Det var en gång för länge, länge sedan ...

En nästan sann historia:

En sommar. långt tillbaka i minnets dis, hyrde min familj ett gammalt brunt härbrä i by Rält Lindor i Dalarna. Härbräet låg längst upp i backen med ryggen mot skogen och med framsidan mot den lilla byn och den enda smala bygatan. Allra längst bort kunde vi skymta skogstjärnens svarta vatten. Det var där vi sedan tog våra kvällsdopp och det var där tanterna i byn tvättade sina trasmattor på klappbryggan.

Vi hyrde av tant Karin, ett rejält, solbränt fruntimmer, oftast iförd huckle och gummistövlar. Hon var alltid glad och språksam, en stor kontrast till sin gubbe, farbror Sixten, som mest skymtade fram som en grå hustomte i lagårdsdörren.

Tanterna i byn gjorde mycket av arbetet tillsammans. En dag ställde de till med storbak i den väldiga vedeldade stenugnen hos tant Karin. Jag kan än idag känna smaken av det nygräddade rågsiktsbrödet med smältande smör på. - Å, de var det godaste bröd jag ätit!

Min fyra år yngre syster var en kavat och orädd pojkflicka som gärna följde med till lagården och hjälpte till med korna. Hon lärde sig att mjölka och mocka och valla kor till och från hagen. Hon var inte rädd för att ta i och farbror Sixten brummade förnöjt att det var allt en duktig tös.

Det var nog det som fick farbror Sixten och tant Karin att låta oss få låna arbetshästen Laban, ett nordsvenskt enhästars kraftpaket, och spänna honom framför en flakvagn för att åka på utflykt.

Pappa älskade utflykter. Så fort vi hade en stund över hemma, så åkte vi på utflykt. Och så gjorde vi även denna sommardag.

Yngsta systern satt i mammas knä. Pappa och jag satt och dinglade med benen utanför flakvagnen och syster S satt på en trälåda bakom hästrumpan och höll i tömmarna.

Hon smackade uppfordrande och klatschade till med tömmarna och så började ekipaget att rulla iväg, makligt till en början. Laban vände på huvudet och såg lite misstroget på oss: - "Var detta verkligen nödvändigt? Det här med utflykter är inte direkt min grej", såg han ut att tänka.

Men han fann sig och lunkade på uppför backen på andra sidan vägen. Solen sken. Det luktade gott av klöver och gräs. Det var en perfekt dag för en utflykt!

Men plötsligt fick Laban nog. I en vägkorsning vände han runt och trots syster S´s ivriga Prtoooo och drag i tömmarna gav sig Laban och hela ekipaget av hemåt igen. Det gick fortare och fortare. Vi körde så att dammet yrde och flakvagnen skakade och krängde.

I ett moln av damm stannade Laban mitt framför fötterna på de förvånade farbror Sixten och tant Karin, som hade dröjt sig kvar vid stallet sedan vi gett oss iväg.- "Ja se Laban har alltid varit lite stallmodig och inte mycket för utflykter", sa tant Karin.

Men pappas smak för utflykter avtog inte och syster S´s smak för att köra hästar tilltog. Hon blev så småningom en berömd travkusk med många nationella framgångar. Och minnet av vår vådliga utflykt bak Labans rumpa har precis börjat blekna.