Det sista

Collage av bilder från Andrum genom åren. Den mittersta bilden är från igår då Åsa och jag blev avtackade av Jan Wallgren och Arne Augustsson.

Den 14 december 2008 höll jag mitt första Andrum i Ramundeboda kyrka tillsammans med Åsa. Jag kände mig både nervös och mycket hedrad för att hon ville ha med mig. Då handlade det om Maria, om förväntan och om julens glädje. Lars Almqvist spelade vacker julmusik, bland annat Come Sunday av Duke Ellington.

Sedan dess har det gått tio år och många rofyllda stunder i den vackra gamla träkyrkan, stunder av ro, reflexion och skönhet. Jag har njutit av samarbetet med Åsa och med våra duktiga kyrkomusiker. Igår hade Kalle Hult med sig Maria Mollberg och Annika Blomfeldt som spelade och sjöng helt underbart.

Åsa och jag har bestämt ett tema för varje Andrum och sedan har vi suttit var och en på sin kammare och skrivit ner våra tankar. Vi har många gånger slagits av hur väl texterna krokat i varandra utan att vi vetat om vad den andra skrivit. Mina texter har mestadels varit allmänmänskliga och ibland ganska personliga. Åsa har lagt till ytterligare en dimension. Exempel på teman har varit: Hemligheter, Sommartankar, Att vara medmänniska, Att lyssna... Igår hade vi temat Närhet.

När nu Åsa börjar sin nya anställning i Kumla, så avslutar vi åren med Andrum. Dessutom sa Maggan J, vaktmästare och husfru i församlingen, att vi använde de allra sista röda Taizéljusen, som annars räckt i tio år, de också.

Vi har kunnat glädja oss åt att många kommit och lyssnat på söndagskvällarna. Många som annars inte brukar gå i kyrkan har hittat vägen och kommit tillbaka, om och om igen.

Ett gäng mjuka åhörare på bänken längst bak

Nu får jag dra efter andan lite. Har fått besked om att jag fått astma och ska dra i mig cortisonpulver resten av livet. Så en andningspaus är kanske på sin plats.

Sköt om er och stressa inte för mycket nu i veckan!

Innan avresan

Är det inte typiskt? Precis när man ska iväg på en resa så får man en dunderförkylning. Idag har jag mest legat för ankar, sovit, snutit mig och läst ut den 862 sidor långa romanen om Marilyn Monroe, Blonde, skriven av Joyce Carol Oates.

Och nu på slutet har jag packat väskorna, så gott jag kunnat. Nu hoppas jag verkligen att jag inte smittar ner min kära reskompis S.

Igår var jag igång trots att jag sovit illa i två nätter i rad. Först var jag kyrkvärd, men höll mig i bakgrunden så gott det gick. Sedan kom Lilla Lila med föräldrar på besök. Inga kramar denna gång.

Efter lunchen hade Maken stor slipskurs, som vi alla deltog i med liv och lust. Pe har hamnat i sådana sammanhang att det tarvas slips ibland.

Alla klarade kursen med betyg Väl Godkänt!

Lite senare gick LL och jag runt och tittade i kyrkparken, eftersom det var fest där. Men hon kände sig så blyg bland alla glada människor, karuseller och hoppborgar, så vi tog vår tillflykt till kyrkans lekhörna. Och sedan klättrade hon på de fina färgade stenarna i Frälsarkransen i parken. Då hade de efterlängtade föräldrarna kommit tillbaka och LL sprallade igång igen.

Och när unga familjen åkt till sitt igen, var det dags att för tredje gången återvända till kyrkan och hålla ett Andrum tillsammans med Åsa och Jan-Kenneth. Denna gången handlade det om Hoppet. Min bloggvän Marianne hade bidragit med en vacker dikt som hon generöst mailade till mig. Inte dumt med sådana vänner!

Håll tummarna nu att förkylningen drar sig tillbaka och att jag inte ska störa mitt ressällskap med host och harkel.

