Tryckt på pausknappen

Ett litet livstecken bara. Det har varit tyst från mig länge och det beror på att vi drabbades av en rejäl förkylning. Maken skulle ha åkt in på operation i måndags, men var tvungen att avboka den hett efterlängtade tiden. Sjuksköterskan på 1177 sa: - Som du låter kan de inte operera ändå. Så surt!

Själv drabbades jag av en riktig "mansförkylning" med feber i tre dagar, rinnsnuva, huvudvärk, hosta, ont i halsen. Eländig kände jag mig! Maken slapp feber och blev snabbare kry. 

Idag är jag lite bättre, men inte helt. Och idag kommer det beställda covid-testet, så får jag se om det var något annat än en vanlig förkylning.

Solen skiner utanför fönstret. Sensommaren ger allt den har. Livet pågår för fullt, men jag har tagit en liten time-out.  
 

PS: Jodå, det var covid-19 jag råkat ut för! Inte undra på att jag kände mig eländig. Nu håller jag mig undan till på måndag. Men måste hämta beställda matvaror på ICA för allt hemma är slut. Men jag slipper gå runt i butiken och smitta folk, i alla fall.

PS 2: Lyckan är att ha goda vänner! En av dem hämtade mina tre tunga matkassar och körde hem dem till oss! Tack, Bosse! Du är guld värd!

Fåragö?

 "Aprilsnö är fåragö", så säger det gamla talesättet. Men riktigt så här mycket fårgödsel behöver vi väl ändå inte? Det började snöa lite smått igår för att tillta rejält under kvällen och natten. En av våra snälla grannar skottade åt oss sent på kvällen. Vid åttatiden i morse fanns det ytterligare några decimeter tung snö att skotta. Jag skottade mig fram till brevlådan, men jag såg ju på långt håll att några tidningar hade vi inte fått. 

Maken är hemma igen sedan i måndags eftermiddag, lite blek och trött efter pärsen. Nu är det vila, medicinering och återhämtning som gäller.

Soppa och Skottlandsminnen till lunch

Igår hade jag ett trevligt uppdrag i Örebro. Jag blev inbjuden att prata om vår resa till Skottland och North Coast 500 miles förra året. Svärdottern Em, som är värdinna, hade ordnat så fint med affischer, bra lokal och härlig soppa. Fler borde kolla upp Husets Cafés trevliga soppluncher och få sig något till livs, både andligt och lekamligt.

Mina sötebrödsdagar är över. Det är konstaterat att jag har diabetes och har fått vrålstarta med två tabletter dagligen. Har fått träffa doktor Chin, labbsköterska och diabetessköterska redan och snart blir det ögonbottenundersökning. Hoppas att jag får stopp på de härjande sockerligisterna. Diabetessköterskan Maritha gav mig lite hopp om att synen ska bli bättre om blodsockret sjunker. Jag håller tummarna och ska försöka kämpa bort överflödskilona.

Än så länge är sötsuget besvärligt!

Känsliga läsare varnas

Usch, vilken pärs! Kände mig olustig i onsdags och på torsdag eftermiddag bröt det ut: feberfrossa, sprängande huvudvärk, skrällhosta, illamående. Har inte vågat stoppa något i mig, inte haft lust heller, men vätska måste man ju ta. Så Maken har fixat blåbärssoppa. Och så hade jag en konstig stor kula under skinnet under bröstkorgen. Hade känt den i någon vecka. Maken hjälpte mig att få hål på den och ut sprutade var och blod, allt är inte borta, så jag får kanske uppsöka drop-in på Vårdcentralen.

Den här synen hoppas jag att jag får se i maj.

Idag känner jag mig lite starkare, men inte är det mycket med mig, precis. Men jag vet ju att det går över. - Tur att du har Maken, sms:ade en kompis. Ja, det är tur det!

PS: Har jag blivit en riktig influencer nu?

Innan avresan

Är det inte typiskt? Precis när man ska iväg på en resa så får man en dunderförkylning. Idag har jag mest legat för ankar, sovit, snutit mig och läst ut den 862 sidor långa romanen om Marilyn Monroe, Blonde, skriven av Joyce Carol Oates.

Och nu på slutet har jag packat väskorna, så gott jag kunnat. Nu hoppas jag verkligen att jag inte smittar ner min kära reskompis S.

Igår var jag igång trots att jag sovit illa i två nätter i rad. Först var jag kyrkvärd, men höll mig i bakgrunden så gott det gick. Sedan kom Lilla Lila med föräldrar på besök. Inga kramar denna gång.

