Söndagsåkare och barnbarnsfröjder

Go´kväll!

En liten sväng med bilen gjorde vi idag. Jag ville fånga höstlöven innan de faller av. I natt har det varit nära nollan, det var bara en halv grad varmt när jag tittade på termometern i morse. Så jag fick plocka fram dunjackan innan vi gav oss ut. 

Röda stugor, stengärdsgårdar, herrgårdsalléer, massor av kossor, ett spejande rådjur i skogsbrynet såg vi på vår färd. Eftersom det är älgjakt och söndag så vågade vi oss inte ut i skogen. Här och där stod det skyltar vid skogsvägarna: Jakt pågår, Lösa hundar. Bra att man varnar.

Igår var lyckan stor. Då tittade flickorna V in med sina föräldrar. Lilla V hade precis fått sin första tand och kasade sig fram sittandes istället för att krypa på alla fyra. Det gjorde jag också som liten har jag fått höra.

Imorgon bitti väntar ett tandläkarbesök och senare på dagen ett styrelsemöte. Och sedan en ny och fräsch oktobervecka.

Ha det gott!

Svartvita TV-minnen och röd medborgarappell

Drar mig till minnes hur det var när TV-apparaten kom till byn. Då bodde vi i Västerås i ett litet villaområde, där de som jobbade på Svenska Metallverken och ASEA bodde. De första som hade TV var familjen Lundberg, några kvarter bort. Dit vallfärdade vi ungar för att se på barnprogrammen. Jag minns speciellt ett avsnitt av Måndagsjournalen som leddes av Per Falkman. Det handlade om laviner och lavinhundar, hur människor begravdes under snön. Jag blev så chockad att jag vacklade omtöcknad hem. Jag var ett känsligt barn!

Vår familj fick TV 1958. Pappa överraskade oss och kom hem med en stor låda, Jag trodde att det var leverans från Sanddahls Livs, men blev jätteglad när jag förstod vad det var. En televisionsapparat!!

Då samlades grannbarnen hos oss istället. Vi satte oss tillrätta och räknade ner när testbilden visade sig. Sedan gissade vi om det skulle bli en manlig eller kvinnlig hallåa. Olle Björklund, Maud Husberg var några tidiga hallåor.

Det första barnprogrammet jag såg på vår TV var Sotlugg och Linlugg! Så spännande jag tyckte att det var:

Andra tidiga program var Andy Pandy och Felindaskolan. Mamma pysslade gärna tillsammans med oss systrar och av Felinda och Brita Schlyter fick hon många tips på vad man kunde göra. Jag kommer speciellt ihåg kasperdockorna vi gjorde av papier maché.

Ja, så gick det till i farmors barndom, förstår ni mina kära barnbarn!

Min syster och systerson har besökt det återöppnade Röhska Museet i Göteborg och hittade där en affisch från Laxå 1931: Samling vid Laxå station för avmarsch mot Lassåna och demonstration mot våldsdåden i Ådalen.

Möten upp mangrant! Skyllbergs Musikkår medverkar!

Sommarmys

Dessa osannolika sommardagar! Kommer folk att minnas tillbaka på dem som på somrarna i mitten av femtiotalet? Då det var soligt och varmt hela sommaren igenom, då getingarna svärmade runt saftglasen och då jag lärde mig simma i Munga-badet.

Tillsammans med Maken och föreningsvänner gjorde vi det årliga besöket på Norrqvarn. Vi åt lunch inomhus eftersom det var för hett att sitta ute. Kaffet tog vi dock vid kanalkanten medan segelbåtarna stävade förbi till nästa slussport.

Pe med familj hälsade på helt oförhappandes. Vi fick en skön grillkväll och på morgonen därpå gick LL och jag på blåbärspromenad. Vi satt på varsin sten och mumsade upp de blåbär vi hade plockat. Sedan unnade vi oss lite "lekplatshäng" med rutschbana och gunga innan det var dags för dagens köttbullar.

Och på kvällen samlades Anna och Tivedspôjkera hemma hos oss och övade, medan jag tittade på DVD-filmen Päron och Lavendel, som jag fått i present av Joy. Hann med att se Kroatien triumfera över England i fotboll innan kvällen var över.

Ha det gôtt i sommarvärmen, men akta dig för solsting!