Tchüss!!

Vårens preludium

Igår inföll den allra första vårdagen för året. Luften var så härligt mild, det kändes när jag kom ut ur kyrkan efter att ha sjungit läsarsånger med Laxå-kören. Jag hade rakt ingen lust att gå in utan jag frågade Maken om vi inte kunde ta matsäck med oss och ge oss ut någonstans. Det var han med på.

Valet föll på vårt vårälsklingsställe, Trystorps Ekängar. Inte bara vårt, förresten. Vem kommer knatande där på stigen om inte Karin i Mossfolk med sin familj och hunden Lurvig. Karin berättade att hon som barn blev fotograferad i de ihåliga ekarna och nu var det hennes fina pojkars tur.

Några små, enstaka, blåsippor vågade visa sin vackra ansikten bland de torra löven. Det var Karin som visade var de fanns. Fåglarna hade full uppsikt över de brödsmulor som Maken la på bordet, men vågade sig inte ner så länge vi satt där.

Nästa gång vi återvänder finns det nog fler sippor att beundra och då har vi nog barnbarnen med oss.

Vårsolen silar försiktigt in genom ett fönster i Finnerödja kyrka. Fotat med mobilen.

Dagen började i Finnerödja kyrka och slutade i Ramundeboda kyrka, där vi höll Andrum, det sista för "vårterminen". Det handlade så lämpligt om Att vara här och nu. A pro på att jag under dagen hade sett den första fjärilen, en citrongul en, läste jag Bo Setterlinds dikt:

Säg inte, att ingenting blir kvar
av den vackraste fjärilen livet gav.
Säg inte, att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft,
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande flykten kvar.

Idag ska jag intervjua en hundraårig lady för Bodarne-Magazinet.

Kvällskonsert och spa för själen

Det var femtiofem år sedan de här gossarna bildade sitt band Sten & Stanley och släppte sin första skiva, The guns from Bofors. Sedan dess har det blivit 800 låtar och den som blivit mest poppis är förstås Jag vill vara din, Margareta. Den har jag fått höra ibland.

När vi bodde i Karlskoga jobbade jag på JiHå Plast på Häsängsvägen. Tvärs över gatan låg Ackes studio, dit Sten ofta begav sig. Det hände att han tittade in hos oss i receptionen och pratade lite över en kopp kaffe. En trevlig och charmig kille, minns jag att jag tyckte.

I lördags kväll hade de konsert i Sjöängens nya vackra aula som rymmer massor med folk. Jag köpte biljetter på morgonen, det fanns några kvar, och så åkte vi dit på kvällskvisten. Det var många Laxå-bor som också hittat vägen till Askersund. Den vithövdade publiken fick sig en rejäl nostalgikick.

Bilderna ovan är från igår kväll när vi "sound checkade" inför Andrum. Gosedjuren i lekhörnan radade andäktigt och förväntansfullt upp sig. De fick snart sällskap i bänkarna av ett trettiotal besökare. Åsa och jag bjöd på våra funderingar kring Naturen - Guds gåva till oss människor och Jan-Kenneth spelade så vackert och njutbart på orgel och piano. Ett spa för själen!

Snart ska jag bege mig till tandläkaren för att se vad det är som krånglar i vänster käke. Mindre njutbart!

Dagens väderutsikt

Så här ser min utsikt ut idag mot den lilla dungen bakom huset. Det har snöat massor i natt och under morgonen. Lagom till sportlovet!

Lilla Lila for sin kos igår och imorgon kommer Lilla Hjärtat och hälsar på. Vi får se vad vi kan hitta på tillsammans. Jag lovar, det blir inga kyrkobesök denna gång! Förra gången det begav sig blev det två besök på en helg. Alldeles för mycket, tyckte LH. Bodarnekören sjöng ut julen i Ramundeboda kyrka på lördagen och på söndagen tog vi med oss LH på en kyrkokonsert i Hasselfors med ett svängigt dixieband. Men det var ju inget för en nioåring, så klart.

