Möte med vägens hjältinna

 God morgon!

En ny dag gryr. Fast ännu är det becksvart utanför fönstret. Jag har svårare och svårare att vänja mig med mörkret.

Min lillasyster LL och jag hade en fin dag i La Stada härom sistens.

Vi tog tåget från varsitt håll, hon från norr och jag från sydväst, och så sammanstrålade vi på perrongen i La Stada. Fint att ses ibland irl och inte bara höras på telefon om söndagskvällarna.

Vi började, som vi brukar, med fika. Denna gång blev det kaffe och katalan på Hälls Konditori. Sedan strosade vi runt i stadskärnan och tittade in i åtskilliga butiker på vägen. Jag införskaffade bland annat ett par varma kängor till mina problemfötter, fick fin hjälp av expediten. Lunchen intog vi i Örebro Saluhall, där det finns många ställen att välja på. För oss blev det Fisk i Hallen. Doften, sorlet, stämningen kändes kontinentalt.

Vi hann med några ärenden till och en Chai Latte på Espresso House innan det var dags för LL att gå till sitt tåg. Jag satt kvar en stund till och läste i min lånebok innan det var dags för mig att äntra regionaltåget åt andra hållet. 

Min lilla bil stod där jag ställt den på en tvärgata nära stationen. När jag lastat in mina påsar och började köra gick det så trögt och lät så högt. Jag anade oråd och stannade i en parkeringsficka. -Du har punktering på vänster framdäck! hojtade en kille som gick förbi på trottoaren på andra sidan gatan.

Med hjälp av våra fina grannar kom jag hem (Maken var och spelade med sitt gäng) och kunde ringa Vägassistansen.

Den här tjejen kom farandes med sin bärgningsbil och konstaterade att jag fått en "spik" i däcket. - Det kan jag hjälpa dig med, sa hon och fixade så att bilen blev i körbart skick igen. Och nu på morgonen ska den besiktigas! 

Boven i dramat

Det har varit några häftiga himlar under veckan som gått, både solnedgångar och soluppgångar. Även jag passade på att fota när himlen var så där extra röd.

Nej, nu är det dags att ta tag i den nya dagen. Bilbesiktning och färd till Karlskoga väntar.

Ha det!

Sorgen och glädje de vandra tillsammans

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans. Medgång och motgång här jämt följas åt.

Den gamla psalmversen stämmer precis. 

I veckan som gick var det dags igen att ta adjö av en vän som vandrat färdigt här på jorden. Det är vemodigt och vackert på samma gång. 

Idag är det Alla Helgons Dag, en dag då vi tänder ljus för och tänker på de kära som gått före oss.

Kyrkogårdarna är fulla av människor som kommer för att lägga kransar och tända ljus på gravarna. Till vår vackra Skogskyrkogård kom Q och hennes dotter för att tända ljus på makens/pappans grav.

Här hemma har vi ställt fram fotografier på våra kära föräldrar och tänder ljus för dem ikväll. 

Men glädjeämnena finns! Igår fyllde två av tre barnbarnsflickor år. Den ena blev 16 och den andra blev två. Vi har inte kommit åt att fira dem ännu, men det ska bli.

Ett annat glädjeämne var den fina kvällen på Laxå Herrgård då eldsjälen Kolis tillsammans med Idrottshistoriska föreningen ordnat ett möte med en riktig fotbollshjälte. Det var Jacob Rinne, Laxås stolthet, som slitit sig från Stockholm och DIF för att berätta om sin karriär i buren. 

Det är inte utan att man känner sig lite stolt över orten, som fött så många idrottare, entreprenörer och eldsjälar. Ta bara Laxå Herrgård som exempel, som så fint rustats upp av en av dagens entreprenörer.

Och så har jag och min kompis roat oss i grannbyn en kväll. Det var 20% rea i butikerna under två timmar. På dessa timmar hinner man mycket, även fika på Tutingen. Här packar vi för hemfärden. De flesta påsarna var nog mina.

Ha det!

Oktober månad på upphällningen

Hoppsan, vart tog oktober månad vägen? Är det bara jag som tycker att tiden bara går fortare och fortare?

Nu är det en vecka sedan jag skrev sist. Dags att skicka ett litet veckobrev till dig.

 

Förra helgen bjöd på ett spontanbesök av sönerna och Stora V. Det blev en mycket festlig och produktiv helg utan att vi hade planerat det. Vi fick fin hjälp med trädgårdsbestyr, dammsugning och mattpiskning. Och att åka till Återvinningscentralen med en del bråte. Det firade vi med middag på restaurang.

