Bye, bye Blekinge

Överst: Trävilla i Brunnsparken, Skottsbergska gården i Karlshamn
Nederst: Affisch i punschmuseet, Hamnkrogen i Hjo och fikapaus vid havet.

På torsdag var det dags att säga Bye, Bye Blekinge och vända kosan mot Närke. Men först gjorde vi Karlshamn genom att besöka Punschmuseet och Skottsbergska gården. Vi fick intressant information av två duktiga guider och dessutom varsin hutt.

Lunchen tog vi på Green Gourmet på kajen i Karlshamn, en så fräsch buffé! Och sedan slumrade vi i bussen medan Lars-Göran styrde hemåt.

I Hjo stannade vi till på Hamnkrogen, där det vankades "gammeldags" krogmat: enrecôte, frites med en helt gudomlig bernaisesås. Plötsligt upptäckte jag den stora, färgglada tavlan. Är det inte Fingal Olsson, nej jag menar Peter Dahl, som sitter där till vänster. - Jo det var det, sa krögaren. Och det är jag i unga dagar där till höger. Så han fick posera för mig med.

Det har varit fyra jättetrevliga dagar tillsammans med PRO-gänget. Som varje år. Jag har trivts och skrattat mycket.

Här äntrar jag balkongen med visst besvär.

Tack Alice, Lars-Göran och Helene för en jättetrevlig resa!

Laxåbor i Laxriket vid Mörrumsån

Den tredje dagen på Blekingeresan, var den varmaste och soligaste på hela tiden. Displayen på bussen visade hela 29 grader vid ett tillfälle. Och det var vindstilla! Och vi som trodde att Blekinge var ett blåshål! Hemma i Laxå var det åska och skyfall, läste vi om på Facebook. ICA-butiken översvämmades och någon hade mätt upp 53 mm i regnmätaren.

Vår guide Katarina mötte oss igen vid bussen och så drog vi iväg på blekingska äventyr. Höjdpunkten för mig var nog Laxfiskecentrat vid Mörrumsån med forsande vatten och frodig grönska. Och minsann stod det inte en fiskare där mitt i strömfåran och flugfiskade.

Vid Jämshögs Hembygdsmuseum fick vi höra om författarna Sven Edvin Salje och Harry Martinsson. Det är Saljes skrivarstuga på bilden ovan. Det var kanske där han skrev om familjen Loväng. Båda herrarna har gått i skola i huset där museet var inrymt. Båda förlorade sina pappor tidigt och båda hade en lanthandel i sin nära miljö. Harry föddes i en lanthandel och Sven jobbade från 16 års ålder i en annan. Det var hans universitet, sa han.

Efter en rundtur på vackra Listerlandet med sina fiskelägen och vackra hus åkte vi tillbaka till brunnen. Vad fick vi till middag? Lax. så klart!

Hatten av för Rosenbom

På tisdagsmorgonen anslöt Blekingeguiden Katarina Zetterfalk. Hon tog oss med till världsarvet Karlskrona, som vi fick lära känna ordentligt, gate upp och gate ner, ö efter ö. Naturligtvis hälsade vi på Rosenbom utanför Amiralitetskyrkan. Innanför kyrkporten, i dunklet,  stod den ursprunglige Rosenbom.

- Vi har alla ätit på Karskronaporslin, påstod guiden i Porslinsmuseet, dit de flesta av damerna sökte sig, medan herrarna samlades på det närbelägna bilmuseet. Naturligtvis besökte vi det pampiga Marinmuseet också, där vi först åt en jättegod buffélunch. Sedan var det fritt fram att titta på galjonsfigurer, vrakdelar under vattnet eller gå in i en ubåt. Somliga av oss hittade till souvenirbutiken också.

Vi tog båten Tuva till Hasslö, förbi örlogshamnen och Aspö. När vi närmade oss vår slutstation såg Leif en havsörn.

Kvällen avslutades "hemma" på brunnen i goda vänners lag. Utsökt mat (vad sägs om pilgrimsmussla till förrätt?) och glada skratt.

På husesyn på Huseby slott

Sedan många år tillbaka har vi, Maken och jag, följt med på bussresor till svenska landskap. Det har varit Lars-Göran från Åmmebergsbuss som kört vårt gäng för det mesta. Vi har besökt Bohuslän, Östergötland, Dalarna, Värmland, Ångermanland, Gotland, Öland, Västmanland.

I år var det dags för Blekinge, Sveriges trädgård, och naturligtvis var det Lars-Göran som hämtade oss denna regniga morgon.

Årets busskort

Ju längre söderut vi kom, desto soligare blev det. Vi gjorde ett rejält stopp vid Huseby Bruk, där  Helgeåns vatten forsade och stänkte. Att besöka det lilla bruket var som att färdas 100 år bakåt i tiden, speciellt när vi fick gå husesyn hos Florence Stephens i herrgården, som kallas Slottet. Guiden hade mycket spännande att berätta. Resten får jag läsa om i boken jag köpte i butiken:

Vi kom i den allra vackraste blomningstiden. De väldiga kastanjeträden blommade, gullregn, syrener, äppelträd likaså. Påfågelhannarna, en vit och en blå, kråmade sig för honorna och för oss. Tuppen försökte väl brösta upp sig han också, men väckte inte lika stort intresse.

Vi åkte vidare och kom fram till vår destination, Ronneby Brunn, där vi skulle bo i tre nätter. Vi kände oss inte ensamma där. Det vimlade av poliser, militärer, företagsfolk och pensionärsresenärer, men det blev aldrig trångt. På Ronneby Brunn finns det gott om plats.

Fortsättning följer...