Var katten är hon!!!

Känslorna är lite blandade. Dels är jag orolig och ledsen över att Skrållan, vår söta lilla katt, är försvunnen sedan några dagar tillbaka. I vanliga fall travar hon in och ut genom bakdörren, springer ivrigt fram till matskålen i köket för att se om där hamnat något smaskigt, hoppar kurrande upp i mitt knä och trampar sig till rätta innan hon njutningsfullt rullar ihop sig och spinner högt. Nu är både matskålen och knät tomt.

Däremot har en stor röd katt kikat in genom bakdörren varje eftermiddag. Jag försökte fråga honom om han visste något om vart Skrållan tagit vägen, men han såg bara lite lagom hemlighetsfull ut.

Men jag är också lite glad. PO66 ringde nämligen och tyckte att vi skulle lufta på oss lite i Europa någonstans. Så nu har jag precis bokat en resa till Venedig i september. Vi var där år 2010 när askmolnet från Island jagade oss i hälarna på hemvägen. Det ska bli så roligt att få återse alla vackra gränder och bedagade palats.

Här skrev jag om Venedig 2010 och här också.

Imorgon är det den första augusti. Då ska jag baka en tårta till Hembygdsföreningens 60årsjubileum på lördag. Jag har köpt hem ägg, grädde, smör och mandel, och fått låna receptbok av Ve. Håll tummarna att jag fixar det! Och håll tummarna att Skrållan återvänder till hemmet!

UPPDATERING: De hållna tummarna hjälpte! I morse satt Skrållan på fönsterblecket igen och ville bli insläppt. Nu är det bara tårtan kvar.

Före och efter

Före, under och efter (stora bilden är efter, så klart!)

Idag hade jag tid hos min frissa, MP, som var tillbaka efter sin semester, brun som en pepparkaka. Efter några timmar i den skönt luftkonditionerade salongen klev jag ut i hettan igen, alldeles omgjord.

Lavendel och rosor trivs i sommarvärmen. Jag fotade Vresrosen Charlie från Canada, som fått nya knoppar, och en skär ros som jag inte vet namnet på. Löjtnantshjärtansbuskarna har jag klippt ner helt och hållet. De hade blivit alldeles gula och fula. Druvorna är stora, men ännu så länge gröna. Vinrankorna växer så det knakar och lindar sina tentakler om allt de kan komma åt för att kunna klänga sig uppåt. De hade till och med fått grepp om stockrosorna som står ihopklämda i ett hörn.

Rosa skönhet NN

Vresrosen Charlie från Canada

Nu doftar det pannkaka från köket. Maken bjuder på kvällsmat!

Besök från Bloggosfären

Musikanta och hennes man

Lilla Hjärtat och hennes pappa Joy åkte hem efter tre dagar hos oss och lämnade ett stort tomrum efter sig. Jag kände mig vemodig. Jag mindes hur mamma såg ut när hon vinkade av oss i grindhålet när Maken, Joy och jag åkte tillbaka efter några dagar i mitt barndomshem. Hon kände sig nog precis så som jag kände mig nu.

Men snart byttes vemodet mot glädje. Musikanta och jag hade stämt träff utanför vår vackra kyrka. Det var första gången vi sågs efter många års bekantskap i bloggosfären. Och hon var precis lika rar och trevlig som jag föreställt mig henne. Vi hade våra makar med och mellan oss utspann sig många intressanta samtal.

Musikanta är kantor och ville naturligtvis prova orgeln i kyrkan. Här spelar hon "Vilken underbar värld" och det är det ju bara att instämma med, en dag som denna. Hennes make är kyrkvärd i en mycket större församling än vår och dessutom redaktör för församlingsbladet Kyrkklockan. Månne något av alla de foton han tog av kyrkan och Casselgården hamna i bladet?

Självklart ville vi visa upp klosterplatsen vid Borasjön också, där kyrkan en gång legat. Innan vi gick runt och tittade, satt vi länge vid Sockenstugan med våra kaffekoppar. Det fanns så mycket att prata om.