Igår kväll höll vi ett Andrum om trygghet, Åsa, Per och jag. Det blev mycket stämningsfullt, tycker jag själv, med alla levande ljus, Pers härliga sång och musik och Åsas och mina betraktelser över livet. Jag började med en liten dikt av Werner Aspenström som jag just hittat i ett gammalt brev:

Mätarlarven
Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsträd
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Glimtar av höst

Den här idyllen lockade mig att fota idag när jag var ute på min "brevbärartur". Här bor ett rart äldre par, som tidigare hade ett duvslag och en tam svan som bodde på en vassrugge i dammen. Ibland när jag jobbade på ESAB gick lunchpromenaden till dammen och då kunde det hända att svanen kom majestätiskt simmande, som en grann fullriggare. Idag var det bara gräsänder som skar vattenytan.

Blad faller tyst som tårar .... I vår skogsdunge bakom huset har många löv släppt taget. De som håller sig kvar lyser klart citrongula när solstrålarna träffar dem.

Ljus fascinerar. Här är ljusbåten i Ramundeboda kyrka. Söndagens Andrum är över och de flesta ljusen i båten har brunnit ut, men några flämtar fortfarande. Temat för kvällen var Vila. Jag läste bland annat Anna Perssons dikt Vila:

Nu djupnar tiden,
Nu dröjer skuggan,
Det spelar i vinden och vattnet är klart.

Mognad i ljuset,
tung är myllan,
Känslan svindlar och själen får ro.

Svamptramp

Vi gjorde en avstickare igår och hamnade på den gamla turistvägen längs Undens strand. Här brukar det finnas Karl Johan, kom Maken ihåg. Och visst plockade han en och annan svamp som blev till en god stuvning på kvällsmackorna.

Jag fångade färger och intryck med min kamera istället. Björkarna har fått gula "bananklasar" i lövverket och ett och annat träd börjar skifta färg. En luden humla sög i sig de sista dropparna från en ännu blommande ljungkvist och en groda skyndade sig ur bild. Det fanns fullt med praktfulla svampar i starka färger, vackra att se på men kanske inte så lämpliga att äta. Rönnbär och nypon glödde röda i eftermiddagssolen.

Skönt att gå där och bara njuta av allt vackert som naturen ger. På kvällen höll Åsa, Per och jag ett Andrum som just handlade om Att ge och att få. Det blev en fin avslutning på helgen.

Helgas verk

Vägen var kantad med nedfallna träd när vi tog oss via skogsvägarna till Tived igår förmiddag. Maken skulle spela med Tivedspôjkera efter den högtidliga återinvigningen av den restaurerade kyrkan. Några meter från den nybyggda, stensatta rullstolsrampen låg en trädjätte omkullvräkt.

Stormen Helga ställde till mycken oreda när hon härjade runt i helgen. Hon puffade omkull Laxås stolta julgran på torget. Hon fick arrangörerna att ställa in O Helga Natt, utomhuskonserten på Stortorget i Örebro som hållits i 15 år i rad.

Vår emotsedda tur till Nora Julmarknad blev det inget av. Kände mig ledsen för det, hade gärna velat krama om lilla syster L och åka bryggarhäst igen.

Söndagskvällen avslutades med Andrum i Ramundeboda kyrka. Här har vi tänt upp så många levande ljus vi kunde. Ämnet för kvällen var Värmande närhet och det tror jag att de som kom och lyssnade kände. Makarna Bruus spelade så härligt på piano och klarinett och Åsa, Britt-Inger och jag delade våra tankar.

"Minnet av ett leende, en blick av samförstånd, en gest av omtänksamhet, en kram, snälla ord - kan värma oss länge. Även om vi inte har det så gott ställt kan vi alltid bjuda på det. Att ha någon som bryr sig om och att själv bry sig om, det är värme i vardagen."

