Jag veeet!!

Det är kul att blogga och att följa bloggar. På något sätt känns det som man är med på ett litet hörn i vardagslivet och att man har någon slags kontakt, fastän många mil eller fullchokat vardagsliv sätter hinder i vägen för fysisk kontakt. För mig känns det tryggt när jag läser att Miss Jones har det bra och vi liksom blinkar till varandra ibland.

Min yngsta syster L och min väninna Ch säger: Jag veeet! när jag försöker berätta något som hänt. Det har de läst på bloggen. Min andra syster S är "unplugged", så till henne skriver jag brev och får brev tillbaka, inte så dumt det heller. Härom sistens skickade hon en oljemålning på Isabelle och mig som hon målat från ett foto jag skickat.

Igår hamnade jag på vår fina bowlinghall två gånger. Dels lunchbowlade vi på avdelningen (jag kom sist igen!) och dels träffades Ch och jag över en kopp kaffe/ett glas vitt på kvällen. Det var så mysigt att träffa henne. Vi hade mycket att bubbla om, åtminstone Ch. Vad som hänt mig visste hon ju redan. - Jag veeet!!

Vägen till kvinnans hjärta

Måndag kväll: Katten drömmer i rosenrött, tvättmaskinen snurrar och surrar. Maken bjöd på ärtsoppa med punsch och pannkakor när jag kom hem från jobbet. Gott, gott. Det var så han fick mig på kroken för 37 år sedan. Han bjöd på en tre-rätters och sedan var jag fast.

Lejonets Unge

Det blev en trevlig lördag eftermiddag och kväll trots sällsynt tråkigt väder. Jag hämtade ut paket på Ica-posten först, en trevlig allvädersjacka och ett par sköna byxor som jag tänkte kanske kunde sitta bra på resan så småningom.

Sedan åkte vi genom snöglopp och modd till Staden. Det finns en nyöppnad mysig kvarterskrog, Godagens, i närheten av "den lilla familjens" bostad. Den är inredd fräscht och ljust. Vi satt i apelsingula snurrfåtöljer vid ett runt bord alldeles vid fönstret. Där tillbringade vi några sköna timmar med god mat, tapas till förrätt och ungsstekt fläskkarré till huvudrätt. Lilla Isabelle "gick" på restaurang för första gången i sitt liv och hon skötte sig alldeles förträffligt. Log och charmade, tills hon tog sig en lur mot pappas axel.

Senare blev det teater för fyra av oss. Länsteatern bjöd på Lejonets Unge i Gamla Teatern. Vi satt på mycket bra platser och kunde njuta av Malin Bergs och de andras fina spel.

Magnifikt tak, det här är vad jag såg från min plats när jag tittade upp.

Barbros brittiska båttripp

I min gamla blogg skrev jag om när mamma Barbro upplevde OS-finalen i fotboll Sverige - Jugoslavien 1948 på plats i Wembley, London. Innan fotbollsmatchen startade uppträdde svenska gymnaster på planen. En av dem var Christinas mamma, upptäckte jag till min stora glädje när jag läste den intressanta bloggen Stribergs Station.

Båda flickorna åkte med båten M/S Saga, Barbro i juni. Efter sju timmar på tåget från Västerås var hon framme i Göteborg. Det tog lite längre tid på den tiden.

Mamma skriver i sin dagbok: "Det var grant att se över hamnen från Sagas däck. Stora båtar låg där och lyste vita, röda och svarta i kvällssolens sken. Så småningom kom en liten lotsbåt, som skulle visa oss vägen ur hamnen, och den stora vita ångaren började sakta röra på sig och följa den lilla svarta i kölvattnet."

Mamma delade hytt med en flicka, AnnBritt Nilsson, som skulle jobba i en familj i tre månader. De hade sällskap hela resan. På morgonen rullade båten otrevligt. Flickorna letade upp varsin vilstol på 2:a klass däck, virade in sig i varsin filt ("bara nästippen stack upp") och tillbringade överfarten där.

Intrycket av England från tåget från Tilbury till London var rätt dystert. "Allt såg så grått och trist ut. Små kyffen med flaxande tvättkläder utanför, fabriker och gräsvallar emellan." I London stannade hon denna gång bara några timmar men hann få några intryck som hon tecknade ovan och som hon skrev med ord: "Urgamla taxibilar med roliga typer till chaufförer, kvinnliga stadsbud, kvinnor med cigaretter i munnen, lustiga barnvagnar, en tiggare som spelade grammofon i rännstenen."
Mammas slutdestination var Hawling Manor, Andoversford, där hon skulle jobba hos den fina familjen Prescott. Där fanns en svensk AGA spis, ett riktigt underverk, som mamma tecknade av. Mer om mamma Barbros öden och äventyr i England kanske kommer någon annan gång.
Idag ska vi så småningom åka in till Staden, äta lunch med kompisen A, sönerna, svärdottern och lilla Isabelle. På kvällen blir det föreställningen Lejonets Unge i det vackra gamla teaterhuset vid bron. Det låter som en alldeles utmärkt lördag, eller hur?

