Mingel på Bästkusten

Vilken underbar lördag, vilken underbar helg! I detta lilla smycke till galleri/boutique firade min syster S sin 70 årsdag med att ställa ut sina akvareller. Under vernissagens tre timmar strömmade det in släkt och vänner genom den blå dörren. 

Bordet fylldes med blommor, gästboken med namn och de röda prickarna vid tavlorna blev allt fler.

Så roligt att få dela den här dagen med mina systrar.

Här är några av alla gäster som tittade in. 

Och här är tavlorna.

Ovan som jag är vid minglande så tyckte jag att det var skönt att slå mig ner vid det rustika bordet på Restaurang Solrosen. Där blev det ett skönt eftersnack innan var och en försvann till sitt.

Min yngsta syster L och jag hade hunnit göra stan och speciellt Haga innan vernissagen. Vårsolen värmde och jag fick en känsla av Paris när vi knallade fram förbi uteserveringar och mysiga butiker.

Vårt nattlogi gick inte av för hackor! Vi bodde 11 våningar upp på Clarion Post Hotel med utsikt över Centralstationen och Hisingen. 

Det fick bli en "sängfösare" vid solnedgången. Sämre utsikt kan man ha.

Nu har solen sjunkit ner bakom horisonten och Smeddammen hemma i den lilla galliska byn. Så nu önskar jag bara

Go´kväll!

Blåsippan ute i backarna står

Måndag och inget särskilt inplanerat. Den iskalla vinden hade mojnat och vårsolen värmde. Det var läge för årets första tripp till Trystorp, tyckte Maken och jag. Ryggan fylldes med kaffetermos och äggmackor och så drog vi iväg. Oj, vad det var skönt att sitta där på en solvarm bänk, höra bofinkar och korpar, se fjärilar dansa fram över fjolårsgräset. Blåsipporna hade haft sin storhetstid, men jag hittade några blyga sippor att fota i alla fall. Nu är det vitsippornas tur att bre ut sig mellan ekarna.

Stora V fyllde 8 år på lördagen och blåste ut alla ljusen på tårtan i ett enda svep. Mitt på tårtan tronade en enhörning, så klart. För enhörningar är något av det bästa hon vet.

Efter det festliga födelsedagskalaset drog Farmor och Farfar vidare. Vi skulle nämligen på konsert på kvällen tillsammans med lillasyster och svåger.

Nu blev det fart och fläkt. Det var nämligen Jeremias Session Band och Ludwig Hart som spelade. Ibland lät de som E-street Band extra allt, ibland blev det lugna ballader. Vi klappade takten och stampade med fötterna, så att min stegräknare fick stora snurren. Den trodde att jag tog jättemånga steg den kvällen.

När konserten var över kände jag mig alldeles marinerad av musik, en härlig känsla.

Jag avslutar den här rapporten med en bild på Lilla V, som gärna ville gå ut i vårsolen. Hon hörde att man först måste ha skor på fötterna. Än är det vinter kvar säger mor... Så hon hämtade första bästa sko, som var mormors.

Gör slag i saken! Gå ut och njut av våren.

Systerträff på sportlovet

Vecka 8, vinterlov och Fettisdag - I år sammanföll det med syrrans och mitt årliga besök i La Stada. Vi tog i vanlig ordning tåget från varsitt håll, hon från den norra länsdelen och jag från den södra, och så sammanstrålade vi i residensstaden.

Första stoppet blev Föreningarnas Hus och det eminenta caféet där. Mums vilka goda semlor och vilket gott kaffe! Sonen Pe jobbar där och han och hans kollega kunde ta en liten rast med oss innan stora semmeltåget tuffade in. Många var liksom vi sugna på semlor.

Syrran hade stickat en så fin tröja till Lilla Ve. Den blir gosig under vårvintern.

Stärkta av semlorna gick vi ut på stan. Tittade in till den fina lilla butiken Bergslagens Bok och Bild. Trots att det var bokreans första dag köpte jag ingen bok, men ett 1000-bitars pussel med en bokhandel som motiv.

