Äntligen här - boken om Gun

Nu har den kommit, boken om Gun Carlson och hennes bedrifter på hästryggen. Jag har varit spökskrivare till den och gissa om jag är stolt nu när den är klar. Den har 188 sidor och massor med bilder från Guns alla resor runt om i världen. Så här står det på baksidan:

Hästar har varit det allt överskuggande intresset för Gun Carlson, ända sedan barndomens ponny Putte som var en trogen kompis under skolloven i Tiveden. Men det var med den australiensiske vildhästen Prince Aussie som passionen för ridgrenen distansridning väcktes. Prince Aussi deltog med sin ägare Tom Thomsen i grenen under ett samlat VM i ridsport i Stockholm 1990. Hästen blev kvar hos Gun av olika anledningar och med honom inleddes karriären som framgångsrik distansryttare.

Sporten har fört Gun över hela världen. Hon har tävlat på sex kontinenter och upplevt de mest skilda naturscenerier. Hon har ridit längs Brahmaputras stränder och sett teplantagen breda ut sig. Hon har ridit på steniga stigar, över forsande vatten och vid kanten av väldiga raviner i Klippiga Bergen. Ritten har gått över den röda ökensanden i Dubai och Qatar, på slätterna i Patagonien, in i små franska byar och på Nya Zeelands gröna kullar.

Många är de människor som Gun har mött under sina år som distansryttare. Hon har varit gäst hos en maharadja i Indien och hos en shejkfamilj i Dubai. Hon har bott hos gauchos i Patagonien och hos fruktodlare i Sydafrika. Många av de hon mött är ryttarkollegor som delar samma passion som hon själv. En del av mötena har lett till livslånga vänskapsrelationer. 

Men allt detta toppas av mötet och samarbetet med alla fantastiska hästar som Gun har haft lyckan att rida. Några av dem har varit familjens egna hästar och flera av dem har kommit från "down under", från Australien och Nya Zeeland. Hästarna har blivit Guns vänner, alla med sina högst personliga egenskaper.

Låt dig inspireras av Gun, som gjort verklighet av sina drömmar och tagit chansen när den har dykt upp att komma ut i världen. Det har varit tufft och strapatsrikt många gånger, men tack vare Guns mod och målmedvetenhet har hon fått vara med om fantastiska äventyr som hon här delar med sig av.
Laxå juni 2017
Margareta Swenson

Gun och jag ska berätta om boken på Bokmässan nu i september i förlaget Recitos monter. Jätteroligt och spännande. Boken säljs av förlaget på www.litenupplaga.se och på Adlibris. Jag och Gun har också ett antal exemplar. Du ser hur du beställer på min bloggs högra kant längst upp.

Kända och mindre kända

På baksidan av detta foto står det: Ombord på Kungsholm augusti 1936. Det föreställer en megakändis, hans lillebror, mamma och "nanny" på väg från Stockholm till Amerika, där familjen kommer att bosätta sig i Chicago. Kändisen heter Claes Oldenburg och blev med tiden en konstnär i nivå med Andy Warhol. Nannyn hette Brita Odencrantz och blev så småningom uppskattad lärare, bokrecensent på Rabén & Sjögren och min bonusmormor. Jag hittade bilden bland Britas efterlämnade fotografier, som jag har fått ärva.

De här bilderna är tagna i helgen som gick, utom kräftan förstås. Då var det "family reunion" med kräftkalas och liten sight seeing. Vi hälsade på i Arkivet, där syster S fick se hur jag tagit hand om farmors klänning.

Här är syster S i unga år iförd farmors fina klänning hemma i barndomshemmet. Nu hänger den för allmän beskådan på museum.

Sedan blev det våfflor och sjöutsikt vid Bodarnesjön och så småningom åkte Göteborgarna tillbaka till sitt. Så var den helgen till ända.

Tanterna från Villagatan mitt i vimlet

Nu har tanterna varit på Marken igen. I lördags var det dags för Viola och Rosa att stå och sälja livsglädje igen. För mindre än vad en biobiljett kostar kunde man köpa sig några stunders måbrakänsla i form av bilderböckerna om tanterna på Villagatan. Dessutom fanns det gott om "kuliga" vykort att ha till hands om någon behövde muntras upp i bekantskapskretsen.

