North Coast 500 - I Edens lustgård och hemma hos Nessie

Utsikten från vårt fönster denna morgon var väl inte fullt så pittoreskt. Gästhemmet låg på en sömnig villagata endast tio minuters promenad från stadskärnan.

Denna dag behövde vi inte packa ihop oss, eftersom vi hade bokat in två nätter på samma ställe. Det var skönt. Idag åkte vi tillbaka en bit för att göra en loop som vi inte hann med:

Det var min tur att sitta i framsätet bredvid U, den ständige chauffören, så jag hade en finfin utsikt över allt vackert vi passerade. Då och då stannade vi och beundrade utsikten och fotade. Ibland blåste det friskt, det syns kanske på den tjusiga frisyren?

Det finns en fantastisk trädgård, Inverewe Gardens, grundad 1862, som ligger som en Edens lustgård där man inte trodde att något så frodigt kunde växa. Vi kom i precis rätt tidpunkt. Överallt blommade rhodendendron och azaleor, stora som träd. Små stigar slingrade sig upp och ner för sluttningen mot havsviken. Jättestora tallar, bambuskogar, fruktträdgårdar, japanska trädgårdar - man skulle ha kunnat gå där hur länge som helst om man hade varit entusiast. Och några sådana fanns inte i vårt sällskap. Men vi njöt av den otroligt vackra miljön, men tyckte att det räckte efter någon timme. Då letade vi upp den moderna och vackra restaurangen på området och åt vår lunch där.

Innan dagen var över tog vi en sväng ner till Loch Ness och borgen Urquhart. Sedan vi sist var där hade det blivit ett stort turistcentrum, så vi vinkade bara till Nessie på lite håll, tog en kaffe vid Drumnadrochit och återvände till Inverness. Maken och jag följde den spännande VM-ishockeyfinalen mellan Sverige och Schweiz per radio. Schweizarna var sega att rå på. Det krävdes en straffrunda innan de kunde besegras.

Imorgon åker Maken och jag på upptäcktsfärd igen, denna gång på närmare håll: Västmanland runt.

Vi hörs!

North Coast 500 - Bland berg och borgruiner

Ardvreck Castle, Scourie, Ullapool, Loch Assynt, öl på The Ferry Inn

Hänger ni med fortfarande? Denna dag tar vi oss ner från Durness tillbaka till Inverness. Vi hade nämligen inte fått tag i något nattlogi för denna sträcka utan bestämde oss för att ha Inverness som bas innan vi hade betat av hela rutten.

Genom fönstret denna morgon i Durness kunde jag se en havsvik och får i en grön hage.

Vi sa hej då till Mrs McKenzie efter en stadig skotsk frukost som innehöll ägg, korv, stekt tomat och "haggis". Den stod man sig på länge. Maken fick till och med "black pudding", något som jag avstod ifrån.

Den enda väg som leder från Durness söderut har endast en körbana en bra bit, så nu gällde det igen att parera så att vi mötte fordonen på de därför avsedda mötesplatserna. Som tur var kom det inte så många denna lördagsmorgon.

Denna dag bjöd på de häftigaste naturscenerier, mäktiga bergskedjor med toppiga, höga berg, djupa dalar, havsvikar, ödsliga hedar, hjortar och vad jag tror var örn. U och jag var ute och fotade titt som tätt, där det gick att stanna.

I den lilla hamnstaden Lochinver gjorde vi stopp för en fika. Den skulle vara känd för sina lukulliska färdigheter, men det läste vi först i guiden efter att ha lämnat staden. Men OK, min hallonkaka smakade gott.

Vi upptäckte en borgruin vid sidan av vägen vid sjön Assynt. Det var Ardvreck Castle som ursprungligen byggdes under den senare delen av 1400-talet av Angus Mor III, men omvandlades till slott senare av klanen McLeod.  Här har mycket våld utspelat sig och det sägs att det spökar. Inte undra på!

I Ullapool, en söt liten hamnstad, var det varmt och skönt. The Ferry Inn vid kajkanten bjöd på lunchro och lite shopping innan vi transporterade oss tillbaka till Inverness för natten.