På tisdagen spelade Tivedspôjkera upp i Ramundergårdens atrium. Det börjar bli lite kyligt att vara där nu, men publiken hade varit förutseende och hade tjocktröjorna på.

Det blev ett mycket uppskattat inslag för de boende. Det märktes på applåder och leenden.

Nu har de flesta löven singlat ner från träden. Den här bilden tog jag när jag just varit och gjort en intervju på Casselgården. 

Nej, nu måste jag skynda mig och handla godis. Det är lördag och Halloween och det kan hända att vi blir hemsökta av spöken. Och då får vi inte stå där utan godis. Huvva!

Souvenirs

God morgon!

Det är lördag morgon och "dagen efter" den stora Oktoberfesten för seniorerna här i byn. Men jag är pigg och nyter och tänker tillbaka på veckan som passerat.

Collaget ovan påminner mig om den härliga dagen i tisdags, då mina kära väninnor och jag gick på en matta av prasslande gula löv. Efter en lunch på Viiby Krog tog vi en sväng till mitt kära Trystorps Ekängar nu i gyllene höstskrud. Har det varit intensivare och vackrare höstfärger än i år?

Överst vänster: Pannbiff med lingonsylt på Gate Gästgiveri, Överst höger: Lunchguidning på Racksta Museum, Nederst vänster: Historien om Klässbol berättas, Mitten: En gul skönhet på Arvika Fordonsmuseum, Nederst höger: Souvenirer från dagen

I torsdags gick färden tidigt på morgonen till Arvika. Solen lyste vackert längs vägen, ända tills vi kom till Karlstad. Då blev det mulet. Vi var ett gäng pensionärer som fick oss till livs både teknik, kultur och god mat. På hemvägen (då solen lyste igen) njöt vi av utsikten från bussfönstret, blanka sjöar, skogar, röda stugor. Och som grädde på moset steg en illröd supermåne upp vid horisonten och följde med oss hela vägen hem.

Här är en stämningsfull bild som hänger på Racksta. Det är Björn Ahlgrensson som är konstnären bakom verket och det är hans fruga som sitter och filosoferar vid köksbordet.

Veckan avslutades som sagt med Oktoberfest och hålligång. 

Är det någon som tror att pensionärslivet är stilla och tråkigt? Tänk om!

I helgen blir det lugnare, i alla fall vad jag vet just nu. 😉

Ljus och mörker

God morgon!

Just nu är det så överdådigt vackert när solen skiner. Marken och träden är översållade med bladguld. Jag har känt att jag bara måste fånga ljuset och färgerna innan det är för sent.

Bilden ovan är från i fredags kväll när Maken och jag kom hemkörandes. Kvällssolen lyste in från väster och skapade ett magiskt ljus. 

Nästa bild är en söndag morgon när jag är på väg till kyrkan. "I öster stiger solen upp och sprider guld på sky" och skapar samtidigt en lååång skugga av mig. Det ser ut som jag går på styltor.

Men det har varit mörka, mulna dagar också. En regnig eftermiddag gick strömmen på eftermiddagen och kom inte tillbaka förrän tre timmar senare. Då hinner man reflektera över hur viktigt det är med elförsörjningen. Nästan allt kräver ström. Jag lyssnade på P4 Örebro via mobilen för att höra om något hänt. Det går ju bra så länge mobilen inte behöver laddas. Det var bara en elkabel som gått sönder, meddelade elbolaget. 

Tur att strömmen kom tillbaka så att jag kunde laga kålpudding! Det hör ju hösten till och är väldans gott.

Igår åkte K och jag till La Stada för att hälsa på vår nyinflyttade väninna Q. Hon tog emot i förkläde och spisrosor på kinderna och det doftade ljuvligt i köket. Hon
var i färd att laga en helt underbart god middag åt oss. 

Det var länge sedan jag ätit så gott och blivit så mätt. Tur att vi kunde sitta länge vid bordet och prata om allt mellan himmel och jord.

Vinrankan mot söderväggen har nu släppt de flesta av sina blad, men jag hann att fånga de vackraste innan de släppt taget. Snart behöver det räfsas och vinterbonas på tomten. 