Dumplings och vänskap

Jag har just kommit hem från en tur till min kinesiska väninna och hennes vackra dotter. Med mig hade jag J från Polen. Su sprudlar av energi, hon är som en tonåring fast hon är fyllda 55. J och jag blev bjudna på dumplings, sallad och marinerade räkor - Mmmmm, så gott.

Sus historia är fascinerande. Hon kommer från en stad med 8 miljoner innevånare, träffade min svenske arbetskamrat och de blev kära i varandra. Mitt under upproret vid Himmelska Fridens Torg lyckades E få ut Su ur Kina och de bosatte sig på ett litet lantställe mitt ute i den milsvida skogen. Vilken kontrast för Su. Men hon fann sig genast till rätta, älskade sitt svenska liv och njöt av att plantera rosor, mängder av rosor i trädgården.

De fick en fin dotter och många fina år tillsammans innan E hastigt dog i en hjärtattack när de alla tre var på besök i ett grannland. Su bodde kvar några år i skogen, men sedan några år tillbaka bor de i Staden i en ljus och fin nybyggd lägenhet på väster.

Vi har pratat länge om att jag skulle komma och hälsa på och nu har det äntligen blivit av. Nu får det inte dröja så länge tills nästa gång vi ses. Jag är så glad för vår vänskap.

Usch vad piiinsamt!

Förargligt, pinsamt, skämmigt...Igår fick jag tillbaka en liten släng av obehagskänslan. Vi tittade på Idrottsgalan, kul och glamoröst och ibland lite rörande. Den leddes av Peter Settman, som är en mycket driven och duktig programledare. Men rätt var det var fick jag resa mig och gå ifrån för att jag skämdes å andras vägnar för platta, plumpa skämt.

Första gången det hände mig var när jag som sexåring var på cirkus med pappa. Det var spännande och fantastiskt, men efter halva föreställningen rusade en liten farbror in på manegen. Han ville rida på det lilla russet som galopperade runt, runt. Farbrorns fru, iförd hatt och kappa, hävde sig över bänkraden och satte efter honom. Hon ryckte tag i hans byxor för att få stopp på honom och det bar sig inte bättre åt än att byxorna gick sönder. Men farbrorn fortsatte oförtrutet, nu i stormönstrade kalsonger. Jag blev alldeles stel av fasa och förstod inte att det bara var på skoj, även om pappa försökte övertyga mig om det. Jag skämdes så förfärligt å parets vägnar och jag ville på inga villkors vis stanna kvar. Så vi gjorde sorti, pappa och jag. När jag blev lite äldre och när vi skaffat TV och såg på Hylands Hörna, minns jag att jag flera gånger tyckte att Hyland var så pinsam. Jag skämdes och orkade inte titta på programmet.

Nu när jag är mycket äldre, så skäms jag inte så lätt, varken över mig själv eller andra. Jag skrattar gärna och ofta, men ibland smyger det över mig en slags olust när någon ska vara rolig på någon annans bekostnad och det blir plumpt.

Är det någon som känner igen sig?

Utvikning

Utsikt från restaurangens fönster.

Jag har befunnit mig på resande fot i några dagar, därav bloggtystnaden. Under torsdagen reste vi upp ett litet gäng till Graninge vid Baggensfjärden, där vi deltog i del tre av åtta kurstillfällen. Fredagen var strålande vacker, knallblå himmel och kallt. Graninge herrgård liknar mest en italiensk villa, där den ligger högt över Baggensfjärden.

Igår efter lunch och kursavslut åkte jag till min vän från tonårstiden i Västerås. Vi promenerade i de vackra omgivningarna, bland de ståtliga husen från anno dazumal och längs stranden mot Duvnäs Station. Många hade passat på att snöra på sig skridskorna och utnyttjade lördagseftermiddagen med att göra åttor på blankisen. Kompisen I och Skurusundet.

Nu börjar det dofta gott från köket. Maken håller på att laga till något gott till Den förlorade Makans återkomst.

Hasta la vista!