Dagen och besöket avslutades på Dahlins, våra grannars restaurang. Maten smakade gott, som alltid, och det var skönt att sitta ute.

Är det inte ganska fantastiskt i alla fall att man kan få vänner genom att blogga? Det hade jag nog inte trott den dagen när jag gjorde mina första försök och besök i bloggvärlden. Tack, Musikanta! Vi ses igen!

Febertemperatur

Termometern på uteplatsen visade feberhetta. Istället för på uteplatsen satte vi oss i plurret, Lilla Hjärtat, Joy, Maken och jag. Det var vi inte ensamma om, förstås. Vi valde ändå en skogsjö djupt inne i Nationalparken. Men vi var tidiga. Den stora rusningen kom när vi "taxade" ut från parkeringsplatsen.

På kvällen var det dags för den tredje Sommarmusik vid Sockenstugan. Denna gång var jag presentatör och de jag presenterade var två unga, urmusikaliska Örebroare. Vi spejade då och då oroligt mot skyn, eftersom svarta åskmoln bullade upp sig i norr. Men vi hade tur. Molnen höll sig bakom oss och åskmullret bidrog bara med lite dramatiska effekter.

Idag är en ny, lat sommardag. Lilla Hjärtat har hoppat omkring i vattenspridaren. Vi vuxna hoppar inte alls.

"Summer time and the living is easy."

Kaffe med dopp

Högt upp på en kulle med milsvid utsikt ligger min kompis Ch:s barndomshem. Ärtan T och jag susade dit igår eftermiddag för att hälsa på.

Det har hänt massor sedan sist jag var där i idyllen. Huset håller på att få ett rejält ansiktslyft med snygg ny entré och vacker fasad. Ett nytt gosedjur i den stora snälla hunden har kommit till, men den stora förändringen är allt Lille Lu. Vilken liten goding! Ärtan T och jag blev alldeles bortkollrade av hans charm. Inte undra på att mormor Ch är stolt.

Där satt vi under de dignande bigarråträden och lät oss väl smaka av Ch:s goda hallontårta. I horisonten tornade åskmolnen upp sig, men de orkade aldrig fram till oss.

Vi hade en jätteskön eftermiddag tillsammans. Väl hemma igen plingade det snart till i telefonen: Nu är vi i spat!

 Ärtan T befann sig redan i sitt rätta element tillsammans med sin Bo. En perfekt avslutning på en perfekt eftermiddag.

Idag hoppas jag själv på att få hamna i spat tillsammans med Lilla Hjärtat. Det verkar bli en ny, het sommardag.

Gröna plätten - en favoritstrand

Gröna plätten kallas den här stranden, lugn, skön, ostörd. Och nog är den grön alltid. I strandkanten hade vattnet färgats grönt av alger. En skogsduva ropade vemodigt från dungen och på avstånd hördes rösterna från Kommunalbadets gäster.

Det är ordentligt långgrunt. Det är Maken som syns som en liten prick längst bort och ändå har han bara vattnet upp till knäna. Det var härligt att få ta sig ett svalkande kvällsdopp efter denna heta sommardag.

Vissa av vinbären har förädlats till gelé. Den blev perfekt i år. Bären var precis lagom mogna. Sedan har jag på svägerskans inrådan fryst in några klasar för att dekorera efterrätter med. Resten av bären har jag sparat så att Lilla Hjärtat kan plocka och stoppa i munnen. Hon kommer endera dagen.

När själen fått sitt ...

Det är inte varje dag jag går på vernissage, men idag var det en sådan dag. På Evas Café ställde Eva Kooperativet ut fina foton med mycket hög klass. Em och hennes medarbetare hade ordnat med en fräsch och läcker salladsbuffé, mycket gott.

