Tyg eller otyg?

Några glimtar från helgen som just passerat. På lördagen lyssnade vi på en tjej som praktiserat på FN-förbundet i Armenien. Så intressant det var att lyssna på hennes upplevelser av det lilla, ganska isolerade, landet. Hennes jobb där var att utbilda och entusiasmera armeniska ungdomar till att bli ambassadörer för FN och de mänskliga rättigheterna. - En till synes liten åtgärd ger så mycket mer, sa Sara. Ringar sprids på vattnet. Så roligt med unga människor som gör skillnad till det bättre i vår värld.

Jag hade sådan tur att solen sken även på söndagen, då jag hade tid att ta en rejäl promenad. Kameran, min följeslagare, fick hjälpa mig att komma ihåg det vackra jag såg längs vägen. Herrgårdshästarna tittade lite undrande på mig. En liten shetlandsponny höll sig på avstånd från de stora hästarna. Fick han inte vara med?

Isen på Smeddammen var just bara en tunn hinna som drog sig tillbaka. Vattnet kastade sig frustande ut nedför dammbordet och bildade vårystra Lassån. Det porlande, skvätte och kluckade även någon kilometer längre bort vid de mindre vattenfallen nära Lasse-Majas stenbro.

Idag är den Skottårsdagen då flickorna får fria. Skulle någon flicka få nobben, måste föremålet för hennes frieri ge henne ett tyg som tröst. Visst var det så? Eller har jag drömt det där sista? Hur som helst har jag redan ett skåp fullt med tyger.

Imorgon är det mars månad! Yipeeee!!

Sportlov med syster

Nu har vi firat sportlov igen, syrran och jag! Vi kom med tåget från varsitt håll och möttes i La Stada. Det var ett härligt vårvinterväder, som gjort för en promenad på gator och torg. Men allra först avsmakades Örebros godaste semlor på Reiduns Café. Det är inte bara vi som tycker det utan utmärkelsen fick de av Nerikes Allehandas semmelexperter.

Sedan tittade vi in på Heavens Door där Mohlavyr, alias Ulrika Mohlin, just nu har en utställning. Det är en spännande multikonstnärinna, som blandar målning, musik och teater. Kolla gärna på You Tube. Fick inte länken att fungera här.

NA-Borgen har omvandlats till hotell. Mycket lovvärt att ta tillvara den fantastiska byggnaden, nu när journalisterna flyttat ut. Jag skulle då inte ha något emot att checka in där. Tänk att ha en sådan vy när man drar ner rullgardinen för natten: Svartån, slottet och frimurarlogen (Frimis).

Det smakade jättegott!

Torsdagar är soppdagar på Husets Café i Föreningshuset nära Karro. Igår bjöds det på delikat tomatsoppa och hembakt bröd. Vi överraskade caféföreståndarinnan Em med ett besök där.Roligt att få träffas och prata en stund.

Sedan gick vi ut i vimlet igen. Jag köpte mig lite vårnytt i form av två toppar och en matchande vacker cardigan. Men inte en enda bok, trots att det var bokrea och allt. Visst var jag duktig?

Se det var ett sportlovsfirande helt i min smak!

Par om par

Ja, det är våren, ja det är våren, som har kommit igen och med den kärleken...

På gårdagens soliga promenad med väninnan Ve fick vi syn på två fågelpar i samma träd: Herr och Fru Skata satt i toppen och tätt ihop några pinnar längre ner satt Herr och Fru Kaja.

Över oss var himlen alldeles ljusblå med små mjuka änglamoln, precis sådana som barndomens bokmärkesänglar vilade sina armbågar på.

Nu är jag på väg till La Stada för att träffa Lillasyster L.

Hasta la vista!

Fyrtiotreårig förlovningsdag

Idag firar vi 43-årig förlovningsdag. Det är minsann inte varje år vi kommer ihåg den här dagen, men i år hade jag skrivit upp det ordentligt i kalendern.

Då, för fyrtiotre år sedan, flyttade vi Maken från Västerås till Karlskoga. Han skulle börja ett nytt jobb på Karlskoga Kommun som fritidsassistent. Han åkte med flyttlasset som kördes av en kompis och jag rattade Makens stora mörkblå Mercedes. Sedan kånkade vi och bar, plockade in i skåp och lådor, skruvade upp hyllor och satte upp tavlor. När klockan började bli nio på kvällen, tyckte jag att det verkligen var dags: - Ska vi inte förlova oss idag, undrade jag med bruten stämma. Det hade vi nämligen bestämt och skrivit in i våra gyllene ringar. Maken uppfattade mitt missmod och la ifrån sig skruvmejseln.

Medan jag gjorde mig i ordning och bytte till en gul jumper och gult halsband lagade han en god middag och så bytte vi ringar och allt var frid och fröjd igen.