Vem blir den 500:e?

Två ifrån 500 besökare sedan jag startade upp min nya blogg, som jag trivs bra med. Och så många fantastiska bloggare jag upptäckt, företrädesvis "bloggmadamer" i mogen ålder som jag blir mycket imponerad av. Nästan så att jag börjar spinna som Katten när jag läser vissa inlägg.Har fått rapport från franska körsbärsdalen vad avser mimosatillväxten. Den ser ut att arta sig bra, trots vådlig vinterstorm kring Annandag Jul som knäckte många träd. Det låter höra sig.

Pe är hemma och hälsar på efter ett tandläkarbesök. Vi har just hejat fram svenska kvinnliga skidskyttelandslaget till en tredjeplats i stafett.

Melanders från Seglora

Klicka gärna på bilden...

Jag har fått ärva en stor gammal chiffonjé efter föräldrarna. Den är full av spännande lådor, små med vita elefenbensknoppar och stora med skramlande mässingsbeslag. Härom helgen dök jag på huvudet i några av de stora lådorna och försvann ner i det förflutna, ungefär som barnen som genom garderoben kommer in i landet Narnia.

Jag hittade flera underbara gamla bilder, som jag kanske kommer att plåga er med. En av de finaste är denna bild på min farmor Agnes familj, alla hennes systrar och bröder, pappa kantorn och mamma Anna. Vilka vackra kläder de hade! En laxrosa, fotsid tvådelad klänning finns kvar efter Agnes. Den lämpade sig alldeles utmärkt när man ville klä ut sig till prinsessa.

Som jag skrivit tidigare, så bodde de i Seglora. Alfhild blev rikt gift i Oslo och vackra Anna-Stina gifte sig också i Norge. Lillebror minns jag svagt som en rolig och trevlig Morbror August som bodde i Bergslagen med sin glada, blonda fru. Tyvärr så vet jag inte så mycket mer om dessa mina släktingar. Kanske kan jag en dag få reda på lite mer. Det finns kanhända fler ledtrådar i chiffonjén.

Läggdags

Det är dags att gå till sängs efter en lördag som tillbringats mestadels i affärer. Vi kom hem med nya fönsterlampor, tidningshållare, arkivboxar, underlakan, örngott, en platt skärm till min dator, en skrivare/scanner till Maken och mat. Fasligt vad massa tid det går åt att införskaffa grejor man egentligen skulle klara sig utan. Köpt ett stort knippe krispiga rosa tulpaner också - det kan man inte klara sig utan.

Sedan har jag försökt undanröja julen och hängt upp brunrutiga köksgardiner istället för rödrutiga. Gillar stjärnorna och ljusen, men nu får de vänta tills nästa gång det lackar mot jul.

Stjärnorna på Slottet är rätt trevligt och stundtals rörande. Man får se sidor av berömdheterna som man kanske inte visste om. Ikväll handlade det om Jonas stora dag som avslutades med att Mark dök upp, vackert solbränd i turkos kavaj.

Nej, som sagt: Sov gott alla ni där ute!

Slut på sötebrödsdagarna

Så är sötebrödsdagarna över! Igår började jag jobba igen. En kollega påstod att det var fjorton oxveckor fram till påsk. Men vi ska nog späcka dem med en och annan rolighet också. Det är bara en månad kvar tills vi åker ner till foten av Pyrenéerna och luktar på mimosan. A och U har dragit ner igen till sitt franska byhus och kollar mimosasituationen. Jag förväntar mig en snar rapport. - Ta med er badkläder, sa A i telefonen. Hon visste några varma källor som vi skulle doppa oss i. Det låter ju härligt.

Idag har det blivit rejält omslag i vädret. Igår var det kallt och klart. Solen lyste från en blå himmel på lunchpromenaden. Idag är det plusgrader och det börjar bli lite moddigt.

Jul och nyårshelgen avslutades i tisdags kväll med en festlig musikgudstjänst i Ramundeboda Kyrka. Malin Puls sjöng så skinnet knottrade sig på armarna och en sextett blåsare och vår duktiga kantor förgyllde stunden.

Sköt om er!

Minnen

Idag har jag varit på utflykt till Degerfors för att hälsa på min lilla tant. Tog med mig två våffelbakelser från vårt prominenta konditori och susade 205:an fram genom ett underbart vinterlandskap. Det gnistrade och glittrade om skogen och sjöarna.