Farmorslycka

Lycklig den som är farmor! Lycklig är jag som kunde ta LH med mig på shoppingrunda i fredags i den stora gallerian. Vi tjejer hade en mysig stund tillsammans med inte alltför mycket folk som trängdes i butikerna.

LH provade kläder i provhytten utan knot och vi fick med oss ett helt lass. Sedan tittade vi i farmors favoritaffär, bokhandeln, där vi bara bytte ut den felköpta kalenderinsatsen mot en som passar. Naturligtvis kollade vi runt i LHs favoritaffär också, leksaksaffären, för att planera för den stundande nioårsdagen. Men vi köpte inget. Nu.

På LHs förslag tog vi varsin kall och god smoothie när vi hade fikapaus. Vilken bra idé, både gott och nyttigt.

LH gillar huvtröjor. Det ser man på det här collaget. På den översta bilden är hon bara 4 månader och på den undre bilden är hon sex år och nu ska hon alltså fylla nio!

Jag fick en fantastisk presentation när jag hämtade henne vid fritidsgården. - Kom och träffa min farmor! Det här är min farmor! sa hon och slog ut med armen som den värsta konferencier. - Hur gammal är du, frågade en av kompisarna. Jag fick riktigt tänka efter innan jag kom på att jag är sextiosex år gammal. - Det är min farmor med, sa kompisen. Det verkar vara en vanlig ålder på farmödrar.

Det här är min farmor, Agnes, vid julbordet 1951 hemma på Skogsvägen. Jag är ett halvår och sitter i pappa Olles knä. Här var farmor sjuttio år. Hon skulle få leva i tre år till. Man kan se på hennes blick att hon tyckte om sitt barnbarn.

Idag rinner min näsa och jag hostar och nyser. Men jag är inte smittad av barnbarnsbaciller. Hoppas bara att jag inte delade med mig bacillusker till henne, min stora, vackra, trevliga barnbarnsflicka.

Kärt återseende

Nere längst till vänster skymtar Villa Asea där många potentater har bott. I mitten Västerås stadshus som passade på att plinga med sitt klockspel när vi passerade. Till höger en bit av Västerås "sky line".

När tåget rullade in på Västerås Centralstation pirrade det av förväntan i kroppen. Jag skulle få återse mina vänner från barndomen och ungdomstiden och dessutom staden som jag räknar som min hemstad fast det är 45 år sedan jag bodde där.

Det är klart att jag har varit "hemma" sedan dess, men den här gången skulle jag få upptäcka stadens nya ansikte, det som är vänt mot Mälaren.

Så roligt att få träffa sina kompisar från förr. Ni kan tro att minnesbilderna haglade över middagsbordet. Speciellt gottade vi oss i minnen från vår gemensamma tid i Grenoble där vi bland annat förkovrade oss i franska.

När vi sedan tog en kvällspromenad, kom fler minnen upp på näthinnan. Elba-båten låg ju där den alltid har legat och den påminde mig om soliga badresor till öarna Elba och Östra Holmen. Eller om studentbalen som Fryxellska skolan hade på Restaurang Elba. Makens och min kombinerade svensexa och möhippa förlades också till färjan och Elba, dit vi blev utlurade och utspökade.

Mamma och farmor Agnes i sina sommarhattar sitter här på färjan på väg till Elbas sommarservering.

Men förutom Elba-båten var ingenting sig likt därnere vid sjökanten. En imponerande vy, lik Manhattans Skyline, bländade mig. Otroligt!

Tur i alla fall att charmiga Kyrkbacken finns kvar, med sina låga trähus och trånga gränder. Där känns det som om man skulle kunna få möta Herr Blå när som helst och få en skymt av Tant Gredelins krinolin bakom hörnet.

Vi mötte en man som kom ut ur ett av de vackra husen och som berättade att han och hans fru var så lyckliga över att de får bo i denna idyll. Tror jag, det.

På bron över Svartån hänger det numer kärlekslås precis som i Venedig. Mer italienskt blev det när vi hamnade på Bianchi för att äta lunch. Vi blev perfekt uppassade av italienska servitörer och servitriser. Top service!!! Italienska influenser har ju Västerås haft länge, ända sedan femtiotalet då våra stora industrier Asea och Metallverken behövde arbetskraft.

