loppet Kinnekulle Runt och jag började komma ifatt cyklisten framför mig. Jag blev väldigt sporrad för det hade inte hänt tidigare. Men när jag var framme visade det sig att cyklisten hade fått punktering. Jag hoppade av cykeln och erbjöd honom mitt reservdäck. Men det exploderade snart och där stod vi med två obrukbara cyklar i våra brokiga trikåer. Och inga andra cyklister eller funktionärer syntes till. Vi började inse att vi kommit bort från tävlingsbanan.

- Vi fick lift med mjölkbilen som skulle till Mejeriet, fast inte raka vägen. Det blev många stopp efter vägen. När vi äntligen kom fram till mejeriet kände jag inte alls igen mig. Och där hade ingen hört talas om någon cykeltävling. Hur det nu var så kom mina lagkamrater åkandes i bilen. Detta var före mobiltelefonernas tid, så att de kom där var en ren och skär tur. De var lite ilskna och undrade så klart vart jag tagit vägen.

- Min olyckskompis blev kvar där på vägrenen i sina neonfärgade trikåer och jag undrar fortfarande vad det blev av honom. Stötte han på en mjölkerska, blev kär, gifte sig och fick barn? Ja, det förtäljer inte historien. Jag får fortsätta undra, sa min kompis och drack upp kaffet och tackade för sig.

Just idag är jag stark...

Kentas skrovliga röst ekade i mitt huvud:
- Just idag är jag stark, just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar.
Just idag är jag stark, just idag mår jag bra.
Jag har tron på mej själv på min sida.

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och de e skönt att den äntligen kommer.
Väntat så länge på just den här dan.
Den ger lust - när den kommer.

Egentligen var det helt andra toner som nådde mina öron igår. Vi fick njuta av Anna-Gretas och Pers vackra röster på eftermiddagscaféet anordnat av Diakonigruppen, som jag tillhör. När Anna-Greta sjöng För kärlekens skull öppnade sig himlen.

Det gjorde den i alla fall, förresten! Usch för iskallt regn och blötsnö! Annat var det i söndags, då Maken och jag gjorde en utbrytning från våra fyra väggar och for ner till Skagern.

Jag kände att jag måste få se vitsippor, och det fick jag. Med ett sittunderlag under rumpan kunde man sitta ute och dricka kaffe och äta vårens första glass. Skylten på caféväggen meddelade att dagens badtemperatur var 9 grader. De iskalla Nordanvindarna vid stranden inbjöd verkligen inte till ett dopp.

Vi tog inte raka vägen hem utan letade oss fram via slingriga skogsvägar, upp på höjder, förbi gammal skog och platser där ingen skulle tro att någon kunde bo. Men det kunde man, såg vi.

Min vackra protegé har fyllt 25 år och uppvaktades i efterskott. - Usch så gammal jag har blivit, suckar hon. Ja, allting är relativt!

Kram!

Ingen skogsbrand

Hej!

Ni kanske undrar vart jag har tagit vägen? Vill bara lugna er och säga att jag är här, men att jag åkte på en av mina otaliga förkylningar med svår hosta, ont i halsen, trötthet, snuva och näsblod. Gissa om jag är trött på att hosta! Jag är alldeles öm i revbenen och ibland känns det som om jag ska tuppa av i de värsta anfallen. Doktorn skrev ut Cochilana per telefon, och nu efter en dryg vecka, börjar det ge med sig. Hopp om livet, alltså.

Igår gick solen ner bakom skogen och Smeddammen i ett sken som om det vore en jättestor skogsbrand på gång. Naturligtvis var jag ute och fotade med mobilen. Ett ögonblick senare var allt borta.

Vi hörs igen!

Kalaspingla och snöflingor

Lilla Lila får hjälp att blåsa ut första ljuset på bilden nederst till höger.

Igår fyllde Lilla Lila ett år. Tänk ett helt år har gått från den dagen då vi väntade hela förmiddagen på att få höra något från BB. Och så kom det glada beskedet att Lilla Lila kommit till världen och att allt hade gått bra.

Igår tog hon emot hyllningarna hemma i villan hos mormor och morfar, Det var många spännande saker i paketen. En spis med egna grytor och vispar blev genast mycket populär och mattan man kunde trampa på för att få ljud i klaveret var spännande, inte bara för födelsedagsbarnet. Farfar provade också, förstås.

På Skärtorsdagsförmiddagen var jag med en stund och bjöd på kaffe och sockerkaka på torget, en tradition som Ramundeboda Församling håller vid liv. Då blåste det iskallt, men timmarna hos Lilla Lila var ljumma och vårliga. Några av oss tog en promenad till en handelsträdgård där jag införskaffade violer dagen till ära. Men idag, Långfredagen, snöar det kraftigt. Det var ju idag marken skulle vara vit av sippor och inte av snö!!

På kvällen åkte Maken och jag till Åboholm mitt i storskogen. Vi kunde pricka av: Två rådjur, en älg och en hare efter vägen. Väl framme fick vi se än mer djur, fåglar och folk. I den stora klubbstugan var det nämligen premiär av en fantastisk film om Tiveden. I en sekvens fanns till och med Lilla Hjärtat, Tivedspôjkera och jag själv med.

Sommarminnen från det gamla Missionshuset i Tiveden 2014. Lilla Hjärtat fick sångstöd av snäll dam ur publiken.

