Det har gått nittio år mellan den första och den sista bilden av Min Lilla Tant, den bilden som jag tog när jag hälsade på henne i fredags. Hon blir väl omskött på sitt nuvarande boende, som faktiskt heter Körsbärsdalen, men tycker att det blir lite långtråkigt ibland. Hon hör och ser dåligt och kan inte gå, utan behöver hjälp med allting. Hon har varit van att klara sig själv och har jobbat som hemsamarit, Bofors-arbetare, servitris, hemhjälp mm. Första jobbet tog hon som tolvåring parallellt med att hon hjälpte till hemma.
Vi pratar och minns tillsammans när vi träffas. - Kommer du ihåg den där fina dockan som du fick av din moster i Amerika? säger jag. - Ja, mina kamrater blev så avundsjuka på mig, så de petade ut ögonen på dockan, skrockar hon. Dockan var en sällsynt leksak. Min Lilla Tant växte upp utan syskon i en statarlänga, som var full med andra barnfamiljer. Lekkamrater var det ingen brist på, i alla fall. - Och roligt, det hade vi! konstaterar hon belåtet.
 |
| Här tar "gubbarna" paus. |
Lördag var städdag i vår Samfällighet. Vi sopade, räfsade och röjde så att vår lilla dunge med sjutton träd och en massa kajor blev som en fin park och så att garageplanen blev fri från grus.
Nu är det söndag och vi har unnat oss ett restaurangbesök. Mycket gott. Tidigare idag har jag varit kyrkvärd. Då bar det sig inte bättre än att jag olyckligtvis gjorde illa tån. Kris i sakristian! Nu är inte bara naglarna lila efter fotterapeutens bärsärkagång, nu är även en tå alldeles lilla:
Aj, aj, aj!! Vad det bultar och det bankar!
Men lidandet går över, som kyrkoherden sa i sin predikan. Och det litar vi på.
Ha en bra vecka!
PS: Det var inte första gången som skada uppstår i sakristian. Detta hände den dåvarande kyrkoherden 2012. Nu på måndagsmorgonen ser jag att min tå antagit en mörklila ton.
