Gemyt

Uj, uj vad det blåste på själva marknadsdagen i Sannerud. Men det var varma vindar och de blåste bort de närgångna getingarna,

Maken och jag knallade fram längs den långa bygatan kantad av knallar och glada försäljare. Titt som tätt stötte man på bekanta och stannade för en pratstund. Ja, det blev en pratstund med obekanta också. Vi delade bord i mattältet med ett trevligt gäng från Hjo och Nynäshamn medan vi intog varsin snickarkorv inlindad i färskt lappbröd.

Det blev inte så många inköp för min del, men rättvisemärkt kakao och en jordgubbsmössa till Lilla Lila blev det i alla fall. Maken köpte förstås älsklingsgodiset, lakritsremmar.

Den fingerfärdiga trollkarlen lockade fram skratt och applåder. Precis som han gjorde på Gällersta Forngård inför häpna Lilla Hjärtat.

Foto från Nerikes Allehanda

Ja, Sannerudsmarken är en riktig succé, något att se fram emot varje år i slutet av augusti. Nu får man vänta ett helt år tills nästa gång!

Förfest

Det var tjo och tjim i Sannerud igår kväll. Helge hade ordnat med förfest innan den traditionella Sannerudsmarken idag. I Helges Hage stod en scenvagn uppställd och där spelade bland annat exkollegan Benny Jannerbrink härliga countrysånger, både sådana han skrivit själv och andra örhängen. Folk kom kryllandes, både knallar som rustade inför lördagen och folk från trakten.

Det var en ljuvlig kväll. Den enda nackdelen var getingarna som var närgångna, speciellt när man tog fram matsäckssmörgåsarna. Stackars Benny fick ett litet stick på tungan just när han sjöng som bäst med sin honungslena röst.

Efter ett tag samlades sig ett gäng musikanter mellan husvagnarna och började jamma. Undan för undan tillkom den ene spelemannen och -kvinnan efter den andra och det blev ett härligt tryck. Jag sjöng mig hes. Vi slutade inte förrän solen gått ner bakom Unden. Hoppas damen i fönstret (bilden ovan till höger) fick sin skönhetssömn i alla fall.

Till slut var det bara gatlyktorna och stjärnorna som blänkte över den lilla bygatan och i den röda lacken på lyxåket utanför handelsboden.

Just i detta nu, öppnar Sannerudsmarken och bygatan blir till en myllrande folkfest igen.

Dramatik

Vi har gjort det till tradition att åka till Opera på Skäret i augusti med våra vänner T-S och Ur, om man kan säga att det är en tradition redan efter två gånger. Då lyser solen alltid över sjön Ljusnaren och över den väldiga faluröda träbyggnaden med den fantastiska akustiken.

Vägen dit gick genom skogsdungar, förbi glittrande sjöar och gula åkrar. På Värdshuset Älgens veranda intog vi söndagslunchen (mmm vilken kantarellsås!). Desserten bestod av en tårtbuffé. Vi var inte ensamma på värdshuset, gissar att många av lunchgästerna var ute i samma ärende som vi, på väg till en operaföreställning.

I år spelas Den flygande holländaren av Richard Wagner på Skäret. Det är bara två föreställningar kvar. Solisterna är världsstjärnor som platsat in genom audition. Musiken spelas av Svenska Kammarorkestern från Örebro, där bland annat Robert Bruus från våra trakter spelar violin.

På bilden ovan (lånad från nätet) ser man den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Senta, som denna kväll spelades av Brit-Tone Müllertz. Jag är säker på att om jag höll upp ett kristallglas när hon sjöng sin högsta ton, så skulle det spricka. Högt och klart, sjöng hon. Hon blev kär i främlingen från de sju haven, som såg ut som en hårdrockare med långt hår och svart fotsid rock. Hennes norske fästman Erik blev inte glad. Så vitt jag kunde förstå, blev det inte ett lyckligt slut.