Efter lunchen hade Maken stor slipskurs, som vi alla deltog i med liv och lust. Pe har hamnat i sådana sammanhang att det tarvas slips ibland.

Alla klarade kursen med betyg Väl Godkänt!

Lite senare gick LL och jag runt och tittade i kyrkparken, eftersom det var fest där. Men hon kände sig så blyg bland alla glada människor, karuseller och hoppborgar, så vi tog vår tillflykt till kyrkans lekhörna. Och sedan klättrade hon på de fina färgade stenarna i Frälsarkransen i parken. Då hade de efterlängtade föräldrarna kommit tillbaka och LL sprallade igång igen.

Och när unga familjen åkt till sitt igen, var det dags att för tredje gången återvända till kyrkan och hålla ett Andrum tillsammans med Åsa och Jan-Kenneth. Denna gången handlade det om Hoppet. Min bloggvän Marianne hade bidragit med en vacker dikt som hon generöst mailade till mig. Inte dumt med sådana vänner!

Håll tummarna nu att förkylningen drar sig tillbaka och att jag inte ska störa mitt ressällskap med host och harkel.

Tchüss!!

Härlig söndag med trist avslutning

En snöig söndag blev det och Lilla Lila och jag tog en promenad runt kullen i närområdet. Hon knatade på för egen maskin och höll god takt.

Ibland stannade hon och studerade en fågel, ett hus. Världen är förunderligt stor när man är ett år och nio månader.

På kvällen när Lilla Lila och Pappa Pe var tillbaka hemma hos sig, så började jag må rejält illa. Natten som följde var den värsta jag upplevt. När morgonen kom var jag som en urvriden trasa. Usch och fy! Så igår och idag tar jag det mycket lugnt hemma och vilar och dricker te och blåbärssoppa och äter skorpor.

Ingen skogsbrand

Hej!

Ni kanske undrar vart jag har tagit vägen? Vill bara lugna er och säga att jag är här, men att jag åkte på en av mina otaliga förkylningar med svår hosta, ont i halsen, trötthet, snuva och näsblod. Gissa om jag är trött på att hosta! Jag är alldeles öm i revbenen och ibland känns det som om jag ska tuppa av i de värsta anfallen. Doktorn skrev ut Cochilana per telefon, och nu efter en dryg vecka, börjar det ge med sig. Hopp om livet, alltså.

Igår gick solen ner bakom skogen och Smeddammen i ett sken som om det vore en jättestor skogsbrand på gång. Naturligtvis var jag ute och fotade med mobilen. Ett ögonblick senare var allt borta.

Vi hörs igen!

Vilket nys!

Näe, nu är jag så där förkyld igen! Höll på att kvickna till med hjälp av Enchinagard och hostmedicin och Alvedon, men sedan tar det om med ont i halsen, hosta och snuva. Så resan österut som vi planerat har vi fått ställa in. Vill ju inte smitta ner i onödan.

Annars har dagarna fyllts med jobb på Kupan, körövningar, en begravning igen, möten, cirkel, line dance, ett årsmöte till, planering, lite städning ... Jag är sekreterare i fyra föreningar/råd så det blir en del protokoll att skriva - den ständiga sekreteraren.

Rosen ovan fick jag efter ett uppträdande med musik och lyrik på Hembygdsföreningens årsmöte. B-I och jag sjöng tvåstämmigt och läste dikter vi gillar och Kantorn ackompanjerade. Rösten höll mot alla odds. Puh!

Sedan har jag varit på ett trevligt författarmöte, anordnat av ABF. Det var Marianne Cederwall som kom till Kunskapens Hus och berättade om sina böcker om om hur idéerna till dem kommit till. Naturligtvis köpte jag två böcker (pocket), som jag fick signerade. Ska bli trevligt att läsa!

Marianne Cederwall

Eftersom Marianne periodvis bor i Ala på Gotland, gav jag henne en limerick jag skrivit:

En gute med hemvist i Ala
deltog i stockstötargala
Fick plötsligt en chock
när motståndarn´s stock
fick vingar och flög som en svala.

Lev väl!

Repris

Nej, jag åkte dit igen!! Jag hann knappt försäkra min sjuksköterskekompis per telefon om att skrällhostan från i november hade försvunnit efter några veckor, så är den där igen. Plus rinnsnuva och sömnbesvär. Så idag har jag mest släpat mig omkring.

Igår hann jag ta mig en liten runda i solen. Herrgårdshästarna kom emot mig alla fyra och ville hälsa vid staketet. Men katten satt mest i buskarna och glodde på mig under lugg.

