En fjäder i hatten

Nu kan vi fjädra oss ordentligt, vi damer som representerade Laxå-Röfors PRO i PRO-Vetarnas frågesport i södra Närke. Vi besegrade nämligen nio andra lag i ädel kamp. Det var spännande och jag kände hur färgen steg på mina kinder. När vi på den allra sista delfrågan fick fel för svaret "rädsla för främlingar" på frågan vad xenofobi betyder, protesterade vi kraftigt. - Skit i det, sa frågeledaren, ni har ju ändå vunnit. Men se det ville vi inte. Rätt ska vara rätt. Och vi fick vår poäng. Och varsin tulpanbukett och lott. Nu väntar ny batalj på nästa nivå, men inte förrän i slutet av maj.

På lördag är det dags för årets Påskbasar i Casselgården. Då ska det bland annat säljas påskris, pynt och hemstöpta ljus till förmån för fastekampanjen Maträtten. Igår förmiddag samlades ett gäng kring en hög med fjädrar och såg till att det blir något att sälja på lördag. Själv har jag hyrt ett bord och ska försöka avyttra något av vårt överflöd. Bordshyrorna går också till fastekampanjen för att stoppa hungern i världen.

Dagen avslutades blytungt med FNs studiecirkel. Ämnet för kvällen var UNCHR och flyktingsituationen. Vi fick en ny medlem som kunde ge oss färsk inblick i hur det är att vara flykting, en kvinna som flytt från Syrien och bott hos oss i tre år. I vår grupp finns det flera med erfarenheter av att fly från en otrygg och hotfull tillvaro. Jag lyssnar och försöker förstå. Svårt.

Se det var en innehållsrik måndag!

I dagens tidning

Del 2:s första sida, VLT 20140127

 

 

Så här blev bilderna i tidningen. Bilderna har jag redan använt i blogginlägg nedan.

Utdrag ur artikel införd i dagens VLT 20140127

 

 

Ett upprop på Facebook ledde till en artikel i Västmanlands Läns Tidning. Jag bidrog med bilder och minnen, som jag ju också bloggat om. Kul!

 



Laxå delar med sig

Under några timmar igår eftermiddag samlade vi i kyrkans internationella grupp in kläder till de flyktingar som bor i Laxå och som kommer hit under helgen. Det strömmade in människor med kassar, säckar och väskor fulla med kläder, skor, hemtextil och leksaker, som vi sedan sorterade och vek och hängde upp.

Det var många fina, rejäla kläder. På en del plagg satt t o m prislappen kvar.

Roligt att se att Laxå-borna har hjärtat på rätta stället. Man slås också av att vi lever i ett sådant överflöd, en stark kontrast till nöden våra flyktingar flyr ifrån.

På måndag ska vi låta flyktingarna få hämta det de behöver, det kommer att räcka till alla!

Himla fina Hilma

Den lilla som väntade i söta J:s mage var Hilma, inte Wilma och inte Svea. Hon var och hälsade på idag, men hon sov mest hela tiden trots att det bildades en folksamling runt henne.

Min jobbarkompis, mormor till Tudor Brutus, tog bilden med sin telefon.

Dagen idag:

... gratulerar jag Joy som också heter Henrik

... ska vi gå på föreläsningsföreningen och lyssna på föredrag om Sigge Stark

... har jag ätit frukt: bananpizza och frukttårta! Hmm...

Goder afton, goder afton!

Det är julaftonskväll. Lugnet har lägrat sig över "den lilla galliska byn", där vi bor. Maken, Pe och jag har suttit i stearinljussken och öppnat julklappar. Tidigare under dagen var vi hos Lilla Hjärtat och hjälptes åt att ordna ett härligt julbord där inget av vikt saknades. Laxen, sillen, skinkan, köttbullarna, prinskorvarna, revbensspjällen, rödkålssalladen, äppelmoset, senapen, ägghalvorna ... allt fanns på plats. När man inte trodde att man skulle kunna få ner ett enda smul mer, så slank Moster L:s goda tåra ner tillsammans med gott kaffe.
Så här översnöad är vår spireabuske idag. Jag tog en bild när vi kom hem igen strax före fyra.

Min väninna från Baku som fick uppehållstillstånd efter åtta långa år förra året, ringde och berättade glädjestrålande att de nu fått tag i en egen lägenhet. Äntligen kan de stänga sin egen dörr, efter att ha bott inneboende och på nåder hos olika människor i många år. Det var en god nyhet.

Imorgon ska jag gå upp med tuppen, jag menar katten, för att hinna ner till kyrkan, tända alla ljus och öva med kören inför julottan. Sedan blir det pusselpyssel. Har fått ett 1000-bitars med motiv från Venedig av Pe. Det ska bli kul!

Hoppas du har en skön julaftonskväll, du också!

Det går som en dans

Idag har jag glada nyheter:

1) Lilla Hjärtat har börjat ta sina första steg. Jag tycker att hon dansar fram. Eller vad tycker du?