Snart ringer det på dörren. Då kommer Hans med sin gitarr för att öva med oss inför morgondagens julsånger vid en julmiddag.

Ha det gott!

Allsång i parken och systerträff i La Stada

Varje vardag en stund på eftermiddagen under tre veckor samlas de som kan och vill till något som kallas Sommarkyrka.  Den hålls i den vackra kyrkparken om det är fint väder eller i kyrkan om det är regn. Igår hade vi tur och himlen var blå ovanför våra huvuden, även om molnen bullade upp sig i horisonten.

Först sjöng vi allsånger till kantorns ackompanjemang på elpianot. Sedan höll jag en liten betraktelse på temat Kallelse. Och sedan smakade det gott med kaffe och sockerkaka. Den allra största behållningen av Sommarkyrkan är nog småpratet och sällskapet av varandra.



Tavla av Karl Axel Pehrson som just nu visas på Länsmuseumet i Örebro



"Jag tror att vi alla är kallade att leva våra liv på det bästa sätt vi kan, att vara den allra finaste versionen av oss själva. vi har fått olika förmågor och talanger som vi får använda för att göra livet vackrare, rikare för varandra.

Några är bra på att måla vackra tavlor.
Några är bra på att beskriva och förklara.
Några är bra på att lyssna och trösta.
Några är bra på att ge ett praktiskt handtag.
Några är bra på att laga god och näringsriktig mat.
Några är bra på att få blommor och grönsaker att frodas.
Några är bra på att göra musik som når in i själen.
Några är bra på att förkunna Guds ord så att man blir berörd.

Vi har var och en förmågor som vi kan förfina och använda. Vi har alla fått ett uppdrag och är utvalda att vara vårt allra bästa jag."

Ovan ett utdrag ur mina funderingar kring ordet Kallelse. Vid kaffet kom jag att prata med en kvinna som berättade att hon var volontär i väntjänsten och hon bara älskade det. Det riktigt lyste om henne när hon berättade att hon sedan några år definitivt lagt av med sitt gamla liv som alkoholist. Nu kände hon att hon levde och hade kraft att hjälpa gamla att ta sig ut. Hon betyder något, hon gör skillnad och det ger henne så mycket tillbaka. Det samtalet satte sig i hjärtat! Woaw!

Idag har jag haft en myyyysig dag med Lillasyster L i La Stada. Vi har fikat, shoppat, tittat på konst- och fotoutställning och lunchat på Saluhallen.

Nu är det dags att gå till sängs. Imorgon ska vi skjutsa Joy till magnetröntgen i Västerås. Hoppas vi inte hamnar i Power Meet-kortegen.



När kastanjerna blommar

Det är en underbar sommarkväll, den allra första i juni månad. Bilden ovan, på kyrkparkens blommande kastanjeträd, tog jag för två timmar sedan strax innan vi höll vårt Andrum, Åsa, Jan-Kenneth och jag. Idag var temat Framtidshopp. För mig kan ingenting bättre illustrera framtidshopp än kastanjeblommor mot en blå himmel.

Igår kom Lilla Hjärtat på visit inklusive övernattning, oväntat men lika välkommet. Idag letade hon upp grannflickan, som är ganska mycket äldre, men som verkar tycka att det är roligt att "hänga" med yrvädret. Oj, det märks att Lilla Hjärtat börjar bli en stor flicka nu.

Jag gick runt i trädgården och tog porträttbilder av blommorna som blommar just nu. Och en riktig närbild på en Clivia i vardagsrummet.

Imorgon åker Maken och jag på bussutflykt. Vi ska besöka Norrköping, Söderköping och St Annas skärgård. Jag tar med mig kameran, så ska ni få se, ni också. Vi är hemma igen på onsdag kväll. Några skurkar och banditer göre sig ej besvär. Vi har kattvakt, så det så!