Åh, så roligt det var att återse vännerna och staden, även om jag inte kan stämma in i sextiotalsdängans: Min barndomsstad är sig lik, kanske bara mer trafik. 

Tack, kära K, för att du bjöd in oss och ordnade med det här härliga mötet!

Och söndagskjol åt mor

En hälsning från det tidiga sjuttiotalet. Här står familjen Lindskog utanför Ängsö slott. Systrarna har moderiktiga V-jeans, pappa Olle har Papphammar-hatt och mamma Barbro är fin i söndagskjol. Bilden kom nerdimpandes i brevlådan igår. Tack, syster S!

Ängsö betydde mycket för mamma och pappa. Här hade morfar Sven och mormor Rut sitt sommartorp. Här förlovade sig mamma och pappa och här gifte de sig. Bara namnet Ängsö är som ljuv musik för mig.

Kaffekalas på Länsmuseet

Just idag fyller Lilla Lila fem månader. Vi hälsade på som hastigast i söndags eftermiddag efter en invigning på Länsmuseet. Hon mår prima och är absolut charmerande. Farmor smälter. Lilla Hjärtat var upptagen med en cheerleaderkurs, så henne missade jag. Hon satsar på att lära sig hjula. Ser fram emot att få se hennes färdigheter på gräsmattan, med eller utan pompoms.

Om precis en vecka sätter jag mig på planet och kvistar över till PO66. Kanske kan det bli ett dopp i Medelhavet och en tur i bergen. Ser fram emot att få träffa min kompis!

Men innan dess är det en hel del att uträtta här hemma!

Hasta la vista! À bien tôt! See you!

En doft av sommar

Just nu är den Finska rosen extra praktfull och doftar underbart. Den drar till sig godissugna flygfän. Blomningen är kort och intensiv. Åh, det gäller att ta tillvara på tiden. Såg att syrenerna vid Dagmarstorp redan är utblommade, medan våra vita fortfarande är i full blom.

Titta närmare på den här skönheten! Det är inte en Allium-boll utan en gräslöksblomma. Igår kväll blev det gräslöksklipp över gräddfilen och sill och nubbe därtill.

Det blommar även inomhus. Just nu har Clivian sin blomningsperiod och det finns gott om Clivior i huset, alla härstammande från en växt vi fick av en bekant i Karlskoga för 40 år sedan.

Dagens nostalgibild: 
Lillasyster L, två månader gammal, sitter i mitt knä och min bästis S sitter bredvid en solig junidag 1960.

Gå ut i solen när ni kan och njut av livet!

Första dagboken

Det är påsk och året är nog 1958. Vår lilla familj har precis flyttat in i eget hus. Mamma har sin mjuka finklänning på sig, jag är uppsnofsad med prickig klänning, pappa har fortfarande hår på huvudet och Syster S har klänning med puffärmar och smock och lackskor. Ännu har inte TVn kommit in i huset, men en stor radio har tagit plats i stringhyllan.

Till hösten ska jag börja skolan, men först fick jag avlägga mognadsprov. Av en äldre kamrat fick jag höra att det var viktigt att tänka på att rita röken och flaggan åt samma håll på teckningen vi skulle få rita. Det var kanske tack vare det tipset som jag klarade testet och fick börja första klass.

Mamma gav mig en blå skrivbok och tyckte att jag skulle börja skriva dagbok när jag väl lärt mig läsa och skriva. Och det har jag gjort sedan dess. Här är det allra första bladet:

Vilka friskusar! Vi hoppade långrep fast det regnade och allt!! Det är nog jag som hoppar, en sådan frisyr hade jag, tvärlugg och kortklippt.

Här kommer pappa stolt körandes sin Volkswagen med mammas faster Hildur bredvid. Faster Hildur bodde i en mörk våning i Stockholm och hade inga egna barn. Hon var jättesnäll och berättade sagor för min syster och mig.

Pappas bror Farbror Gösta var också väldigt snäll. Han hade med sig presenter till oss barn och denna gång fick jag en pärmfym. Det var spännande och märkvärdigt, tyckte jag.

Nästa dagbok var röd och hade lås. Nyckeln gömde jag noga. Tänk om jag hade vetat och jag skulle låta fler läsa min dagbok när jag blev stor.

Nej, nog med nostalgi för idag! Nu ska här putsas fönster!

Brevet från Lillan

Här sitter jag med min lilla syster L i knät och min bästis S bredvid.

