Lägesrapport

Vilket kanonväder helgen har bjudit på. Lilla Hjärtat och jag kunde vara ute och njuta av sol och snö. Hon kastade sig djärvt nerför den branta pulkabacken, om och om igen. Min uppgift var att putta på för att ge fart och klappa i händerna när hon kommit ner.

Igår var det precis 40 år sedan vi förlovade oss, Maken och jag. Då såg vi ut som på bilden ovan. Samma dag som vi förlovade oss, flyttade vi Maken från Västerås till Karlskoga, där han skulle börja ett nytt jobb som fritidsassistent. Vi kånkade och bar och plockade upp hela dagen och det var inte förrän sent på kvällen som vi hade tid att växla ringar. Dagen därpå kom min familj för att hälsa på. Mamma spejade på våra händer för att konstatera att vi verkligen förlovat oss, innan hon räckte över en fin förlovningspresent, en tårtspade i silver.

Sent igår, efter diverse uppdrag, åkte vi ner till Dahlins, restaurangen som våra grannar driver, och åt en god middag för att fira de fyrtio åren.

Idag har det också varit en strålande vinterdag. Träden är överdragna av tjock rimfrost. Vi har påskpysslat inför Påskbasaren i mars och så har jag blivit fin i håret. Jag har tillbringat några timmar hos MP som älskar att "busa till" mitt hår. Och ikväll har vi årsmöte med Samfälligheten där vi bor. Det är dags att sätta på kaffet!

I all hast!
Maggan

Rundtur

Igår, efter en trevlig lunch med Chefen, kände jag för att åka ut i det fina vintervädret. Fåglarna sjöng och luften var skön. Jag hade ingen lust att sitta inomhus. Så jag frågade om Maken ville följa med på en tur. Det ville han.

Vi åkte dit näsan pekade. Det blev en cirkel runt Tiveden med stopp i idyllen Sannerud och sedan vid vackra Vättern. När vi åkte hemåt igen, började solen gå ner i väster.

I helgen har vi en liten nattgäst. Lilla Hjärtat är här och fyller huset med kvitter. Men även med kommandon: - Farmor, kom! Farmor, rita en flicka! Farmor, titta på mig! Farmor, hämta vatten!

Just nu är hon och Farfar i farten. Här ska spelas och sjungas! En liten flicka gör stor skillnad.

Återbesök

Igår återvände jag till La Stada, denna gång per tåg och i slösande solsken. Så bekvämt och skönt det är att färdas på detta sättet.

Min kära lillasyster har sportlov, jobbar i skolan, och kom åkandes med tåg från andra hållet. Vi hade en heldag med besök på Lill-Annas Bageri och Café, Länsmuseets Tantutställning, Rosengrens vegetariska restaurang, slottsparken och diverse butiker.

Lediga mellanstadieelever vimlade runt på museet. Lillasyster L och jag testade oss om det var tillräckligt mycket tant i oss med hjälp av en snitslad bana med 1 X 2-frågor. När vi stod och läste resultaten kände jag forskande, nyfikna blickar på mig. Det där är nog en livslevande tant, tänkte de nog, de små liven. Men där hade de fel! Jag kom inte upp i tillräckligt många poäng!

Kvällen bjöd på FN-föreningens studiecirkelkväll, där vi ventilerar det mesta, stort som smått. Vi har pratat om Unicef och världsarven, om miljö, om konflikter i världen mellan ekonomiska och humanitära intressen, om flyktingfrågor, bärplockare mm. Vi skrattar ofta, trots allvarliga ämnen. Vi blandar upp det allvarliga med underfundiga reflexioner.

A pro på något jag inte minns var det var, bjöd jag på tidernas lustigaste raggningsreplik:

Det var i min tidiga ungdom. Jag var på logdans med mina kamrater och blev uppbjuden av en för mig okänd, ung man. Han verkade blek och blyg och efter några danssteg harklade han sig och frågade: - Halu häst?
- Nej, sa jag. Och så sa vi inget mer under resten av dansen.