Bredvid vårt lilla stånd höll en ballongförsäljare till. Hans kundkrets var lite yngre än vår. Och tvärs över gatan luktade det ost, för där stod en värmländsk osttillverkare och sålde för glatta livet.

Bygatan genom Sannerud var stundtals helt igenkorkad av glada marknadsbesökare. Det måste väl ändå ha varit besöksrekord i år?

Kvällen innan var det "förfest" i byn. Benny från Kungälv stod på scenen och sjöng countryballader med sin fina stämma och på Helges gård samlades spelemän/kvinnor och idkade buskspel.

Benny Jannerbrink sjöng You are always on my mind.

Här river spelemännen och spelekvinnan av Livet i Finnskogarna. 

Och som inte det var nog. Helgen har även innehållit kärt besök från Sveriges Framsida och kräftkalas hemma i vårt kök. Men om det får ni kanske höra en annan dag.

Morsning och good bye!

Utflykt med Brunte

Härom dagen fick jag anledning att tänka tillbaka på familjens gamla trotjänare och pappas stolthet, folkan Brunte. När vi bodde i villakvarteret Norra Malmaberg var vi en av de första familjerna som hade egen bil. Det betydde att vi mosade in grannfamiljen Karlsson på tre personer och så vi själva på fyra (vid den tidpunkten) i bilen för att åka på utflykt. Trångt men trevligt och fullständigt livsfarligt sett med dagens ögon. På bilden ovan sitter syster S och mamma och fikar vid det fiffiga campingbordet som kunde fällas ihop och lagra fyra pallar. Och bakom kaffetermosen skymtar sagde Brunte. Året var kanske 1960, om jag får gissa.

Varför tänkte jag på Brunte, då? Jo vi var ett gäng passionärer som besökte det förnämliga Folkvagnsmuseumet i Pålsboda som ägs av familjen Holmgren.

Ägaren själv berättade om alla sina dyrgripar med inlevelse och humor. Bilen som står närmast hade en babykorg på bagagehållaren. Babyn kördes nedcabbat! Fast fullt så livsfarligt kan det väl ändå inte gått till?

Efter några timmar bland pärlorna åkte vi till Kumla Sjöpark, där ett långbord var reserverat för oss på restaurangen. Mums fillibabba vilken god fisk som serverades där! Utanför huset trängdes dahlior, solrosor och allehanda färgsprakande växter. Rena fyrverkeriet.

Idag är det fredag och jag ska städa!

Moss!

Kärt återseende

Nere längst till vänster skymtar Villa Asea där många potentater har bott. I mitten Västerås stadshus som passade på att plinga med sitt klockspel när vi passerade. Till höger en bit av Västerås "sky line".

När tåget rullade in på Västerås Centralstation pirrade det av förväntan i kroppen. Jag skulle få återse mina vänner från barndomen och ungdomstiden och dessutom staden som jag räknar som min hemstad fast det är 45 år sedan jag bodde där.

Det är klart att jag har varit "hemma" sedan dess, men den här gången skulle jag få upptäcka stadens nya ansikte, det som är vänt mot Mälaren.

Så roligt att få träffa sina kompisar från förr. Ni kan tro att minnesbilderna haglade över middagsbordet. Speciellt gottade vi oss i minnen från vår gemensamma tid i Grenoble där vi bland annat förkovrade oss i franska.

När vi sedan tog en kvällspromenad, kom fler minnen upp på näthinnan. Elba-båten låg ju där den alltid har legat och den påminde mig om soliga badresor till öarna Elba och Östra Holmen. Eller om studentbalen som Fryxellska skolan hade på Restaurang Elba. Makens och min kombinerade svensexa och möhippa förlades också till färjan och Elba, dit vi blev utlurade och utspökade.

Mamma och farmor Agnes i sina sommarhattar sitter här på färjan på väg till Elbas sommarservering.

Men förutom Elba-båten var ingenting sig likt därnere vid sjökanten. En imponerande vy, lik Manhattans Skyline, bländade mig. Otroligt!

Tur i alla fall att charmiga Kyrkbacken finns kvar, med sina låga trähus och trånga gränder. Där känns det som om man skulle kunna få möta Herr Blå när som helst och få en skymt av Tant Gredelins krinolin bakom hörnet.