En annan väldigt mysig affär var Söstrene Grene, en dansk butik fylld med en massa "vill-ha"-grejor. Dit måste jag återvända.

Sedan blev vi kulturella och gick till Kulturkvarteret och åt lunch. Det var första (men inte sista) gången jag besökte det spektakulära huset. Efter ytterligare affärsverksamhet återvände vi till centralstationen och tuffade hemåt åt var sitt håll.

Ja, det blev en väldigt trevlig Fettisdag!

En trevlig måndagskväll blev det också hos dessa båda damer. Hon till höger var på kärt besök hos sin tidigare arbetskamrat, som just fyllt år. Vi pratade gamla minnen, bland annat från tiden med Mullhyttans Bygdekör och Ramundeboda Kyrkokör.

Här är en bild från en av de många gånger då vi firade Sveriges Nationaldag i Porla Brunn. Solen sken för det mesta den dagen. Körsångarna stod på trappan och sjöng Stenhammars Sverige, Hemvärnet paraderade och blåsorkestern marscherade. Prästen höll tal och sedan drack alla kaffe på gräsmattan utanför hotellet.

Ikväll packar jag väskan. I morgon bitti bär det iväg på nya äventyr. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Hasta la vista!

Januaridagar

God kväll!

Så här ser en typisk januaribild ut för somliga, det vill säga om man bor i södra Frankrike. Bilden kom susande genom rymden som en hoppingivande vårhälsning.

Så här såg det ut i morse hemma på vår gata i den lilla galliska byn. Jag fick ta fram snöskyffeln igen. 

Det har förflutit en lång tid sedan jag skrev något här. Vi har haft besök av folket från Blomsterkullen, som trotsade ishalkan för en eftermiddag med oss. De hade med sig tulpaner och en egenodlad jättepumpa. Är det någon som kan rekommendera något pumparecept?

En annan som gästat oss är vännen A från A-sund. Som vanligt drabbade vi samman i en spännande match Alfapet. Det är blodigt allvar och hjärnornas kamp. Och jättekul!

Jobbet på Kupan har dragit igång igen. Det är många som tittar in till oss, både för att handla och för att lämna saker och kläder. Vi är glada för det, för det betyder att vi kan göra gott för förtjänsten, både lokalt och internationellt. Före jul fick vi hjälp av en duktig praktikant, barnbarn till en av våra bästa kunder.

Föreningslivet har också startat upp; seniorföreningarna, bokcirkeln och föreläsningsföreningen. Men allt är inte som vanligt. En vän och viktig kugge för att det hela ska fungera har gått bort under julhelgen. Idag var jag med på hennes begravning. Tungt och ofattbart.

För några dagar sedan damp denna bok ner i brevlådan. Det är den sextonde i ordningen och omfattar mina blogginlägg under 2022. 

Hoppas på ett gott nytt bloggår 2023!

Maggan

PS: Småfåglarna frossar på frön och talgbollar. Ett gäng stjärtmesar kalasade i klasar på fågelmataren härom veckan.

Bin och knott

 Vi har finfrämmat. Syster o systerson är på besök och vi har gjort en liten rundtur i grannskapet. En solig dag besökte vi Viby, där mormor Anna Medin var småskolefröken. Byn är nog sig tämligen lik, men linåkern som sträckte ut sig som ett böljande innanhav var ny i mina ögon. Har man odlat lin där förut?

Mormor Anna Medin från Skultuna stående.

Bina surrade högljutt i de stora lindarna runt kyrkogården. Det får mig att tänka på vad mamma sa: I Viiby säger man att biiina biiits, men det gör de fällan inte. De stiiicks!

Under en kvällspromenad till Smeddammen upptäckte vi en simmande bäver, som klöv den blanka vattenytan.

Igår lyssnade vi på Tivedspôjkera som spelade i Dammtorp. Tyvärr hade knotten hittat dit också. De sticks också!