Fast denna hästen hade riktig lugg att glo under med.

Rätt fin kisse.

Utsikt över Sme´dammen mot Solhem

Och över alltihopa lyste Moder Sol.

Nu ska jag gå till sängs och fortsätta att läsa i julklappsboken Min fantastiska väninna.

God natt!

Feber

Åkte dit på en feberattack. Just när vi skulle ge oss iväg för att fira yngste sonens 35 årsdag, kände jag yrsel, feber, huvudvärk och tvingades inse att jag måste stanna hemma. Så tråkigt!

Igår låg jag mest hela dagen, sov och läste om vartannat. Solen strömmade in genom dörren till baksidan. Missade påskbasaren också, där jag skulle ha delat bord med Rosa från Villagatan,

Idag hoppas jag att jag kan medverka i Andrum på kvällen. Håll tummarna! Det ska handla om Ödmjukhet, så jag får väl inte göra mig för stora förhoppningar.

Er ödmjuka tjänarinna

Vit med röda prickar och kammen Fantasia

Gudarna ville väl straffa mig för mitt liv i sus och dus i Venedig. Jag blev dunderförkyld, med alla ingredienser som ont i halsen, feber, snuva, hosta. I natt trodde jag att jag skulle vända ut och in på lungorna, så jobbig var hostan. För att Maken skulle kunna få sin nattro gick jag och la mig i gästsängen.

Dessutom ser jag ut som en flugsvamp, fast omvänt: vit med röda prickar. De italienska myggen är inte att leka med. Salubrinspray dämpade klådan, skönt. Min syster S föreslog att det kunde vara loppbett, men det tror jag inte. Såvida inte loppor inar?

Jag har tänkt ut en liten gissningstävlan: Vad tror du kammen kostar på bilden ovan? Jag har Katten som ställföreträdande tändsticksask, dvs jämförelseobjekt. Kammen inköptes på tax free på Arlanda när jag trodde att jag glömt borste och kam hemma. Den heter Fantasia om det kan vara till någon ledning. Ära och berömmelse (nåja) väntar vinnaren. De andra kammar noll!

Stackars mig!

Nu är det allt lite synd om mig! Igår eftermiddag blev jag attackerad av en armada av förkylningsbaciller, så nu är det inte mycket bevänt med mig. Har sovit bort mesta delen av denna sommardag och imorgon missar jag mitt uppdrag för Sommarkyrkan och en teaterresa.

Men på torsdag måste jag vara pigg igen, då ska jag resa med ESAB seniorerna med respektiven till Aeroseum och Göteborg.

Bilderna ovan är från midsommardagen, då sönerna och deras anhöriga kom över och åt födelsedagsmiddag med oss. Jag fick bland annat vackra gula rosor och en meter lång teckning gjord av Lilla Hjärtat, Pe och Em.

Nej, nu måste jag gå och vila igen. Febern rasar i min kropp!! (Det lät väl dramatiskt!)

På återseende!

Orosmoln

Så här såg det ut ikväll när jag stannade vid de tillfälliga rödljusen i Degerfors. Sol och varmt där jag kom ifrån och mörka hotande moln dit jag skulle. Lite längre fram vräkte regnet ner och sikten var i det närmaste obefintlig.

Idag skulle Maken ha opererats, men det blev skjutet på framtiden. Han befinner sig istället på lasarettet av en annan orsak. Igår fick han en s k "tia", en liten stroke. Han tappade känseln högra delen av kroppen och hade huvudvärk. Jag befann mig på ett tåg och hade en timme kvar innan jag var hemma när han ringde och sa att sjukvårdsupplysningen skulle skicka en ambulans för att hämta honom.

Den där timmen på tåget var en av de längsta timmar jag upplevt. Jag ringde vår vän och granne och bad henne gå över till Maken och kolla hur det var. Skönt att få stöd.

När jag träffade Maken på akuten, mådde han ganska bra, men doktorn ville att han skulle läggas in för observation. Idag har de tagit en massa prover och röntgat huvudet och imorgon ska blodådrorna scannas. Jag tror att han trots allt har haft tur, att det inte blev värre. Min egen fundering är att denna stroke orsakades av att han inte fått äta sin blodförtunnande medicin i en vecka före operationen. Låter troligt.

Makens kommentar: - Skönt att jag hann med köket innan detta!

Hmm...

Ikväll när jag besökte honom var han ganska pigg och vi kunde gå och fika i lasarettsentrén. Nu hoppas jag att jag får hämta hem honom i morgon och att allt är bra.