När vi ändå var i stan passade Maken och jag på att fixa våra klockor som båda hade stannat i sommarvärmen. Edwalls Ur är en riktigt anrik butik. Jag tror inte det finns så många kvar av den sorten i Sverige. Medan batterier byttes, tittade vi in i Nicolai kyrkan, en mäktig katedral mitt i centrum. Och när själen fått sitt, satte vi oss på Örebros Café de la Paix, Wasakonditoriet, och drack kaffe och åt en syndigt god bulle. Från våra caféstolar kunde vi spana in både uppklädda bröllopsgäster utanför statshuset och strosande turister i foppatofflor. Och minsann dök inte en och annan Örebrokändis upp med samma ärende som vi, en fika på uteserveringen.

Ha det så gott i högsommaren!

Från skogens sus till motorvrål

Under några varma sommardagar har vi fått rå om Makens storasyster och svåger. En dag ägnade vi åt vackra Tiveden som ligger nästgårds. Lunchen tog vi med i kylväskan men provianterade även rökt skinka i den charmiga lanthandeln. Det smakade extra gott att äta i skuggan av de raka furorna med Trehörningens glittrande vatten inom synhåll.

Vi promenerade på solbelyst stig till Junker Jägares sten, ett väldigt klippblock som är kastat på ände av inlandsisen och som står som en katedral mitt i snårskogen. Naturligtvis har det surrat en massa rykten och sägner kring stenen, sägner som handlar om kärlek och ond bråd död.

På ännu närmare håll har vi fina klosterplatsen vid Bodarne, där Maken guidade runt och berättade om Antoiniter, kungar, eriksgator och värdshusvärdar. Tänk om muren kunde tala! Men vi vet ju att murar tiger...

Igår åkte Maken och jag ner till A i Asund. Den årliga Car & Bike Meet hölls som vanligt i strandparken. Massor med folk strosade runt och speglade sig själva i krom och lack. Runt en skraltig bil samlades en stor hop för att se hur länge motorn skulle hålla innan den sprängdes. Jag undrar just hur många som gissade rätt. Bilens motor var av osedvanligt segt virke och gav inte sin sista suck förrän det gått åtminstone en kvart. (Se bilden längst upp till vänster!) Några modiga åkte upp i jättelyftkranens korg och såg staden från ovan. Skulle jag göra det? Nix, aldrig i livet!

Sedan softade vi i A:s trädgård en stund innan det var dags att återvända hem.

I mormors fotspår

Vad det här hon satt, min mormor Anna? Jag provar katedern och tänker mig in i hur hon kände sig som småskolefröken i Tångeråsa skola 1913. Det är dock brist på elever. Längst bak sitter i alla fall en lång drasut, kanske en kvarsittare.

Det är Tångeråsa-dagar dessa juliveckor och Maken och jag passade på att hälsa på och leta efter spår efter min lilla mormor. Men tyvärr hittade jag inget i arkiven. Här står hon i alla fall uppsträckt hos fotografen i Laxå.

Ringaren vid Bodarne

Den varma eftermiddagen övergick i skön kväll med lätt bris. Eftersom vi hade hedersuppdraget att ringa in helgen vid Bodarne klosterplats, åkte vi ner alla tre i god tid innan kl 18.00. Lilla Hjärtat hann äta rosa glass med vimpel på, bygga ett knuttimrat hus och en bro med stockar, springa till klosterkällaren och klättra i trappen. En skotte med hemlängtan (farmors fundering) spelade vemodiga toner på säckpipa längst ute på udden.

När tiden var inne stegade farfar fram med hörlurar på och drog igång den väldiga malmklockan. Det var mycket högtidligt. Lilla Hjärtat stod på behörigt avstånd och slog takten. I fem minuter fick vi njuta av klangen. Nu dröjer det en vecka tills klockan ljuder igen, men då är det en annan ringare som drar i repet.

Kvällssol och rampljus

En sådan kväll som igår kväll är värd så mycket. Den blir till en skinande pärla att ta fram och minnas under kulna dagar. Vi var på väg hemåt. Klockan var väl halv nio och det var hög tid att för Lilla Hjärtat att gå och lägga sig. Men vi kunde bara inte åka förbi den djupa smala sjön Unden, som låg alldeles spegelblank. Vi var tvungna att stanna till och njuta av stillheten. Den sidenmatta vattenytan krusades endast av en motorbåt som drog upp långa, parallella dyningar. Ett nytt inslag i bilden är de höga vindsnurrorna som sticker upp ovanför skogsranden. När vi drog oss vidare spatserade ett tranpar över skogsvägen.