Några dagar senare kunde man läsa i Karlskoga Kuriren och Västmanlands Läns Tidning att vi förlovat oss. Annonsen klistrade vi in i vårt gemensamma fotoalbum och Maken la till en symbolisk bild. Lustigt att det blev en svetsningsbild, det jag skulle komma att jobba med i 33 år.

På första sidan på albumet står det med snirkliga bokstäver:

Förspilld är all den tid som ej förflöt med kärlek.

Här var vi unga och smärta, ja jisses!!

Sköt om er!

After Work

Därborta mellan träden bakom dammen skymtar Solhem. Därifrån är det bara ett stenkast till "den lilla galliska byn", där vi bor. Vårt hus är det enda gula huset på gatan, men snart blir det åter rött. Sol, vind och vatten har gnagt på panelen och det är dags att byta. Herrgårdsgult byts ut mot stugrött.

För några dagar sedan var det tjejfest i en sportstuga. Vi tre värdinnor hade beordrat luva och raggsockor på och det hörsammades. En del blev lite osäkra på vad de skulle ha däremellan. Overall, glitterblus eller ingenting alls ....

Det vi tjejer har gemensamt är att vi alla jobbat eller jobbar på samma företag. Vi har alla gulsvarta hjärtan. Vi har blivit fler och fler på den årliga träffen och nästa gång hoppas jag att vi ska nå ännu fler med vår inbjudan. Det är så många jag vill träffa igen. Speciellt som jag lämnat arbetslivet bakom mig. Du som är ESAB-tjej och läser detta: Vill du vara med nästa gång, så hör av dig!

Idag har jag bytt ut vintergardinerna i sovrummet mot soliga, gula gardinfynd från Kupan. Där hittade vi också en skön böjträfåtölj i beige, en sådan där jag alltid har önskat mig. Vill du handla smart och med hjärtat - handla på Kupan!! Pengarna går direkt till de som bättre behöver dem.

Ha det så gott!

Glad

Bara bilder

Hallå där!

Några glimtar av stunder som just passerat:

1. Födelsedagsfest hos väninnan Ve som bjöd på hembakad pizza.
2. Rosen får symbolisera Alla Hjärtans Dag med familjelunch hemma hos oss. Lilla Hjärtat var med!
3. Kollegor och kund på Röda Korset, där jag jobbar på tisdagseftermiddagarna.
4. Ärtan T och Ä tittar på lokaliteterna där vi ska hålla tjejfest.

Orden vill inte ut idag, så jag lämnar er här med en bild på orkidén i vardagsrumsfönstret:

Ha det gott!

Kärleken är

Foto: Margareta Swenson

Med anledning av Alla Hjärtans Dag:

Kärlek kan vara så mycket:

En papperslapp med några rara ord
Favoriträtten lagad åt dig en gråvädersdag
En tulpanbukett bara så där
En hastig kram
Ett skratt i bästa samförstånd
Att få hjälp att borsta håret
En smekning över kinden
Någon som lyssnar och förstår
Någon som vill dig väl

Älska mig när jag minst förtjänar det, för det är då jag som mest behöver det. Ett svenskt talesätt som vi kan känna igen oss i, eller hur?

När man är sur och trött och inte orkar eller vill något över huvud taget. Att då ha någon intill sig, som lyssnar och som låter en vara sur och dum. Någon som masserar din trötta rygg. Någon som tycker om dig som du är, trots att du är grinig och har en dålig dag.

Det är kärlek!

Love,
Maggan

Vardag med guldkant

Gräsmattan i kyrkparken är nästan bar.

Gråväder har det varit några dagar. Snön som föll låg inte kvar.

Förutom styrelsemöten, jobb på Kupan och lite shopping på Marieberg har jag hunnit med några guldkantade träffar i veckan också:

Ve uppvaktas med sin älsklingsblomma av Lisan.

Ve uppvaktades på högtidsdagen, ville helst undanbe sig, men vi envisades.

Diakonigruppen på Dahlins: Här har vi hunnit till efterrätten...

Diakonigruppen blev bjudna på Dahlins som tack för allt oavlönat jobb de bidragit med under året som gått. De här damerna gör livet lite ljusare och roligare för många äldre på vår lilla ort. Tur att de finns! De är guld värda.

Ack se det snöar!!

Jojo-vintern stod det på kvällspressens löpsedel igår. Jo, jo, det kan man kalla den. Ena dagen gnistrande rimfrost:

Kullängsstugan, foto M Swenson

Andra dagen totalt snöfritt och fågelsång:

Tångeråsa, foto M Swenson

Och idag faller det stora lapphandskar från skyn.

Igår inföll semmeldagen och jag föll för frestelsen, så klart. På Röda Korsets Kupan vankades det semmeltårta och hemma njöt Maken och jag av varsin semla:

Hemma vid köksbordet

Förutom att jobba på Kupan och äta semlor läste jag i Gunilla Linn Perssons stämningsfulla roman Hemåt över isen. Det är som att läsa ren poesi. Gunilla är en magisk ordtrollare.