Samtidigt med dramatiken på scenen utspelade det sig dramatik på bänkraden framför oss. En liten dam tuppade av och fick skyndsamt bäras ut. Jag trodde att det var hennes sista stund, men i pausen såg vi att hon hade kvicknat till. Jag har samma erfarenhet av att svimma på teatern. Det hände mig på Stadsteatern i Stockholm när jag var gravid med första sonen. Vad vi såg? IFK Kamraterna, hette pjäsen då!

Nu är det dags att sätta på kaffet och ta in tidningen och väcka Maken. Idag ska vi jobba på arkivet på förmiddagen.

Ha det!

Lördag med Lilla Hjärtat

En lördag i sällskap med Lilla Hjärtat = en fin dag

Efter lunch gick vi bort till väninnan Ve i ett ärende. Vi blev bjudna på saft och nybakad äppelkaka på uteplatsen. Vi kom ihåg med ett skratt första mötet mellan Lilla Hjärtat och Ve för mer än sex år sedan, då LH varit så blyg och skrikigt rakt ut av förfäran. Så är det minsann inte nu. Efter några intensiva studs på studsmattan var det dags att gå tillbaka. LH fick en ljusgul ros och Ve en stor kram. - Kom snart tillbaka! ropade hon.

Sedan bar det till skogs. Lingonen lyste röda. Jag hittade några enstaka kantareller och tog med mig lite vit fin mossa, som jag sparar till adventsljusstaken.  LH och pappa Joy plockade blåbär att ha till glassen. En hel del bär hamnade nog i munnen också.

Sedan blev det bråttom till biomatiné med filmen Husdjurens hemliga liv. LH och jag satt nästan längst fram med en hink popcorn och lät oss tas med till New York, där ett gäng husdjur upplevde en massa hissnande äventyr. Ibland var det riktigt otäckt spännande, tyckte LH. Men kärleken övervinner allt, så även i denna film.

Idag väntar andra äventyr för mig och Maken. Det ska bli Opera på Skäret, som visar Den flygande holländaren i år. Månne kärleken övervinna allt, där också? Rapport kommer.

Mamma var med!

Mamma Barbro på promenad i den svenska naturen

Idag är det OS-final igen för svenska fotbollsspelare. Det ska bli spännande. Förra gången vi var med vann vi med 3-1. En som var med då det hände, den 13 augusti 1948, i London var min mamma Barbro. Hon satt på plats på Wembley och skildrar det hela i sin dagbok. Det skrev jag om för fyra år sedan.

Själv bänkar jag mig framför TVn ikväll. Hur det än går i denna match, så är det en seger för de svenska tjejerna.

Men innan dess har vi en regnig augustifredag att uppleva.

Ha det!

Ett liv och ett kiv i Dammtorp

Vi var uppe med tuppen efter kräftkalaset igår och iväg i ett huj till Dammtorp i den väldiga skogen. Det var Tivedsdagen och som vanligt hade ordföranden Ulla fixat finfint Dammtorpavä´r. Flaggan hissades, Rosa packade upp sina bilder till försäljning i det fina marknadsståndet som hennes make snickrat ihop. Tivedspôjkera stämde sina instrument och Helge eldade på korvarna i kokvagnen.

Så brakade det lös med allsång, lottförsäljning, trolleri, musik, smide, försäljning, kaffedrickning, motorsågsskulptering m m. Allmänheten strömmade in från alla håll och kanter.

Tyvärr kunde vi inte stanna hela dagen. Plikterna väntade hemmavid. Underbart är kort.

Kräftans vänkrets

Svenskarna vann över turkarna! Det tyckte nog de flesta runt bordet. Jag menar förstås kräftorna. Ikväll hade vi lite av räk- och kräftfrossa hemma i köket. Efteråt blev det blåbärspaj, eller blåbär under knäckigt täcke.

Lilla Lila fyller fyra månader just idag. Hon var lika trevlig som vanligt, trots att hon inte fick en endaste liten kräftstjärt,

Hennes mamma Em hade ordnat med en trevlig quiz. Gissa vem som var med i det segrande laget! Just det, undertecknad!

Eder förtrogna

Bokmärkesbabyn påminner lite om Lilla Lila, eller hur?