Vi mötte en man som kom ut ur ett av de vackra husen och som berättade att han och hans fru var så lyckliga över att de får bo i denna idyll. Tror jag, det.

På bron över Svartån hänger det numer kärlekslås precis som i Venedig. Mer italienskt blev det när vi hamnade på Bianchi för att äta lunch. Vi blev perfekt uppassade av italienska servitörer och servitriser. Top service!!! Italienska influenser har ju Västerås haft länge, ända sedan femtiotalet då våra stora industrier Asea och Metallverken behövde arbetskraft.

Åh, så roligt det var att återse vännerna och staden, även om jag inte kan stämma in i sextiotalsdängans: Min barndomsstad är sig lik, kanske bara mer trafik. 

Tack, kära K, för att du bjöd in oss och ordnade med det här härliga mötet!

Det är bara för mycket!

Är jag riktigt klok, eller? Det har jag funderat på idag då jag fick för mig att städa i bokhyllorna i "biblioteket". Vi har massor med böcker (bilden visar bara en bråkdel) och många har jag aldrig läst. Och ändå är jag med i en bokklubb, Svalan, och ändå köper jag böcker på Kupan och på rea.

Idag har jag ägnat flera timmar åt att ta ut varenda bok ur dessa två bokhyllor, dammat alla och dammat hyllor och ovanpå hyllorna. Jag har sorterat och ställt in i bokstavsordning och klättrat upp och ner på trappstegen, hämtat böcker från övervåningen. Bra Böckers gröna uppslagsverk i tjugofem delar blev ordentligt dammat. Likaså mina franska pocketböcker från Grenoble 1971. Varje bok ger mig minnen. Ja, fast några har jag alldeles glömt bort att jag hade. Nu har jag hunnit fram till bokstaven L. Ett riktigt svettigt träningspass. Böcker kan ge mer än bara bildning och underhållning!

Får se när jag tar resterande hyllor. Tar igen mig med en bok, så länge.

Vemod vs Feel Good

Vemodet smyger sig på mig, så här när sommaren håller på att ta slut. Hjärtat är fullt av oro. Någon kär person är sjuk, en annan har just förlorat sin bästa vän i en lömsk sjukdom, ytterligare en har tappat modet. Jag orkar snart inte höra mer om vansinniga terroristdåd, om sinnessjuka makthavare som hotar varandra med kärnvapen, om mord och hat.

Jag vill svepa in mig och de mina i en skyddande kokong. Jag vill att alla ska må bra.

Glädjeämnen finns dock:
Gott om lingon i skogen
Ljungen är vacker nu
Kräftor smakar gott, det blir kräftskiva om en vecka med mina nära och kära
Maken och jag är trötta men har hälsan
Barnbarnsflickorna är alltid en lisa för själen
Kören övar på fina sånger att sjunga tillsammans med Sonja Aldén i september
Snart ska jag träffa mina barndomskamrater i hemstaden

Idag, till lunchen, gjorde jag en rödbetssallad på ugnsbakade färska rödbetor, vinäger, fårost, valnötter. Plus persilja som inte kom med på bilden. Det blev gott.

Kram

Lite i hatten

Bilder och intryck från helgen som just passerat:

Lördagen var regnig men det gjorde ingenting för då var vi på 90-årskalas. Vi firade en alla tiders trevlig kille, Göte, en hyvens prick. Han är vår klippa i Hembygdsföreningen. Det han inte vet om vår lilla stad, det vet ingen.

Här står han med några av sina forna medarbetare. Det blev en väldigt trivsam stund med mycket prat och mat. Göte hade önskat sig som enda present pengar till Barncancerfonden och det kom in över sextusen kronor. Sedan fick han förstås en massa blommor också.

På söndagen ryckte jag och Maken ut. Vi var lite i hatten, d v s Maken hade sin svarta guldgrävarhatt från Jukkasjärvi och jag var iförd den vita sommarhatten jag har när jag är Viola från Villagatan. I Dammtorp var det festdag. Mycket folk i görningen, många hantverk visades, det bjöds på kokt korv från Helges kokvagn och damerna i Tiveds Hembygdsförening hade bakat den godaste ostkakan.