Ha det gott

önskar

Maggan

September månad är till ända

Det är sista dagen i september månad, en månad som bara har rusat förbi. Just nu glöder färgerna i naturen. Jag var bara tvungen att stanna och ta en bild på dessa granna träd på min väg hem från ett ärende på byn. Vem vet hur länge det är så här hisnande vackert. Snart ligger löven på backen och grenarna sträcker sig kala mot en grå himmel.

Idag har vi haft ett kärt besök av min kusin, som gör en liten turné för att hälsa på släkt och vänner i Mellansverige. Vi hade så mycket att prata om. Det är härligt att prata om gemensamma rötter. 

Här står våra mammor, min till vänster och kusinens till höger, med deras pappa (morfar) i mitten. Han fyllde sextio år, vill jag minnas. Jag tyckte att han var gammal då. Nu är jag drygt tio är äldre själv!

Pensionärsmötena är mer rock and roll nu för tiden. På senaste SPF-mötet fick vi återuppliva minnen från vår ungdoms glada dagar.

När Elvis och Tommy Steele tävlade om ungdomspubliken var jag för ung, gick i småskolan. Jag och bästisen höll på Tommy Steele. Han verkade snällast. Älvis Präsly är äklig, skrev jag i dagboken.

Rolling Stones var tuffa och häftiga. Min första LP var Aftermath, kanske lite för tuff för mig då. 

Beatles framträdande på svartvita TVn 1963 kommer jag mycket väl ihåg. She loves you yea, yea, yea! Sedan var det fest varje gång de släppte en ny skiva.

Simon & Garfunkel landade lite senare hos mig. Art Garfunkels Brigth Eyes är den låt som jag förknippar med min yngste sons födelse. Vi åkte hemåt från BB i mörkret med sonen sovandes i babyliften och jag var lycklig.

Så har det varit ännu ett vemodigt avskedstagande. I fredags begravdes min kollega och vän som jag tyckte så mycket om. Så fint att hon fick fira sin 100-årsdag i somras omgiven av sin stora familj och sina vänner. 

Nu känns det mycket tomt att hon inte finns hos oss längre. Jag skrev om hennes kalas här. 

Många soliga dagar blev det i september. Nu tar höstmånaden oktober vid. Och det behöver inte vara helt fel, det heller!

Vinskörd, fest och gemenskap i september månad

Hej där!

September, tid för mognad och skörd! Så även i den lilla galliska byn. Här har det skördats blå, söta druvor som växer i mängd på vinrankan mot söderväggen. Sonen Joy  hjälpte mig knipsa av klasarna jag inte nådde. Sedan har jag kokat druvmarmelad av 4,5 kg druvor. Här är receptet, det blir väldigt gott!

Joy hjälpte oss att måla den utbytta överliggaren på planket och spaljén, så nu är allt vitt och fint igen. Inte dumt med vuxna söner!!

Efter alla bestyr i köket och i trädgården kopplade vi av med några omgångar Spite & Malice. Eli bangar inte för att sitta efter sin farmor vid bordet. Jag är illa beryktad som korthaj i dessa sammanhang.

Vad har hänt mer på sistone? Jo, två av vännerna i diakonigruppen har firat sina 90-årsdagar. - Det var den roligaste födelsedagen jag upplevt, sa E-M och hon har ju ändå 90 stycken att jämföra med. 

Båda jubilarerna är fantastiska kvinnor, kloka, fina förebilder. Här saknas varken glimten i ögat eller räven bakom örat! 

Här sitter Maken och väntar på lunchmaten på den alldeles nyöppnade snabbmatsrestaurangen. I nöd och lust, står det på affischen. Det var väl det prästen sa till oss i Badelunda Kyrka för 51 år sedan.

Tidigt på fredag morgon, innan Maken kommit ur sängen, ringde det på dörren. Där stor en lång Pettson-liknande man med sin lilla dotter vid handen. Pettson skulle hjälpa Maken bli av med en massa radioamatör-prylar: långa master, antenner, verktyg, manualer ... som radioklubben bättre kunde ta hand om. Det blir inga avancerade antennbyggen längre för Maken. Som den gången när vi åkte runt i Karlsborg med en jättestor vispliknande antenn på taket. Den orsakade uppståndelse bland Karlsborgsborna. En cyklist tittade så på vår bil att han cyklade i diket!

Pettsons dotter, 3 år, var lite blyg i början, men sedan lossnade det och vi lekte och spelade spel alltmedan radioamatörerna bytte grejor och idéer med varandra.

Något annat som hör september månad till är förkylningarna. Här har det kliat i halsen och nysts något väldigt!

Atttjoooo!! Prosit på er!