Maggan

PS:En viss likhet föreligger väl?

Påbrå

Pappa Olle i målartagen vid sommarstugan i Munga 1955

Äpplet faller inte långt från päronträdet, är det så man säger? A pro på min tankspriddhet och grejer jag råkat ut för, tryck på etiketten Fadäser nedan, ska ni få se vad man haver åstadkommit. I det avseende tror jag att jag brås på min fader. Han berättade gärna med ett fniss vad han råkat ut för:

- Den gången han klippte gräsmattan iförd grå basker och baskern åkte av när han gick under buskarna. Han märkte det inte förrän han vänt och traskade åt andra hållet med gräsklipparen. Konstigt! Det började flyga grå tussar från maskinen som började gå tungt. Sedan dess var baskern aldrig mer sig lik.

- Eller när han kom körandes längs den långa Bangatan och ryggstöder small av och han ramlade baklänges med näsan mot taket. Det såg ut som om det var en herrelös Folkvagn som kom rullande längs gatan ända tills pappa, precis lagom till att vägen svängde, hade lyckats kravla sig upp och styra bilen till höger.

- Eller den där gången han hade varit på vårdcentralen och gick en tur på stan i vårsolens glans. Han förstod inte riktigt varför han fick så många leenden av förbipasserande folk. - Det är väl för mina nya Eccoskor, kanhända, tänkte han. Ända tills han satte sig ner på en bänk och svängde det ena benet över det andra. Då såg han!! Han hade glömt att ta av sig de blå tossorna.

Etc, etc.

Här sitter vi vid sommarstugan, jag med knästrumpor, pappa Olle i olle med syster S fyra månader gammal

Han var världens bästa pappa!

Tårtor i långa banor

God morgon!

Visst börjar det kännas som om hösten närmar sig? Rönnbären rodnar och ljungen får en allt djupare färg. Det är fuktigt i luften om morgonen. Jag är inte alls lika begeistrad i att lägga märke till varje hösttecken, som jag är när det gäller att räkna vårtecknen.

Igår eftermiddag hade vi en trevlig hösttradition. Hembygdsföreningen hade inbjudit till kalas vid vårt museum. Vädergudarna var med oss, men för säkerhets skull hade vi rest skyddande tälttak över tårtorna som trängdes på långbordet och över Tivedspôjkera som spelade så att fingrarna glödde.

Jag har ett bestämt intryck av att gästerna trivdes. Förutom tårtor och musik bjöds det på information om Carl Sahlin, museets grundare, och om den gamla kvarnen som legat vid ån ett stenkast från museet. Och så guidade Maken och Nestorn runt bland samlingarna.

En vecka har gått sedan jag bloggade senast, en vecka då jag fick ny frisyr och pedikyr, gick på födelsedagskalas, lagade grönsakssoppa och blåbärspaj, mm.

Soppan fick mig att minnas den gången då jag var nybliven förstagångsmamma och hemma med vår lille son. Pengarna tröt i slutet av månaden eftersom jag var hemma lite längre än vad jag fick ersättning för. En dag var det riktigt illa men jag hade råd med buljongtärningar och gårdagens bröd som jag köpte i den lilla butiken. När jag skulle lyfta in barnvagnsinsatsen i baksätet på bilen (man gjorde så på den tiden!!), la jag den bruna papperspåsen med mina varor på biltaket. Naturligtvis glömde jag påsen på taket när jag åkte därifrån. När jag upptäckte misstaget, åkte jag tillbaka och letade i gruset framför affären. Men påsen var borta. Jag har väl aldrig känt mig så fattig som då!!

Nåja, det blev en minnesbeta i alla fall!

Hej svejs!

Sötnosen

Här sitter Lilla Lila i farfars knä och ser ut att må alldeles förträffligt. Vi fick det stora förtroendet igår att få vara barnvakter några timmar medan föräldrarna träffade vänner.

Lilla Lila är morfar upp i dagen, lika söt och trevlig.

Nej, nu är det dags att göra sig i ordning för ett besök hos frissan. Vi hörs!