Försäljningen gick bra. Många kom och pratade med oss och vi fick många leenden och komplimanger för våra hattar. Maken spelade tillsammans med sina "bröder" i Tivedspôjkera och jag fick rycka in i doakören till läsarsångerna.

Här är tanternas stödtrupp, de som fixar, bär, kokar kaffe mm.

Idag är det måndag och solen har återvänt. Snart ska jag och min vän Ve ut och kolla om det månne finns några blåbär att plocka. Om inte annat så får vi oss en nya frisk luft.

Adjöken!

Husesyn hos Magnus Gabriel och Maria Eufrosyne

Man haver varit på finvisit! Jo, jo. Idag besökte ett gäng forna arbetskamrater Läckö Slott och fick en intressant guidad rundvandring i festsalar och sovrum hemma hos Magnus Gabriel De la Gardie och hans fru Maria Eufrosyne. Ja, de var inte hemma förstås. Har inte varit hemma på länge. Magnus Gabriel ansågs vara en av de stiligaste karlarna i Europa på sin tid och dessutom hade han ett skarpt intellekt. Både "brain and beauty"!

Lunchen intogs på restaurang Hvita Hjorten och dagen till ära serverades Vänergös och fräscha grönsaker från slottsträdgården. Och kakan till kaffe! Himmelsk!

När vi gav oss iväg i morse småduggade det, men lagom till första fikastoppet sken det upp. Och sedan hade vi kalasväder resten av dagen. Rönnbären rodnar på träden och ljungen lyser lila längs vägkanterna. Sensommaren har också sin charm.

Innan vi var klara med Västergötland fick det lilla fiskeläget Spiken ett besök och sedan  stånkade bussen upp på Kinnekulle och gav oss en hänförande utsikt över nejden.

Ikväll ska Maken och jag kalasa på varmrökt sik, inköpt i en fiskebod vid Vänerns strand.

Ha det gott, ni också!

Tabberaset i Herrgårdsparken

Åh, ett så lyckat tårtkalas det blev på årets Hembygdsdag i herrgårdsparken! Tolv vackra tårtor radade upp sig på bordet och innan eftermiddagen var över hade de försvunnit ner i magarna på de många besökarna. Det blev tabberas, som Emil skulle ha sagt.

Det nya rummet i Arkivet invigdes, fullproppat med nostalgi i både bilder och prylar. Kurt-Ola, trubaduren från Vasselhyttan, underhöll med sommarvisor. Och minsann lyckades han inte hålla regnmolnen borta från vår lilla plätt på jorden under tiden att kalaset pågick.

Ha en skön söndag!

I början av augusti

Min "tantkollega", konstnären bakom de tre tanterna, fyllde jämt igår och fick själv en vacker kudde i present. Motivet var givet: Rosa, Viola och Gullan, förstås!

Så har vi klivit in i augusti månad. Det känns. På morgonen kan fönstren, som stått lite på glänt, vara immiga av fukt. Tidningen i brevlådan är också lite fuktig och jag skakar den innan jag tar in den i huset, så att eventuella tvestjärtar inte följer med in.

De flesta blommorna i trädgården har blommat över, men än överraskar en och annan ros mig med att visa upp sitt vackra ansikte. Tomaterna mognar i sina krukor på uteplatsen och druvorna kämpar på för att hinna bli blå och söta innan det blir för sent. I år hade halva vinrankas frusit, men den tog sig, som väl var, och sträcker nu sina gröna, slingrande armar åt alla håll.

På lördag hålls Hembygdens dag även här på vår lilla ort. Det ska bli tårtfrossa och trubadur och så ska vi inviga vårt nya utställningsrum. Det har varit så roligt att göra i ordning det. Som att leka med dockskåp i kolossalformat.

På det gamla skåpet hänger min farmor Agnes vackra tvådelade klänning och på klädstrecket hänger rejäla laxrosa benkläder i charmeuse, inte farmors!

En rolig fest hölls av och för min tantkollega, hon som gör alla härliga bilder på de tre tanterna Gullan, Rosa och Viola. Hon fyllde jämna år igår och släkt och vänner samlades i hennes trädgård för att fira. När regnet föll satt vi torra, men ej torrlagda, i uterummet och åt god mat, pratade och sjöng. En trevlig kväll att minnas länge.