Färna? Ja gärna!

Min fina sjuttioårspresent, en spa-vistelse på Färna Herrgård, var bokad sedan länge. Äldste sonen Joy hade lovat vara hemma och se till att faderskapet mådde bra. Då kom snösmockan. Trafikkaos, bilar i diket, knäckta träd, bilköer. Jag, som varit med om en krock på en snöig bro, vågade helt enkelt inte köra bil i detta snöoväder. Det var för sent att boka om, sa receptionisten på Färna. Till min lycka så gick det att ta tåget från hemorten till Bergslagen. Där hämtade min mycket yngre lillasyster, som skulle göra mig sällskap i plurret. Nu var det dessutom hennes födelsedag.

Efter en slirig, skakig väg var vi framme i vackra Färna. Solen sken över de ljusgula sjuttonhundratals byggnaderna och den vita snön. Efter några varv (och några inköp) i Herrgårdsboden slog vi oss ner i Vinterträdgården och njöt av Afternoon Tea och bubbel. 

Vi promenerade och åt sedan en lukullisk middag som började med en "amuse bouche" kl 19.30 och slutade med en konstfärdig dessert kl 21.30. 

Den allra bästa stunden på Färna var frukosten i Vinterträdgården. 

Den näst bästa stunden var doppet i den varma poolen, med snö på trädäcket och vårhimmel ovanför huvudet. 

God Dymmelonsdag önskar

Eder förtrogna

Vitt och svart

Oj, vilken inledning på sportlovsveckan! Under måndagen vräkte det ner snö. Det var som hela vinterns alla snöflingor ramlade ner på en och samma dag. På tisdagen var vi tvungna att få fram bilarna. Maken skulle lämna blodprov och jag skulle jobba på Kupan. Det var bara att hacka sig genom de isiga snövallarna, borsta och gräva bort halvmetern snö på bilarna och sedan skrapa av permafrosten på fönstren. 

Igår onsdag vågade vi oss iväg till syster och svåger i Bergslagen, de som bor på Blomsterkullen. Det var skönt att komma fram efter turen på delvis snömoddiga vägar. I deras kök sprakade elden i spisen och på bordet stod en god och värmande pumpasoppa och väntade.

Från en gren på det knotiga gamla fruktträdet hängde småfåglarnas lunchservering.  En flock rödbröstade domherrar trängdes med talgoxar och blåmesar. På en annan av trädets grenar hängde en röd gunga och väntade på våren och barnbarnet.

Idag, torsdag, byttes det vita ut mot svart, när det blev klart att Putin gjorde allvar av sina hot och lät ryska trupper attackera Ukraina. Hur kan vanvettigt maktbegär få vinna över människoliv? Arma ukrainare och arma ryssar, de vanliga människorna, som du och jag, som bara vill få leva sina liv i lugn och ro. Måtte det finnas människor som vågar gå samman och gå ut på gator och torg och sätta stopp för detta totala vansinne!

Jag avslutar med dikten jag läste idag som parentation på ett årsmöte:

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,

någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly.

Någonstans, o någonstans har alla tågen gått och alla klockor stannat.

Någonstans inom oss är vi alltid här och nu,

är vi alltid du intill förväxling och förblandning,

är vi plötsligt undrans under och förvandling,

brytande havsvåg, roseneld och snö.

av Erik Lindegren

Storstadsvimmel och bygemenskap i advent

En vacker Första Advent fick vi. Solsken, rimfrost och stämningsfulla stunder med kören. Först sjöng vi i Finnerödja stora vita kyrka och sedan i Skagershults kyrka i Hasselfors. Där hjälpte prästens småflickor till att tända det första ljuset. Eftersom vi inte var så många, så valde vi En stjärna lyser så klar som avslutning. Det blev fint, eller hur?