Så här ljuvligt sommarväder hade vi då, när filmsnutten togs 2014. Men idag när jag snurrar runt på min skrivbordsstol så möter mig denna syn:

Påskliljecafé och vardagsgnöl

Vi prickade in besöket på Boo Skolas Påskliljecafé alldeles perfekt. Idag var markerna kring Boo fullkomligt täckta av små söta påskliljor, inte bara den gamla kyrkogården. Många gjorde som vi, beundrade blommorna och gick sedan och fikade vid Boo Skola, den första folkskolan i Närke.

Numer är den ett sommarcafé som drivs av hembygdsföreningen. Idag hade de sannerligen fullt upp. Det bryggdes kaffe för fulla muggar och det bullades upp på kakfaten. För endast trettio riksdaler fick du kaffe med påtår och ett fat med bulle, mjuk kaka och småkaka (allt hembakat)!! Vi fick sällskap vid bordet av ett par som hade sitt barnbarn med, som precis skulle bli storasyster vilken minut som helst.

Sist jag skrev, i fredags, var jag intet ont anande av vad som skulle ske senare på dagen. Ve och jag hade precis varit och hälsat på vår väninna som klivit långt in i glömskans rum. Det är inte troligt att hon kände igen oss denna gång. På väg in vittjade jag postlådan och hittade deklarationsblanketten där det stod svart på vitt att jag skulle betala in 12.000 kr till staten. Första motgången.

Andra motgången kom när syrran ringde en halvtimme senare och berättade att hon fått en tom uppriven portopåse i brevlådan. Den hade innehållit födelsedagspresenter och ett grattiskort till henne från mig, postat dagen innan i den stora brevlådan vid ICA. På det trasiga kuvertet stod det: Vi ber om ursäkt! Försändelsen har tyvärr skadats i hanteringen. Jo, jo!!

Jag har reklamerat, men det lär inte hjälpa. En besviken posttjuv har väl kastat innehållet i närmaste soptunna och någon ersättningen kan jag inte räkna med, skriver Post Nord på hemsidan, eftersom det var ett brev. Idag har jag gjort ett nytt försök med samma sorts portopåse och liknande innehåll. Måtte det komma fram denna gång!

Nåja, dessa motgångar ter sig ju som bagateller mot vad som hände sedan. Hemska nyheter från Drottninggatan i Stockholm. Chock, förtvivlan. Hur kan ondskan sprida sig så? Det var svårt att tänka på något annat än scenerna från kaoset vid Åhlens.

Ta vara på varandra!

Häxorna från Villefranche de Conflent

Nu har Häxan från Villefranche de Conflent fått en kompis. De kan flyga i rote på Skärtorsdagen. Den högra gumman hämtade jag hem i september. Hon heter Emberlificota och på den medföljande lappen står det: Kvaliteter: Rolig och snäll, mycket skyddande och stark. Den vänstra gumman har varit med ett tag, se tidigare inlägg.

I måndags var det dags att tillverka påskris och dörrkransar som ska säljas på morgondagens påskbasar till förmån för nödlidande i världen. Det är den flitiga diakonigruppen som håller i basaren, där det ska serveras kaffe med hembakt bröd till och där man kan vinna fina och goda priser om man drar den rätta lotten.

Igår fixade jag till frisyren, så ni märker att vi förbereder oss!!Nu kan påsken komma.

Trystorp första vändan

Att åka till Trystorps Ekängar är en djupt rotad familjetradition. Inte en vår utan en utflykt till Trystorp och ibland blir det flera turer. Och varje gång fotograferas ungarna i den ihåliga eken. I år var det första gången som Lilla Lila fotograferades i eken. Om bara någon vecka fyller hon ett år.

Det gömde sig inte bara blåsippor i fjolårsgräset i år. Det var även gott om paddor som kravlade och kröp ibland de vissa löven.

Några enstaka vitsippor hade tittat fram på sydsluttningen och Joy var inte sen med att föreviga en bukett. Vi får komma tillbaka om några veckor när markerna är vita av sippor och då tar vi med kaffekorgen också.

Vi har firat Pe som fyllt år och passat på att umgås. Barnbarnsflickorna, tillika kusinerna, hade glädje av varandra och jag av dem!!

Glad vår på er!

Tårtan

Tack för 50 lektioner

Det är lördag morgon. Jag vaknade strax efter klockan sex och kände att det inte var någon idé att somna om. Jag är en "early bird", som min pappa brukade säga, och har jag något jag behöver formulera i skrift, så går det bäst på morgonen.

Nu var det texten till söndagens Andrum jag behövde skriva klart. Rubriken denna gång är Fröet som gror, ett passande tema för årstiden, eller hur?

Tårtan på bilden ovan blev en glad överraskning för mig. Igår eftermiddag hade jag och min duktiga elev den vanliga svensklektionen, då vi sitter vid köksbordet och gnuggar grammatik, skriver texter till bilder, läser dagsaktuella nyheter och löser korsord. Efteråt brukar vi fika tillsammans med systrarna och mamma.

Denna gång hade systrarna tillverkat en hjärtformad tårta med jordgubbar, choklad och vaniljkräm och på den stod det TACK FÖR 50 LEKTIONER. Det var alltså den femtionde gången som vi höll vår lektion (som jag för övrigt skriver ihop själv efter eget huvud). Jag blev så glad och rörd över denna överraskning!

Min elev är mycket läraktig, ambitiös och duktig. Hon har utvecklats från att inte våga säga just någonting till att prata svenska helt utan problem och uttrycka sina tankar och funderingar. Jag beundrar henne och jag trivs enormt bra i hennes och i hennes familjs sällskap. Jag är så glad att jag har fått lära känna dem!