Livstecken

Ett litet livstecken, bara!

Maken och jag snörvlar, hostar och nyser i kapp. Vi har tyvärr måste skjuta en middag på framtiden. Våra tyska väninnor och A från A-sund skulle ha kommit igår kväll, men vi ville inte sprida bacilluskerna vidare.

Nu försöker vi "jula av", men orken tryter. Sakta men säkert byter vi ut det röda mot ljusare toner. Stjärnor och adventsstakar plockas ner. Juldukarna, julhanddukarna och julkuddarna (!) har gjort sitt.

Jag har läst ut den första julklappsboken "Du gamla du fria" av Liza Marklund, en spännande och bitvis obehaglig läsning som säkert är mycket realistisk. Så skönt att kunna läsa i flera timmar utan att bli avbruten eller sömnig.

Igår tittade PO66 och hennes U in per Skype och vi började lägga upp planerna för vår gemensamma vårutflykt till Italien. Så roligt att vi har det att se fram emot.

Sköt om er alla!

Första gången

På natten mot fredagen blev det premiär för mig, visserligen en premiär jag kunnat vara utan. Jag fick åka ambulans, som patient. Jag har åkt ambulans tidigare, men då som orolig mor till min äldste son som råkat ut för en olycka.

Efter en olidlig natt med smärta, frossa och kvävningskänsla fick vi rådet från Sjukvårdsupplysningen att ta ambulans till sjukhuset. Snabbt kom Fia och Anders in genom dörren, förberedde EKG och tog in mig i bilen. Fia körde och Anders tog prover. Vi hann dock inte så särskilt långt förrän de blev anropade. En ung kille och hans kompis väntade vid pizzerian. Han hade blivit knivskuren i bröstet! Som tur var var det bara ytligt. Anders plåstrade om och ny transport beställdes.

Efter akuten skjutsades jag upp till en avdelning för vidare utredning. Jag kände mig lyssnad till och respekterad. Jag förstår nu vad jag ska göra för att gå vidare och må bättre. Det är flera faktorer som medverkat till att jag "pajat" ihop.

Idag fick jag besök av Maken, sönerna, svärdottern och Lilla Hjärtat. Vad underbart att få Lilla Hjärtats knubbiga små armar om min hals: - Fajmoj!! Hon deklamerade en lång vers ur boken om monstret Gruffalo, med rim och allt. När hon fick applåder bugade hon vänligt och tackade. Vilken unge, bara 2,5 år!

När den unga familjen dragit sig tillbaka, stannade Maken och Pe och var med och träffade doktor 11 och 12 i raden som jag dragit min sjukdomshistoria för. Sedan blev jag utskriven och nu är jag hemma. Häpp!

Syster Skrållan

Bättre än en värmedyna! Inbyggt sövande trivselljud (kurr, kurr, kurr). I natt hjälpte det inte.

Var vaken mellan 24.00 och 3.00. Kapitulerade och tog en smärtstillande och somnade äntligen.

Bättre och bättre dag för dag

"Vänner är sylten på livets gröt" står det på det här härliga kortet som jag fått av kompisen C. Det är bara att instämma. Jag är så otroligt tacksam och rörd över era hälsningar på olika sätt nu när jag inte varit så pigg och kry.

Eftersom jag vet att ni bryr er, så kan jag berätta att jag röntgats med datormografi (det var inte besvärligt) och fått prata med kirurgläkaren som skrivit ut piller för inflammation i gallblåsan. Så efter att ha börjat medicineringen i tisdags så börjar livet sakta återvända. Känner mig bättre och bättre dag för dag...
Igår kväll kände jag att jag måste röra på mig lite och föreslog Maken att vi skulle göra en liten tur till Sockenstugan. Naturligtvis hängde våra kameror med.
Det var en stilla sommarkväll. Molnen speglade sig i det lugna vattnet. Vi hann prata lite med den nya föreståndarinnan för Caféet och dricka en kopp thé, innan det var dags för henne att stänga. Ikväll är det musikunderhållning där. Maken och hans pojkband Tivedspojkarna spelar.
Den första liljan har slagit ut, en skönhet i vitt och lila. Jag har köpt några olika sorter, så det ska bli spännande att se hur de ser ut.

Hjärta och smärta

Hjärtat ovan låg och väntade på mig igår kväll när vi kom hem efter sjukhusbesöket. Det var från systerson och flickvän som tittat in när vi var borta. Visst är det vackert, hjärtat!