Sedan har jag varit på besök i veckan i ett glittrigt Göteborg. Det var länge sedan. Det märkte jag av all byggnation och allt vägarbete som pågick överallt. Vid Järntorget hade några skyskrapor i glas och betong vuxit upp och vid "Läppstiftet" sträckte sig en sprillans ny bro över till Hisingen. 

De första dagarna tillbringade jag med min kompis T-S. Vi promenerade, handlade lite (jag skor och hon hatt) och njöt av god mat, alltifrån strömmingsflundra till italienska smårätter. Vi gjorde främst området kring Mariatorget, där T-S har sin lilla etta högst upp i ett s.k. landshövdingehus, och det charmiga Haga.

Sedan besökte jag min syster S, som bor i den andra änden av staden. Vi fick också en fin stadspromenad och beundrade den väldiga granen som enligt traditionen ska stå på Gustaf II Adolfs Torg under advent och jul. Ibland har den forslats dit per helikopter, fick jag höra. Jag fick uppleva den mysiga bykänslan mitt i storstaden när syster S och jag var med och lyssnade till körsång och drack varm glögg med hennes grannar vid kyrkan i Brunnsbo. Det var mycket "Knö daj in" och varma leenden över den stunden. Hemma hos syster S var det redan så julfint. Vi tände det första ljuset i adventsstaken vid frukostbordet.

Det snöade lätt över Göteborg, när jag tog tåget därifrån. Här hemma är det ännu så länge bara vitt av rimfrosten. Men det är nog bara en tidsfråga. 

Ha det!

I herr Markurells fotspår

Sköna vackra sensommardagar har vi haft den senaste tiden. En av dem spenderade vi med vår gode vän A i A-sund. Den lilla staden har en idyllisk hembygdspark där vi satt en stund under ett solparasoll och åt vår lunch. Jag kalasade på strömming (igen) som är så in i Norden gott, men ska tydligen inte ätas för ofta nu för tiden. Restaurangen på berget påminde mig om värdshuset i Wadköping, även om mannen som serverade maten inte helt liknade herr Markurell.

Några dagar senare hamnade vi igen på ett friluftsmuseum, denna gång på Vallby i Västerås. Västerås, syster L:s och min barndomsstad, är ju också en förebild för Wadköping. Djäkneberget och även restaurang Klippan stod kanske modell för miljön och värdshuset i Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping.

Nu var vi på genomresa på väg till en släktträff och behövde en bensträckare och en kopp kaffe. Här var det varken gråsparvar eller kajor som matfriade, utan ett gäng hönor och två tuppar. De spankulerade gärna runt stolarna där småbarn satt. De hoppades (och räknade ut) att det skulle smulas lite extra just där. Den ståtliga guldtuppen var den som förde befälet, orädd och stolt.

Släktträffen blev så lyckad - rapport kommer.

Observationer i grannskapet

Min vän Ve har återvänt efter några veckor i hemlandet. Vi tog en promenad runt området där vi bor för att ventilera lite av vad vi upplevt under tiden vi inte setts. Har man ögon och öron med sig, så hinner man registrera mycket under tiden man går där och resonerar. 

Vi blev avbrutna av en trumvirvel. Minsann satt det inte en liten hackspett högt uppe i en elstolpe och slog några ljudliga morsesignaler. Två vackra katter hälsade på oss i herrgårdsallén, den ena spanade nog efter sork. 

Änderna träffade jag på när jag varit på vårdcentralen i början av veckan. Och björnen fick en kram i onsdags, ja inte av mig förstås. Den förekom i en mystisk film, Inland, som vi såg på eftermiddagsbio med våra vänner noggrant utspridda i salongen.

Imorgon är det dags för syster S:s vernissage i Göteborg. Ateljé Hörnan gjorde reklam för det på Facebook igår:

Själv vågar jag inte ge mig iväg med tåget, men jag önskar henne lycka till. 