Längtan

Mina tankar om Längtan, gårdagens tema i Andrum:

Jag har nog aldrig längtat så mycket efter våren som jag har gjort denna vinter. Jag trodde att den aldrig skulle komma, men nu är den här. Våren. Och den kom tidigare än vanligt. Mars har inte varit så här varm sedan 1800-talet.

Just nu är det den bästa tiden, då vi har allt framför oss, allt vi längtat efter som solfattiga nordbor. Vi verkar nog lite tossiga i mångas ögon, när vi vänder våra näsor mot solen så fort den tittar fram bakom molnen eller när vi faller i extas för de små gula solarna vid vägkanten, vårens första tussilago.

Har du längtat efter något på sista tiden? Livet blir tomt utan längtan.

Jag kan minnas hur jag längtade som sexåring efter den söta dockan i leksaksaffärens skyltfönster i staden där jag bodde. Och vilken glädje och förvåning jag kände när tomten lämnade över ett paket med henne i! Hur visste tomten? Nu sitter hon i hyllan bredvid min säng och påminner mig om mina föräldrars kärlek och omtanke.

Jag minns också hur jag längtade som blivande tonåring. När börjar det riktiga livet? Hur är det att vara vuxen och inte få leka längre? Det var en längtan som var uppblandad med vemod. Är det roliga slut nu?

Jag längtade som nygift efter vårt första barn, som lät vänta på sig. Men som kom till slut, en och en halv timme före tolvslaget en nyårsnatt. Äntligen! Efter all denna väntan och längtan fick jag hålla honom i mina armar och titta in i hans klara, kloka ögon, medan personalen kom in med tända ljus och satte på radion som sände ut nyårsklockornas klang.

Senare i livet har jag längtat efter lugn och ro, efter sinnesfrid, efter tid för mig själv i en tillvaro då småbarn, hem och arbete krävt mycket av mig. Så här i backspegeln kan jag se att de åren kanske var de allra bästa. Det var en tid då jag behövdes för att livet skulle fungera för flera av oss. Det kändes bra att vara en kugge i ett välsmort (nåja) maskineri.

Efter pensioneringen kan jag längta efter sammanhang, mål och mening. Jag tycker att jag nu har funnit det i familjelivet med barn och barnbarn, i föreningslivet och i kyrkan.

Jag kan längta till detta kyrkorum, för här blir jag lugn. Här bara är jag, här stillnar min oro. Här känner jag sinnesfrid och ro. Jag önskar dig samma fridfulla känsla och starka närvaro. Här och nu.

Vänskap

Åsa och jag på kyrktrappan
 - fotograf Pernilla Gäverth

Tankar om vänskap under gårdagskvällens Andrum

Något som är lika viktigt som kärlek är vänskap. Vänskapen är en form av kärlek där vi uppskattar och respekterar en annan människa och låter henne eller honom få del av våra tankar, sorger och glädjeämnen.

Vilken rikedom det är med en bästa vän, en vän hos vem du får vara dig själv helt och fullt, bli förstådd och förstå, där du kan få och ge förtroenden. Att lyssna och att dela med sig är lika viktigt. vissa perioder lyssnar du kanske mest. Under andra tider är det du som måste få ventilera det som trycker och skaver, bubblar och pyser.

"Älska mig mest när jag förtjänar det som minst för då behöver jag det bäst" är ett tänkvärt citat. Något som verkligen inte är lätt att leva upp till.

"I nöden prövas vännen" är ett annat talesätt, som vi nog alla känner igen oss i. Antingen har vi varit den där vännen som lyssnat till oändliga klagovisor, vi har tröstat och peppat och ändå har kompisen trillat ner i samma nerkörda hjulspår om och om igen. Eller så har vi varit den som känt sig totalt övergiven när något jobbigt inträffat. Att mötas av ett likgiltigt: - Jag kan tyvärr inte hjälpa dig, när det ända jag vill är att någon ska lyssna utan att komma med pekpinnar eller goda råd. Men när vi kommer vidare, lämnar dessa stunder bakom oss, då stärks vänskapsbanden.