När jag letade i den gamla chiffonjén efter bilder på pappa till det senaste blogginlägget hittade jag också ett litet brev. Det skrev jag den 15 april 1960 till min mamma som låg på BB och några dagar tidigare fött min yngsta lilla syster. Så här skrev jag:

Hej gulliga mamma. Jag vill komma upp och se min lilla syster. I spelskolan spelade vi samspel. Det var så kul. Eva Lundell har ritat i min poesibok. Hon har ritat ett hus. Gisela och Susann är i tyskland. Precis nu hör jag på Putte Tittut. Farbror Åke ska trolla någon gång för oss. Det ska bli kul tycker jag. Men jag längtar så efter dej, mamma. Det är så synd att du inte kommer hem till påskafton. Men vi kan vell fira påsk när du kommer hem. Glad påsk!
Från Margareta (din egen tös)

Och så hade jag ritat en påskkärring på sin kvast och två kycklingar. Mamma fick ligga kvar lite längre än vanligt, för det blev komplikationer vid förlossningen. Hennes faster Hildur från Stockholm var hemma hos mig och min syster S under tiden och pappa jobbade på Metallverken. Men så kom hon hem igen med nytillskottet och glädjen var stor.

Mamma och lilla syster L

Igår passade Ve och jag på att fira Li som fyllt år för ett tag sedan. Det blev en lugn och god lunch på tre man hand med gott om tid för prat och skratt.

Ve, jag och Li på verandan

Jag pallrade upp kameran på en pall och satte självutlösaren på 12 sekunder, så då kom även jag med på bilden. Jubilaren sitter till höger bakom en stor krysantemum.

På kvällen ordnade vi i Hembygdsföreningen en medlemskväll. Bengt Ekelöf visade fantastiska naturbilder, både stillbilder och film. Han har tillbringat mycket tid i gömslen i Tivedsskogarna och på mossarna. Resultatet fick vi se nu. Imponerande och berörande.

Här är mitt bidrag till naturfoton: En humla fångad en solig sommardag.

En gammal och kär tradition

Fotot längst ner till vänster har Velika Mindeva tagit. Annars är det mina foton.

Marknadsdag i Sannerud, det vill man inte missa! Vi kom iväg, fast lite sent, Ve, Maken och jag. Det bästa med marken är att man träffar bekanta, både gamla och unga. Jag träffade lilla Stina, 4 månader, för första gången. En annan bekant var den gröna Anglian som stod parkerad på SprängarHelges gräsmatta. En sådan var pappas första bil, bilen som farmor kallade Drömbilen.

Gomorron! Maggan fem år har sovit gott i Drömbilen.

Den hade tygtak, så när det regnade fick jag sitta i baksätet med regnkappa och sydväst. På bilden ovan har pappa spänt upp ett skyddande tak över bilen ifall det skulle regna på natten.

Maken fick sina lakritsremmar och Ve sina marknadskarameller. Jag köpte en gardinkappa för 30 kronor. Vi drack gott kaffe och åt äppelkaka i solen och allt var precis som det ska vara en marknadsdag i Sannerud.

Olle i olle

Idag har Olof namnsdag. Det hette min pappa här på en bild från 1955, tagen vid vår sommarstuga i Munga. Det är jag som sitter bredvid med rosett i håret och med docka i knäet. Syster S är bara några månader gammal.

Visst var väl somrarna vackrare då, i barndomen? Jag minns dofterna från det torra gräset, ljudet från hammarslagen från stugbyggena i närheten, smaken av filbunken som mamma gjort i ordning åt oss, känslan av barren under fötterna när man gick på stigen till utedasset.

Ibland åkte vi på tältsemester. Bilden ovan måste vara från 1956. Pappa Olle älskade att ta oss med på utflykter. Han hade en nyfikenhet och en upptäckarglädje, som gått i arv till mig. Han var en modern och närvarande pappa, som tog hand om oss döttrar och som brydde sig om oss. Ibland var han väl lite för beskyddande.

Här har tredje dottern kommit och pappa har fullt upp med trädgård, villa och ungar. Månadssmultronen växte vid sidan om garageuppfarten och på andra sidan vägen var det ännu ej bebyggt. Där lekte vi och där hängde man tvätt till tork. Syster S har sitt vackra röda hår upprullat på papiljotter, det skulle kanske bli kalas och då ville man vara fin. Ibland sov man med papiljotter. Ja, sov och sov. Det var inte lätt med de där piggarna som tryckte in i hårbotten.