Om ögon, böcker, konst och blommor

 - Du har glaskroppsavlossning, konstaterade ögonläkaren torrt. Jag slog händerna för munnen. Glaskroppsavlossning! Det lät otäckt - trillar ögat ut nu, tänkte jag. Han höjde ögonbrynen, förvånad över min reaktion. - Det är åldersbaserat, sa han. - Det har var och varannan äldre människa!

I våras fick jag nya linser inopererade, eftersom jag hade gråstarr. Plötsligt kunde jag se fåglar i trätopparna och läsa skyltar långt bort. Fantastiskt! Jag har varit närsynt sedan barnsben, men nu kunde jag betrakta omgivningen utan vare sig månadslinser eller glasögon. 

Men så, för någon månad tillbaka fick jag en grå dimslöja som la sig över synfältet på vänster öga. Kanske efterstarr, tänkte jag, och bad om att få komma lite tidigare till efterkollen, som var planerad till oktober för ett annat synfel. Tänkte att de kanske kan fixa suddet med laser. Men nej, detta gör man inget åt. Det får jag leva med.

Trots sudd läser jag mycket. På Kumla Antikvariat köpte jag bland annat två ungdomsböcker; Kulla-Gulla (som jag aldrig läst förut) och Unga Pepita (som jag hade ett svagt minne av). Ur den senare boken trillade ett bokmärke ut, redan ur andra uppslaget. Läsarinnan hade nog tröttnat tidigt. 

Igår gick jag med i en bokcirkel för allra första gången. Ett gäng trevliga damer, jag känner alla. Vi satt i en fyrkant i en rymlig skolsal med högt i tak. Solen lyste in genom fönstren. Nu ska vi träffas var fjortonde dag och diskutera det vi läst. Skönt att komma igång med något regelbundet, där man kan träffa andra likasinnade. 

Tips till dig som är i Göteborg ibland:

Min syster ställer ut på Ateljé Hörnan mellan den 24 oktober och den 19 november. Hon har alltid målat och tecknat - har haft en kort väg mellan hjärnan och handen. Hon var bara två år när hon blev en sensation i min lekskola, eller barnträgård som vi sa på den tiden. Hon var där på besök med mamma och gjorde en detaljerad teckning av en boxare, som fick ungarna att flockas runt henne. Sedan dess har hon gått på Västerås Konstskola, på Gerlesborg, på Konstindustriella i Göteborg. 

Den här tavlan fick jag när jag fyllde år. Den föreställer mig som sexåring.

Den praktfulla pelargonen har fått flytta in. Undrar hur länge den håller sig så praktfull? Vid bodväggen står en gul ros och lyser - en "late bloomer".

Sköt om er och njut av septemberdagarna!

Lavendel

Blogger har bytt verktyg, så jag måste testa mig fram. Känns obekvämt än så länge.

Idag plockade jag in ett knippe lavendelblommor och hängde på tork. Det fick mig att minnas sommaren 1969, när jag och mina vänner var i Provence i den lilla byn Melan tillsammans med ungdomar från hela världen.

Vi fick lära oss att binda in lavendelblommor och göra en korg av stjälkarna och blå sidenband. Jag tror att jag har ett exemplar kvar någonstans i mina gömmor.

Vi deltog i ett arbete med att bygga upp en ungdomsby, att skapa en lägerverksamhet för ungdomar. En dag jobbade jag med snälle Mattieu och charmiga Isianne. Vi högg i sten och röjde väg. Mattieu tyckte att vi var duktiga, minns jag.

Issianne, Mattieu och Maggan, Melan 1969

Den där slokhatten hade jag på huvudet hela den sommaren. Den hade en liten ficka på kullen där jag ibland stoppade en rosenknopp.

Jag läste någonstans att det är systerdagen idag (det är det kanske varje dag?). Här är en favoritbild på temat. Det är Miriam, fyra år i höst och hennes lilla syster Nadja, ett år, som är på sommarens semesterresa med sina föräldrar (min systerson med fru). Visst ser hon beskyddande ut, storasyster, där de sitter i båthytten? - Var inte rädd. Det är inte farligt!

Ha det gott!