Vi har pratat om allt som varit under hennes snart 91-åriga liv. - Tänk att jag har fått vara med om så mycket! Så roligt jag har haft det. Och nu är det bara jag kvar. Nästan alla våra vänner är borta. Jag pysslar med henne: klipper naglar, tar ur papiljotter och lagar strumpor. Försöker ge henne lite omsorg, hon som själv hjälpt andra i hela sitt liv, skurat golv och piskat mattor.

Idag fyller min kusin Torbjörn år. En gång i tiden såg han ut så här:

Men det var för länge sedan. Mamma och jag ska nog titta på när han ska bada med sin stora, svarta badring. I bakgrunden skymtar ett fat fyllt med bär och en mjölkflaska. Det vankas kanske hallon med mjölk till kvällen.

En hälsning från det förflutna

Jag har i min ägo två gamla fotoalbum i läder, den ena är sprucken i ryggen. De har tillhört min farfar Edvard och är fullt av stiliga porträtt. Tyvärr känner jag bara till några av personerna på bilderna.

Bröllopsfotot ovan visar Edvard när han gift sig med sin Agnes. Han blev tvärt förälskad i henne när han klev in i Seglora kyrka, när den låg på sin ursprungliga plats. Han hörde henne sjunga från orgelläktaren och blev helt betagen.
Så småningom slog de sig ner i Amsta skola i Kolbäck och fick sönerna Gösta och Olof (min pappa). Tyvärr fick jag aldrig träffa min farfar. Han dog innan jag föddes. Men min farmor fick jag träffa. Hon kunde vara ganska amper, men jag var hennes ögonsten. Jag var inte många år, när hon gick bort. Många år senare hittade jag en lapp i en liten vacker aftonväska i benvitt siden: Denna ska Ninni ha efter sin farmor. En hälsning som värmer än idag.

Kärt besök

Igår tittade gode vännen A in och vi hade en trevlig kväll tillsammans med god mat, pratstund och en omgång Alfapet. Maken spurtade mot målsnöret och plockade åt sig hela 47 poäng på sista utlägget och gick om undertecknad med 15 poäng.


Idag hade vi inga speciella planer men fick frågan på MSN chatten om vi kunde tänka oss ett besök. Klart vi kunde! Maken gjorde sin berömda gryta i repris och jag bakade kokoskakor och så dök då Örebro-gänget upp.

Isabelle är nu två månader och utvecklas fint. Varje gång vi träffar henne har hon fått nya uttryck och färdigheter. En riktig liten sötnos är det. När hon sov sött i vagnen passade vi andra på att spela "Spite and Malice", ett kortspel vi lärt oss av min svärmor Isabelle. När jag kom till jobbet trött och rödögd i slutet av sjuttiotalet, sa min arbetskompis: Jasså, du har svärmor på besök. Då satt vi uppe på nätterna och spelade kort och drack en whiskeypinne. Svärmor bodde vanligtvis i Lycksele, så när hon kom på besök så stannade hon ett tag.

Lägger med en bild på en annan liten sötnos: Katten. Hon börjar tillfriskna nu, börjar få tillbaka aptiten.

Börjar känna mig lite febrig, måtte inte den där influensan ta omtag på mig. Ska gå och vila lite innan Stjärnorna på Slottet.

På fredag ska man städa, det vet varenda tant!

Vi är två vuxna och en Katt hemma och ändå blir det så mycket damm, boss och smulor. Idag städas det för fullt, men jag unnar mig en liten trivsam paus vid datorn. Vi har inte mycket julpynt i år, men det lilla röda som finns får väl vara kvar ett litet tag till.

Ikväll får vi besök av kompisen A från A-sund. Förra gången vi skulle ses satte Makens snuva P för det hela. Känner vi för det, så kan det bli ett parti AlfaPet eller två.

Kallt och klart

Årets första dag blev kall och klar. Maken och jag tog en sväng för att få ljus och luft. Först åkte vi till sjön Skiren. Iskristallerna glittrade och kylan nöp kinderna röda.

Vi tog en sväng till vår vackra kyrka också, som tronar på en liten höjd i parken. Hon liknar en 1800tals-fröken som stolt brer ut sin krinolin i brun spets. Här och var låg rester efter nattens fyrverkerier.

Vi firade nyårskvällen med våra goda vänner i deras hus i f d jordgubbsmetropolen. Det blev toast med gravad, rökt lax, inbakad fläskfilé, potatisgratäng och sallad och till efterrätt en smarrig lingonparfait. Champagne till 12-slaget och sedan blir det en massa SMSande på trappen, medan man med ett halvt öga tittade på fyrverkerierna som slog upp som jätteblommor på den svarta himlen.