Efter att ha installerat oss på Abermar Guesthouse promenerade vi ut i den vackra sommarkvällen. Det var festklädda människor överallt. Det var möhippor, fotbollsentusiaster och en och annan som firade det kungliga bröllopet.

Men det var nog inte så många här i Skottland som var intresserade av Harry och Meghan. På den lilla tavernan vi hamnade på jublade man högljutt varje gång som Celtic gjorde mål. En av "huliganerna" var till och med klädd i kilt. Vi fyra firade att vår resa var så lyckad.

Skål!

Partypingla

Det blev bråttom sedan vi kommit hem, men jag hann! Ut och plocka liljekonvaljer, menar jag. Men det var på allra sista versen. Och göken har jag hört hoa i alla väderstreck. Här är ligger mitt liljekonvaljeställe:

Solen har gassat över oss. Det var trettiotvå grader när vi satte oss i bilen för att åka in på trädgårdsparty i lördags. Min underbara kompis Zuzette fyllde jämt i vintras men ville ställa till kalas nu när sommaren var som vackrast. Och hon kunde inte ha valt en bättre dag.

Hipp hipp hurra!!

PS: Syster S bidrog med denna bild för att illustrera partypinglor och liljekonvaljer:

North Coast 500 - får så långt ögat når

Morgonens utsikt var rent pastoral. Vi blickade ut mot ett platt landskap. Morgonsolens sneda strålar lyste på fårskocken som sov längst bort i hagen. Så mycket får och lamm vi har sett på denna resa! Landskapet är alldeles vitprickigt av de ulliga, gulliga.

När vi ätit vår frukost, jag tog rökt lax och äggröra, och sagt adjö till det trevliga paret Connelly tog vi vägen västerut längs den nordligaste kusten. Vi passerade skiftande landskap: mörka, karga hedar, blommande dalgångar, mäktiga bergsmassiv med snöklädda toppar, ensligt belägna hus, någon liten stad, över en smal bro som gick över en havsvik... Vi kom in på sträckor med "single road", alltså enbart en körbana, där enda möjligheten att möta ett annat fordon var vid de utmärkta mötesplatserna. Hann man inte dit, var något av fordonen tvungen att backa. Spännande att möta en husbil eller en tankbil på en brant sluttning. Alla var dock väldigt disciplinerade och väntade artigt vid mötespunkten eller tackade för hjälpen med en vinkning.

I Durness gjorde vi halt för dagen. Vi kikade på hantverk och åt god choklad från en lokal chokladfabrik till kaffet. Bakom disken stod en kille, vi kan kalla honom Kalle, och hörde att vi pratade svenska. Kalle hade bott i Lysekil i två år, förmodligen på grund av en vacker svensk flicka, så nu pratade han bra svenska.

Bredvid byn låg en väldig grotta, Smoo Cave, där vi nosade runt en del. En brant trappa ledde ner till havsnivån, där ingången fanns, men vi var sena, så guiderna hade gått hem för dagen.

Maken och jag var inbokade på Morven Bed & Breakfast. Mrs McKenzie var ytterst vänlig och glad. Hon berättade att hennes man varit fåraherde sedan han var 15 år. De hade fortfarande får som gick i hagen framför huset. Två pigga boarder collies vallade dem tidigt på morgonen till en annan hage, lite längre bort.

Mor och son? A pro på Mors Dag idag.

Vår trevliga värdinna Mrs McKenzie

Fortsättning följer.

North Coast 500 - Från den ena änden till den andra

Dunnet Head, John O´Groats, Orkney-öarna och Dunrobin Castle

Denna morgon kunde man från hotellfönstret skymta havet bakom golfbanan, men också måsen som tålmodigt ruvade på sina ägg på takterassen.

Färden gick vidare norrut. Vi hade som mål att komma till den nordligaste punkten på det engelska fastlandet, eftersom vi redan tidigare varit längst söderut (Lizard) och längst sydväst (Lands End). I John O´Groats fanns ett utbyggt besökscentrum, där man hävdade att detta var den nordligaste punkten. Där var det platt och grönt. I den lilla hamnen låg en båt som kunde ta passagerare till Orkney-öarna. Men det var istället Dunnet Head som var den nordligaste punkten. Här var det branta klippväggar, havsbrus och Orkney-öarna syntes klart och tydligt vid horisonten.