Timmarna innan spenderade vi i och vid Tiveds gamla, lilla Missionshus. Tivedspojkarna spelade traditionsenligt till de gamla läsarsångerna som sjöngs som allsånger. En kvinna i publiken hade en mycket vacker röst. Utan att det var planerat ställde hon sig upp och sjöng några sånger för oss och drog en och annan historia. Jag frågade om spelemännen kunde spela Lilla Idas sommarvisa och då var det dags för Lilla Hjärtat att hoppa upp och sjunga duett med hjärtats lust. Allt filmades av några dokumentärfilmare. Så nu drömmer Lilla Hjärtat om en framtid i rampljuset.

Vi köpte en massa lotter också, eller åror som de kallas. I början såg det motigt ut med turen, men rätt var det var lossnade det. Vi fick hoppa upp tre gånger, Lilla Hjärtat och jag, och välja oss några fina vinster. Sedan firade vi det hela med fika på gräsmattan utanför Tiveds Torp och knotten var så gott som försvunna.

Turen till Västerås gick bra. Vi såg en massa blanka amerikanare, men undvek alla köer utan kom i mycket god tid till kliniken. Så nu får vi hoppas att röntgenplåtarna kommer att hjälpa läkaren att få bukt med Joys onda axel.

Trevlig helg, önskar Eder Förtrogna

Allsång i parken och systerträff i La Stada

Varje vardag en stund på eftermiddagen under tre veckor samlas de som kan och vill till något som kallas Sommarkyrka.  Den hålls i den vackra kyrkparken om det är fint väder eller i kyrkan om det är regn. Igår hade vi tur och himlen var blå ovanför våra huvuden, även om molnen bullade upp sig i horisonten.

Först sjöng vi allsånger till kantorns ackompanjemang på elpianot. Sedan höll jag en liten betraktelse på temat Kallelse. Och sedan smakade det gott med kaffe och sockerkaka. Den allra största behållningen av Sommarkyrkan är nog småpratet och sällskapet av varandra.



Tavla av Karl Axel Pehrson som just nu visas på Länsmuseumet i Örebro



"Jag tror att vi alla är kallade att leva våra liv på det bästa sätt vi kan, att vara den allra finaste versionen av oss själva. vi har fått olika förmågor och talanger som vi får använda för att göra livet vackrare, rikare för varandra.

Några är bra på att måla vackra tavlor.
Några är bra på att beskriva och förklara.
Några är bra på att lyssna och trösta.
Några är bra på att ge ett praktiskt handtag.
Några är bra på att laga god och näringsriktig mat.
Några är bra på att få blommor och grönsaker att frodas.
Några är bra på att göra musik som når in i själen.
Några är bra på att förkunna Guds ord så att man blir berörd.

Vi har var och en förmågor som vi kan förfina och använda. Vi har alla fått ett uppdrag och är utvalda att vara vårt allra bästa jag."

Ovan ett utdrag ur mina funderingar kring ordet Kallelse. Vid kaffet kom jag att prata med en kvinna som berättade att hon var volontär i väntjänsten och hon bara älskade det. Det riktigt lyste om henne när hon berättade att hon sedan några år definitivt lagt av med sitt gamla liv som alkoholist. Nu kände hon att hon levde och hade kraft att hjälpa gamla att ta sig ut. Hon betyder något, hon gör skillnad och det ger henne så mycket tillbaka. Det samtalet satte sig i hjärtat! Woaw!

Idag har jag haft en myyyysig dag med Lillasyster L i La Stada. Vi har fikat, shoppat, tittat på konst- och fotoutställning och lunchat på Saluhallen.

Nu är det dags att gå till sängs. Imorgon ska vi skjutsa Joy till magnetröntgen i Västerås. Hoppas vi inte hamnar i Power Meet-kortegen.