Kära Ve, världens bästa, fyller jämna år idag! Hipp, hipp hurraaaa!!

Ha en fin februarionsdag "out there"!

Första flugan och spår efter Helga

Visst, igår skrev jag att jag skulle hålla mig hemma större delen av dagen. Men, men .... Solen sken och lockade Maken och mig ut.

Vi började vid Toftens strand. Isen började släppa sitt grepp och rätt var det var hördes muller som om det kom från en byggarbetsplats långt bort. Men det var själva isen som dånade.

Sedan stannade vi vid Kvistbro och Svartån. Vattnet flöt trögt som sirap fram till dammbordet och sedan hoppade och studsade det över kanten och bildade ett frustande vattenfall.

I Tångeråsa var det stilla. Det enda som hördes var en hackspett som trummade mot en gammal stam och en talgoxe som övade på sitt vårläte. En fluga kröp sömndrucket över en inglasad affisch om ett evenemang som just hållits i Tångeråsagården.

Välkommen sommarfluga!

Vår Odyssé avslutades i Trystorp. Där hade stormen Helga sopat ner några gamla träd. Ett hade fallit rakt över picknickbordet där vi brukar sitta på vårutflykterna. Det hade blivit rena rama kaffeveden av bordet.

Före (påskafton 2015)

Efter (3 februari 2016)

Här behövs det uppsnyggning och reparation innan vi kommer dragandes på blåsippspromenad.

Men än är det vinter kvar, säger mor.

En helt vanlig tisdag i februari

Veckorna rullar undan och vi är redan inne i februari. Trots att jag är pensionär fyller jag mina dagar ganska duktigt. Får höra ibland: - Du är ju aldrig hemma! Det stämmer förstås inte, men visst har jag en hel del att stå i.

Just tisdagarna är välmatade. Varannan tisdag går Maken och jag på en trevlig cirkel mellan 9 och 11 i bibliotekets hörsal. Vi pratar och läser om Värmland, något som ska mynna ut i en Värmlandsresa så småningom. Igår pratade vi om naturområden i landskapet och Maken bidrog med att berätta om John Ericsson, uppfinnaren från Långban och Filipstad.

En och en halv timme senare är det dags för mig att ta på mig den röda västen och jobba ett pass på Mötesplats Kupan, Röda Korsets second hand butik. Igår hade vi halva priset på allt i butiken och sålde skinnjackor, fåtöljer, LP-skivor, kängor... för allt vad vi var värda. Kunden ovan hittade sig en "selfie-pinne" som hon förstås måste prova.

På kvällen är det körövning med Bodarnekören. Igår kväll började vi nosa på några nya sånger och tog också upp sådant vi sjungit tidigare. Körmedlemmarna var uppfyllda av det festliga de varit med om när vår nye kyrkoherde invigdes av biskopen inför 190 människor i söndags. Jag hade gärna varit med på det, hade ju till och med varit med och övat till evenemanget, men jag kunde inte välja bort Min Lilla Tants 98års dag.

Ja, så kan en helt vanligt tisdag se ut.

I dag är det onsdag och jag ska skriva en kallelse, en agenda, en verksamhetsberättelse, en betraktelse till Andrum, få räkenskaperna för en förening reviderade och till sist gå på en körövning för Kalle-kören. Så jag är visst hemma, i alla fall större delen av dagen!

Smaken av polkagrisar

- Hur ser jag ut i håret? frågade Min Lilla Tant ängsligt när jag skulle fotografera henne igår. Hennes mjuka silverlockar låg så fint, kunde jag lugna henne med.

Det var hennes 98-års dag och vi var ett antal gratulanter som samlades runt henne och uppvaktade henne med blommor, godis och presenter. MLT har alltid varit sällskaplig och utåtriktad, så när K böjde sig över henne och gratulerade så utbrast hon: - Åh, så roligt! Att du kommer är nog den allra bästa presenten!

En annan favorit är polkagrisarna som sonen alltid tar med sig till sin mamma. Vid kaffebordet berättade MLT för mig varför hon är speciellt förtjust i dem. När hon var barn och bodde i statarlängan på traktens största lantgård, bodde där också en gammal änka som hette Beata. Beata hade varit mjölkerska på den stora gården, men var nu förvärkt och orörlig och satt mest i sin gungstol i den lilla enrummaren.

MLT och hennes vänner tävlade om att hjälpa Beata med allt hon själv inte orkade med. De hämtade in vatten, gjorde ärenden, sopade golvet ... Som tack fick de alltid en polkagris. Godis var de annars inte bortskämda med, ungarna på lantgården. Smaken av polkagrisar får MLT att minnas sin barndom, gemenskapen med de andra barnen och med de vuxna på gården. - Ett strävsamt liv, men åh vad vi hade roligt, säger MLT.