2) Min lilla avdelning, fem personer, ska få stanna kvar i Laxå! Den globale utvecklingschefen tillkännagav det igår eftermiddag på en jullunch. En sten har fallit från mitt hjärta.

Igår bjöds vi på julbord, det första för säsongen, på Finngården. Det är roligt att se hur man fejar och rustar på värdshuset nu. Nya ägare tog över i somras och vi håller alla tummar för att det ska gå riktigt bra för dem. Förr i tiden var Finngården ett känt ställe längs riksvägen. Fortfarande hänger idolbilderna kvar på väggen på dem som varit och uppträtt för värdshusets gäster: Sonja Stiernqvist, Tages, en ung Mats Ronander, Lasse Lönndahl, Ann-Louise Hansson ...

Jag vet inte vilka det var som spelade den gången jag dansade omkull. Förmodligen var det inget fel på musiken, men mer på min mycket korpulente "danskavaljer" som knackade mig på axeln och bjöd upp. Jag märkte aldrig förrän det var försent att han var mycket svajig och det bar sig inte bättre än att vi dansade omkull. Som tur var ramlade han underst, annars hade jag blivit krossad. Det var något pinsamt att kravla sig upp och smita undan i något mörkt hörn.

Idag fejar vi hemma och försöker göra det lite adventsfint. Det är fortfarande svårt att förstå att julen snart är här. Det är varmt och grönt. Men i mitten av nästa vecka ska det visst bli omslag i vädret. Kanske kan vi få lite julstämning då.

Några får stanna och några får gå

Idag har vi haft besök av Trygghetsrådet. En trevlig dam berättade vad de kunde göra för oss om vi blir övertaliga, vi 58 personer som är utpekade att bryta upp och flytta till Sveriges framsida. Då kan vi få personlig coachning, kompetensutveckling och självförtroendeträning. Jag har jobbat på företaget i 30 år och har haft förmånen att prova olika yrken såsom orderpersonal, marknadsförare, chefssekreterare, inköpare och nu teknisk skribent. Just nu behöver jag ingen självförtroendeträning, men det är klart. Det kan gå fort utför.

När det är så mycket elände (novembermörker, knävärk, svininfluensa, uppsägningshot), då är det extra roligt att få goda, glada nyheter. Våra vänner som levt som flyktingar i vårt land i åtta år har till slut fått uppehållstillstånd. Så underbart! Nu äntligen kan de få den trygghet och stabilitet de förtjänar.

De har kämpat och jobbat och lobbat och aldrig har de givit upp. De har blivit utnyttjade och bortmotade. E jobbade i två veckor med en flyttfirma utan att få något betalt. - Du kan ju alltid anmäla oss, hånade arbetsledaren. V har städat på kontor och kunnat skrapa ihop lite pengar, men vid två tillfällen har någon mindre nogräknad person lurat av henne besparingen. Hur skulle det kännas att inte ha några rättigheter, att inte kunna söka läkare, att inte ha ett boende mer än några månader i sträck och samtidigt vara livrädd för att hittas och skickas tillbaka till ett liv fyllt av våld och korruption. Men nu kan vi pusta ut och glädjas åt beslutet att de får stanna.

En annan god nyhet är att U, som blev änka alldeles för tidigt när hennes käre J gick bort i cancer, har träffat en underbar man att dela sina dagar med. - Jag känner mig som tonåring på nytt, säger hon.

Jag älskar goda nyheter. Mer sådant!

Eva Joly, en människa att beundra

Tack, snälla människa, för att det finns någon som du! Vi sög i oss dina ord och jublade inombords när du uttryckte dina sanna, rättframma åsikter. Du har gett Civilkurage ett ansikte.

Och tack, Skavlan, för att du gav plats åt Eva Joly ikväll.

I tidningen idag

Idag har det skrivits om Maken i Nerikes Allehanda, med bild och allt. Klicka på länken och läs.

Äntligen goda nyheter

Förra veckan hade TV-nyheterna äntligen ett positivt inslag, mitt ibland allt elände om krig, kris och kriminalitet. Det handlade om några kvinnor från Samburufolket som för femton år sedan bildat en kvinnoby i norra Kenya för att undkomma kvinnoförtrycket. Några av kvinnorna hade helt enkelt fått nog av månggifte, misshandel och könsstympning.

Trots att de varit hotade och misshandlade många gånger under dessa femton år, har byn utvecklats och är nu en trygg och välmående plats för de barn som växer upp där. Småpojkarna får andra värderingar än de skulle ha haft annars.


Byn väljer ut tio kvinnor varje år som får åka runt i trakten och prata om varför man inte ska könsstympa flickor. Faktum är att flera av byarna har slutat med denna hemska sedvänja, sedan byns "missionärer" varit där.

Jag blev så glad av att höra denna nyhet att jag knappt hunnit lyssna klart innan jag sprang och berättade för Maken. Sådana här nyheter behöver vi många av!