Lyckliga dig som har goda och fina vänner, riktiga vänner. Vänskap och kärlek är rikedom att vårda och vara rädd om.

Anemon från septemberträdgården

Medvandrare

Jag vill dela med mig av en text jag skrivit till Andrum, som hölls ikväll. Temat var Medvandrare.

"Jag följer dig en bit på vägen, ibland blir det bara ett litet stycke, som vi följs åt. Vi delar förtroenden, minnen, skratt och gråt, en bit av oss själva. Och så skiljs vi vid korsvägen.

Ibland följs vi åt hela långa vägen. Vi följer med i utvecklingen av oss som människor, i uppförsbackar och i nedförslut. Ibland springer vi så vi knappt hinner prata med varandra. Ibland strosar vi på i sakta mak och hinner reflektera och ventilera. Ibland är jag stark och stöttar dig. Ibland är det du som är den som håller mig under armen och hjälper mig framåt.

Att ha en sådan livslång medvandrare är en stor gåva, precis som det är att få vara en.

Men det är även ett värde i att slå följe en kortare bit. Vi kanske är ett helt gäng som vandrar tillsammans med samma mål i sikte och när vi nått vårt gemensamma mål, då kanske vi skingras. Var och en fortsätter sin egen väg.

När jag vandrar med ett barn, håller jag det i handen. Livsvägen ligger lång och slingrande framför barnet, som än så länge ingenting vet om falskhet, skilsmässor och förtvivlan. Ännu är livet en enda lång lek och vi gör hoppsasteg tillsammans.

När man vandrar med sina tonårsbarn får man ibland hålla lite avstånd. Inte vara där och undanröja varje litet hinder, varje stötesten. Utan kanske låta dem snubbla lite och räta upp sig igen. Och sluta upp vid deras sida igen när de vill prata.

När jag vandrar med min bästis och kära syster går vi i armkrok, tätt tillsammans, Med henne kan jag visa mitt rätta jag, ta av mig masken, erkänna att jag blivit besviken, kommit till korta. Vi delar det som känns bra och det som gör ont.

När jag vandrar med Min Lilla Tant, 95 år ung, ja, vi vandrar inte längre i fysisk mening, men när jag sitter tätt intill henne, då delar vi erfarenheter med varandra. Hon ger mig en insikt i hur det vara att vara en liten statarunge, hur arbetsamt det var att sköta vardagslivet, skura oslipade trägolv, mjölka, tvätta mattor vid bryggan, men samtidigt hur spännande det var att lyssna på de äldres historior. Och hur roligt det var att leka med alla de andra barnen. Jag, å andra sidan, kan berätta för henne om mitt liv och mina resor, nu när hon själv är bunden till sängen."

Och resa det ska jag. Imorgon bär det av till Pyrenéerna för några dagar. Rapport kommer!

Ha det gott!

Kärleken är

Ramundeboda vackra träkyrka - 2012-10-21

Ikväll har vi hållit Andrum i Ramundeboda kyrka igen, Åsa, Lars och jag. Temat var kärlek och jag vill återge några ord:

Kärlekens Höga visa i modern tappning

Kärleken vill aldrig skada någon annan.
Kärleken är hänsynsfull och ömsint.
Kärleken ger den andra andrum och stänger honom inte inne.
Kärleken låter den andra vara som han är och ger honom möjlighet att utvecklas och förändras.
Kärleken begränsar aldrig den andras frihet, den utsätter honom aldrig för förmynderi eller förtryck.
Kärleken håller inte fast någon.

Kärleken kan acceptera att bli avvisad.
Kärleken kräver inte sin rätt.
Kärleken börjar alltid på nytt, den lär sig alltid och förundras alltid.
Kärlek innebär alltid att göra sig sårbar.
Kärleken ger sig hän utan att gardera sig.
Kärleken har inget skyddsnät.