Ja se där! Det var lite reflektioner med anledning av dagens namnsdag.

Sommarlovet börjar nu!!

Farmor och Lilla Hjärtat i samspråk över varsin Festis. Klassen sjunger Lilla Idas sommarvisa. Lilla Hjärtat får en "lyftkram" av sin pappa. Parken nära skolan är full av blommor. Mamma berömmer Lilla Hjärtat och hennes kompis för deras fina sång.

Lilla Hjärtat har haft skolavslutning idag. Hon har gått ut Nollan och i höst börjar det på riktigt.

Solen lyste, skolgården var fylld av förväntansfulla barn och anhöriga. Lilla Hjärtat själv var uppbackad av mamma, pappa, mormor, morfar, farmor och farfar.

Inne i jumpasalen uppträdde klasserna från en festlig scen och tre tjejer var duktiga konferencierer. Vi fick höra Lilla Idas sommarvisa, Sommaren är kort och en lång rad sånger med sommar som en röd tråd. Naturligtvis avslutade vi alla med Den blomstertid nu kommer. - Annars blir det ingen riktig skolavslutning, sa rektorn.

Visst kommer man ihåg hur det kändes den där examensdagen!

Här står jag i mitten, med min bästis och hennes finska mormor med hatt och blommig klänning. Lilla Hjärtats mormor hade ingen hatt idag, vad jag såg... Ja, ja, tiderna förändras och modet med dem. Men känslan av frihet och förväntan är nog densamma idag som igår,

A pro på äppelpallning

Ett glatt och livligt samtal runt fikabordet på Casselgården i eftermiddag rörde sig bland annat om äpplen och äppelpallning. Alla damerna hade så många roliga anekdoter att förtälja i ämnet att jag inte hann dra min historia. Så då tar jag den i det här forumet istället:

På höstkanten någon gång på sextiotalet granskade pappa belåtet sitt lilla äppelträd som för första gången bar frukt. Tio stycken ljusgröna, blanka äpplen hängde där på grenarna. - Imorgon ska vi få smaka, sa pappa. - Den här tidiga sorten heter Transparent Blanc och ska vara väldigt god.

Men på morgonen därpå var trädet tomt. Pappa fick syn på ett gäng killar som hoppade över vårt staket och han var inte sen att sätta av efter dem, i full fart uppför backen. Trots pappas meriter på löparbanan i Munktorp hann han inte ifatt pojkarna.

Snopna och besvikna blev vi. Jag skrev till och med en visa om händelsen: Pallarvisan.

Men historien är inte slut än:

Fyrtio år senare anställdes en ny chef på det multinationella företag där jag jobbade. Vi kom i samspråk och det visade sig att vi båda två kom ifrån Västerås, till och med från samma bostadsområde. - Jaha, bodde du på den gatan! Jag kom ihåg en gång när jag och mina kompisar pallade äpplen där och en arg gubbe kom utrusande och jagade oss uppför hela backen.

Historien fick sin upplösning och äppeltjuven blev identifierad!

Pallarvisan

Bakom staketet när ingen vet det
smyger små killar som gillar vår frukt.
Äpplena frossas, livremmar lossas.
Tänk om man kunde på grabbar få bukt.

Men häromdagen tog jag en i kragen
skakade om för ilsken jag var.
- Du får ifall du frågar, men ej om du tar!
- O, tack! s án och verkade både vänlig och rar.

Men nästa dag kom en hel rad
utav små grabbar som tiggde och bad
- Kan vi ej få frukt som han igår?
Tänk så fort såna rykten kan gå!

Bakom staketet: Syster S och jag går på promenad med Lillasyster L några år tidigare än händelsen ovan.

Det var en gång för länge, länge sedan ...

En nästan sann historia:

En sommar. långt tillbaka i minnets dis, hyrde min familj ett gammalt brunt härbrä i by Rält Lindor i Dalarna. Härbräet låg längst upp i backen med ryggen mot skogen och med framsidan mot den lilla byn och den enda smala bygatan. Allra längst bort kunde vi skymta skogstjärnens svarta vatten. Det var där vi sedan tog våra kvällsdopp och det var där tanterna i byn tvättade sina trasmattor på klappbryggan.