Så kan det också vara.

Uppvaknande

Onsdagspytt

Härliga Miss Jones

Gårdagen bestod först av att ta itu med mina rädslor och sedan njuta av morotskaka och möte med mysiga Miss Jones.

Tidigt på morgonen halkade jag iväg till Kumla, där mina tandféer brottades med att få loss en krona för att  kolla tillståndet på en tand i överkäken. Tanden ryker nog helt vid nästa tillfälle.

I januari svarade jag på en annons om gratis fobiträning och igår träffade jag en rar psykologistuderanden som ska se om hon kan få bukt med min starka klaustrofobi. En gång för många år sedan träffade jag vid ett tillfälle "stressdoktorn" som sa att om han skulle jobba med mig, så skulle jag så småningom älska att låsa in mig. Chefen och arbetskamraterna skulle titt som tätt få gå och leta efter mig. - Har hon nu gått och gömt sig igen!! Nja, så långt ska vi väl inte gå, i alla fall, men det vore ju skönt att inte behöva vara rädd för att fastna i hissar eller bli instängd på en toalett.

Sedan hade jag stämt möte med min fina vän Miss Jones på Ingeborgs, ett gammeldags kafé med röda plyschsoffor. Morotskakorna vi åt var alldeles nybakade. Mums fillibabba! Skönt att träffas och prata i lugn och ro.

Det är en stor fördel, det här med att vara "passionär": Man har tid för sina vänner, när nu dom har tid.

Ett annan mycket trevligt inslag i mitt nya liv är arbetet på Kupan och Röda Korset tre timmar i veckan. Det ska jag berätta mer om en annan gång.

Idag ska jag träffa min kära lillasyster som har sportlov denna vecka. Det ska bli roligt!

Opinionsbildare?

Vesch´ja* om Hallsbergs jazzklubb har läst mitt blogginlägg? Idag står det i Nerikes Allehanda att man ska anlita fler kvinnliga musiker framöver. Har jag påverkat med min synpunkt eller är det så uppenbart ändå att det är enbart män som befolkar scenen.

Hur som helst är det mycket välkommet med ett nytänkande här.

* Dialektalt uttryck för Undrar om - inte vackert men kärnfullt

Minnen

Minnen från en solig barndom

Vissa minnen bleknar. Blåmärket på axeln från min vurpa med bilen håller på att alldeles försvinna. Stortånaglarna är fortfarande vackert mörklila efter promenaderna i Paris den första decemberveckan 2012.

Psykiskt har minnet från bilolyckan sakta börjat klinga av. Jag har nu själv kört bilen förbi det ställe där jag sladdade och blev påkörd. Det gick bra, men jag har ökad respekt för snömodd.

Minnen från min barn- och ungdomstid har gjort sig påminda de senaste dagarna, eftersom jag fick ett vykort från en bekant som jag inte hört något av på över fyrtio år. Vykortet fick mig att börja läsa i min lilla fickdagbok från 1970.

Detta hände mig tisdagen den 17 februari:
Höll ett litet föredrag på samhällskunskapen. Cattis, Sussi och jag fikade på Brogården i lugn och ro. Sussi och jag hem där tant Anja var (Sussis mamma, min anm.). Drack mjölk och åt kaffebröd, Läste två språkplugg. Skrev av två sånger från Oves skiva. Såg en thriller "Niagara" med Marilyn Monroe. Åt semlor."

Vid Färdskärstorp - jag kan inte skylla på en kraftig benstomme!

Min svaghet för kaffebröd började visa sig tidigt, kan jag konstatera. Men inte på figuren. Det är faktiskt jag som tar emot buketten där till höger. Året var 1970. Nu, däremot, har minnen av kakor och bullar lämnat tydliga spår.

Idag är det en lugn söndag. Det snöar lätt utanför fönstret. Vi har inga speciella planer för dagen.

Sköt om er!