Vi hann göra ett besök på Drottningmoderns favorittillhåll i norra Skottland också, The Castle of Mey. Det ursprungliga slottet var från 1500-talet och tillhörde då släkten Sinclair. Drottningmodern köpte det 1952 och lät renovera det till en ombonad bostad. Än idag står allt som det gjorde medan hon levde (hon dog 2002). Till och med drinkbordet var laddat med favoritdryckerna.

Därifrån var det inte långt till vårt logi för natten, The Hawthorns Bed & Breakfast, hos sympatiska Graeme och Eilean och deras hundar. Vi fick ett stort fräscht rum med milsvid utsikt över fårhagar och gröna ängder.

Middagen åt vi på Northern Sun i grannbyn Dunnet. Jag åt lamm. Till efterrätt tog jag en god nötkaka. Plötsligt kände jag en stor nöt i munnen, men det var ingen nöt. Det var hälften av en kindtand som lossnat. Trist avslutning på en härlig dag.

North Coast 500 - whisky och ärttörne

Ärttörne, Dornoch, och Dornoch Hotel

På morgonen efter den första natten, drog jag undan gardinen och möttes av den här utsikten:

Ah, sol!

Efter att ha spenderat en del tid på turistbyrån hos den hjälpsamme tjänstemannen, som efter några timmar måste avbryta för att gå till tandläkaren, kunde vi taxa ut på själva North Coast 500. Vi tog varvet motsols och startade på östkusten.

Vi åkte över pampiga broar och sedan längs idylliska småvägar. Det var lummigt. Syrener och kastanjer blommade. Så småningom var det den ilsket gula ärttörnet som tog över hela landskapet. Kullarna och ängarna var alldeles översållade av denna buske som sticks något förfärligt, säger golfaren i sällskapet.

Vid Tain stannade vi till och lät oss bli guidade runt på Glenmorangies wiskydestilleri av en pigg ung dam som bara varit guide i två veckor ännu. Vi fick sticka våra näsor i jäskaren och låta oss imponeras av de väldiga kopparkärlen. Guiden berättade att det numer var Louis Vuitton som ägde hela bidevitten. Som avslutning fick vi gå till den eleganta shoppens visningsrum och få oss en liten hutt av den gula, ädla drycken.

Dagens etapp slutade i Dornoch, mest känd för att det var i deras katedral som Madonna gifte sig. Vi strosade runt i den lilla staden, intog kaffe och scones på ett trevligt fik innan vi drog oss tillbaka till vårt hotell, det pampiga Dornoch Hotell, Entréhallen var magnifik. Allt i mörkt trä, högt i tak och en bred knirkande trappa klädd i röd heltäckningsmatta. Servitören i matsalen påminde mig starkt om Basil Fawlty. "Basil" anförtrodde oss, halvt viskande, att kocken hade semester och att ersättaren kände sig mer eller mindre stressad. Dessutom hade städerskan slutat, så nu fick alla hjälpas åt att städa de 105 rummen. Hur mycket av detta som var sant, det har jag ingen aaaaning om. Men maten var väl "så där".

North Coast 500 - Till startpunkten Inverness

Första mötet med Inverness

Vårt skotska äventyr började tisdagen den 15 maj, när vi strålade samman med våra fransyska vänner A o U på Edinburgh flygplats. Många år tidigare gjorde vi en resa i Skottland tillsammans, en osedvanligt solig vecka som gav mersmak. Nu hade vi tänkt avverka den del vi inte hann med då, den delen som ligger norr om Inverness = The North Coast 500 miles. (Inver = flodmynning)

Skottarna är mycket trevliga och pratsamma. Den ende som vi träffade som inte var det, var den buttre mannen som tillhörde biluthyrningsfirman. Men hans hypertrevliga chef, Cathy, ryckte in och hjälpte oss att komma iväg.

I Inverness letade vi upp ett boende, The Waverly Guesthouse, och fick de två sista rummen. Centralt, bra rum och trevlig värdinna. Det skulle visa sig vara mycket svårt att få tag i rum utan att ha bokat i förväg. Allt var "fully booked", men vi tog hjälp av turistbyrån dagen därpå.