Vi hyrde av tant Karin, ett rejält, solbränt fruntimmer, oftast iförd huckle och gummistövlar. Hon var alltid glad och språksam, en stor kontrast till sin gubbe, farbror Sixten, som mest skymtade fram som en grå hustomte i lagårdsdörren.

Tanterna i byn gjorde mycket av arbetet tillsammans. En dag ställde de till med storbak i den väldiga vedeldade stenugnen hos tant Karin. Jag kan än idag känna smaken av det nygräddade rågsiktsbrödet med smältande smör på. - Å, de var det godaste bröd jag ätit!

Min fyra år yngre syster var en kavat och orädd pojkflicka som gärna följde med till lagården och hjälpte till med korna. Hon lärde sig att mjölka och mocka och valla kor till och från hagen. Hon var inte rädd för att ta i och farbror Sixten brummade förnöjt att det var allt en duktig tös.

Det var nog det som fick farbror Sixten och tant Karin att låta oss få låna arbetshästen Laban, ett nordsvenskt enhästars kraftpaket, och spänna honom framför en flakvagn för att åka på utflykt.

Pappa älskade utflykter. Så fort vi hade en stund över hemma, så åkte vi på utflykt. Och så gjorde vi även denna sommardag.

Yngsta systern satt i mammas knä. Pappa och jag satt och dinglade med benen utanför flakvagnen och syster S satt på en trälåda bakom hästrumpan och höll i tömmarna.

Hon smackade uppfordrande och klatschade till med tömmarna och så började ekipaget att rulla iväg, makligt till en början. Laban vände på huvudet och såg lite misstroget på oss: - "Var detta verkligen nödvändigt? Det här med utflykter är inte direkt min grej", såg han ut att tänka.

Men han fann sig och lunkade på uppför backen på andra sidan vägen. Solen sken. Det luktade gott av klöver och gräs. Det var en perfekt dag för en utflykt!

Men plötsligt fick Laban nog. I en vägkorsning vände han runt och trots syster S´s ivriga Prtoooo och drag i tömmarna gav sig Laban och hela ekipaget av hemåt igen. Det gick fortare och fortare. Vi körde så att dammet yrde och flakvagnen skakade och krängde.

I ett moln av damm stannade Laban mitt framför fötterna på de förvånade farbror Sixten och tant Karin, som hade dröjt sig kvar vid stallet sedan vi gett oss iväg.- "Ja se Laban har alltid varit lite stallmodig och inte mycket för utflykter", sa tant Karin.

Men pappas smak för utflykter avtog inte och syster S´s smak för att köra hästar tilltog. Hon blev så småningom en berömd travkusk med många nationella framgångar. Och minnet av vår vådliga utflykt bak Labans rumpa har precis börjat blekna.

Folkets Park - ja det var då det!

Jag är med i en Facebookgrupp som heter "Du vet att du är från Västerås om ..". Där frossas det ibland i nostalgi, nu senast om forna Folkets Park där jag upplevt en massa kul.

Som barn gick man på Måndagsträffen och såg uppträdanden på den stora scenen. Det kunde vara Malmstensgruppen med fantastiska akrobater eller sång och musik. Jag minns stämningen och spänningen när jag satt i publiken, ett hav av barn och föräldrar.

Många år senare gick bästisen och jag på konserter iförda våra nya prasselkappor med skärp i midjan. Vi såg Sven-Ingvars, Paul Anka och min absoluta idol Paul Jones från Manfred Man. Jag satt allra längst fram när Paul stod på scenen och när hans ögon mötte mina trodde jag att jag skulle svimma. Men hans blick svepte förstås över alla flickorna på första bänk. Ja jisses!

Med gänget här ovan gick jag till Rotundan eller Rotan som vi kallade den. Det var dåtidens dansställe nummer ett i Västerås. Killarna i gruppen gick på flygmekanikerutbildning och var från olika platser i Norrland. Killen till vänster var från Boden och dansade som en gud.

Nu finns ingenting kvar av Folkets Park i Västerås förutom entréskylten. Det har byggts lägenheter över hela området. Men de roliga minnena består i alla fall.

Jag har skrivit tidigare om parken. Om du vill kan du kolla här.