Måndag = besök på akuten. Det börjar bli en vana det där att besöka akuten på måndagar. Nej, skämt åsido: Efter stränga uppmaningar av Make och Syster så ringde jag Vårdcentralen för att få råd. Pillerna från förra akutbesöket var slut och smärtan var kvar. Syster på Vårdcentralen tyckte att jag skulle vända mig till Kirurgavdelningen på Sjukhuset för att slippa dra in ytterligare en doktor och förresten hade de inga tider. Så jag ringde till Sjukhuset och bad att få bli kopplad till Kirurgavdelningen. Javisst, svarade växeltelefonisten, och så fick jag lyssna till en röst förkunnade att de hade telefontid mellan kl 07.45 och 09.00. Klockan var 10.00. Snopet. Varför kopplade hon mig överhuvud taget?

Nu ilsknade Maken till och ringde Sjukhuset igen och lyckades på något sätt övertyga telefonisten att jag behövde prata med Någon på Kirurgen. Denna Någon lovade att försöka få en läkare att ringa mig och det gjorde han också efter några timmar. Åk till akuten, tyckte han. Och så kom det sig att jag hamnade där denna måndag också. Men fortfarande har vi inte kommit närmare orsaken till den ihållande smärtan.

Titta vilket fint kort som min kära svärdotter har tillverkat åt mig! Med hälsningar från henne, Lilla Hjärtat och Joy. Ska inte det få mig att friskna till, så vet jag inte!

I lust och i nöd

Den här veckan började inte alls bra. Mitt ryggonda, som även spred sig till sidan, speciellt höger sida, kulminerade på natten mot måndag. Jag kunde inte sova en blund. Försökte ligga ner, men efter tio minuter var jag uppe och vankade. Ingen värktablett tog bort smärtan. Vid halv tre ringde jag Sjukvårdsupplysningen och damen där tyckte att jag skulle uppsöka akuten. Jag ringde akuten för säkerhets skull och där sa sjuksköterskan att jag var välkommen dit.

Så vi satte oss i bilen och åkte norrut. Att soluppgången var den grannaste jag sett kunde jag inte riktigt uppskatta. På akuten tog de väl hand om mig. Prover togs och jag undersöktes och röntgades. Den andra sprutan gjorde verkan och jag kunde äntligen slappna av och sova en stund.

Läkarna, för de var två som bytte av varandra i skift, kunde inte bestämt säga vad det var, men det lutade åt gallan. Jag ska få kallelse till ny röntgen och till nytt läkarbesök, men ännu har jag inte hittat något brev från dem i brevlådan och det är fredag.

Värken och vaknätterna fortsätter, dock lite mildare nu sedan jag har fått effektiva "suppar" att ta till. Men jag märker när effekten av dem tar slut.
Trots detta har veckan bjudit på riktiga ljusglimtar. I onsdags överraskade de makedonska systrarna mig med en vacker orkidé och en fin fikastund. På kvällen spelade Maken med i "pojkbandet" Tivedspojkarna på Finnerödja Hembygdsgård och då satt man bänkad, tillsammans med kompisen C, och lyssnade.

Igår kväll, alldeles innan det fina sommarvädret tog slut, fick vi lyssna till Jan-Kenneth Rönning och hans vänner, när de musicerade nere vid Sockenstugan.

Anna-Karin Schäfer sjöng bl a Ovan regnbågen, så att skinnet knottrade sig på armarna. Så kristallklart, så vackert!

Skilda världar

Idag kom det ett vykort från solen. Det är vännen I och hennes M som är på semester i södra Frankrike. De bilar runt och har bland annat besökt lilleputtlandet Andorra.

Sedan får vi kontinuerligt hälsningar och bilder från en resa från andra sidan jordklotet, där U och A tar sig fram i flodbåtar och på djungelstigar. Ena dagen sitter de i långhus med den lokale hövdingen och är med om offerriter, den andra dagen befinner de sig mitt i en hektisk storstad och ser myllret från ovan från 280 m högt torn. Ryyys. Jag får svindel bara jag tittar på bilden.

Det är roligt att få hälsningar, speciellt som om jag nu ligger för ankar i höstens första influensa. Fick gå hem från jobbet igår med feber och hosta och ont i bröstet. Jag har mest slumrat och läst lite sedan dess.

Arbetskamraten T, som precis blivit mormor, föreslog att jag skulle pigga upp mig med en äggtoddy. Ingredienserna finns hemma, så det kanske det kan bli framåt kvällskvisten.

Nej, jag ska ta och vila lite till. Ha det bra, alla ni därute!