Jag veeet!!

Det är kul att blogga och att följa bloggar. På något sätt känns det som man är med på ett litet hörn i vardagslivet och att man har någon slags kontakt, fastän många mil eller fullchokat vardagsliv sätter hinder i vägen för fysisk kontakt. För mig känns det tryggt när jag läser att Miss Jones har det bra och vi liksom blinkar till varandra ibland.

Min yngsta syster L och min väninna Ch säger: Jag veeet! när jag försöker berätta något som hänt. Det har de läst på bloggen. Min andra syster S är "unplugged", så till henne skriver jag brev och får brev tillbaka, inte så dumt det heller. Härom sistens skickade hon en oljemålning på Isabelle och mig som hon målat från ett foto jag skickat.

Igår hamnade jag på vår fina bowlinghall två gånger. Dels lunchbowlade vi på avdelningen (jag kom sist igen!) och dels träffades Ch och jag över en kopp kaffe/ett glas vitt på kvällen. Det var så mysigt att träffa henne. Vi hade mycket att bubbla om, åtminstone Ch. Vad som hänt mig visste hon ju redan. - Jag veeet!!

Vägen till kvinnans hjärta

Måndag kväll: Katten drömmer i rosenrött, tvättmaskinen snurrar och surrar. Maken bjöd på ärtsoppa med punsch och pannkakor när jag kom hem från jobbet. Gott, gott. Det var så han fick mig på kroken för 37 år sedan. Han bjöd på en tre-rätters och sedan var jag fast.

Lejonets Unge

Det blev en trevlig lördag eftermiddag och kväll trots sällsynt tråkigt väder. Jag hämtade ut paket på Ica-posten först, en trevlig allvädersjacka och ett par sköna byxor som jag tänkte kanske kunde sitta bra på resan så småningom.

Sedan åkte vi genom snöglopp och modd till Staden. Det finns en nyöppnad mysig kvarterskrog, Godagens, i närheten av "den lilla familjens" bostad. Den är inredd fräscht och ljust. Vi satt i apelsingula snurrfåtöljer vid ett runt bord alldeles vid fönstret. Där tillbringade vi några sköna timmar med god mat, tapas till förrätt och ungsstekt fläskkarré till huvudrätt. Lilla Isabelle "gick" på restaurang för första gången i sitt liv och hon skötte sig alldeles förträffligt. Log och charmade, tills hon tog sig en lur mot pappas axel.

Senare blev det teater för fyra av oss. Länsteatern bjöd på Lejonets Unge i Gamla Teatern. Vi satt på mycket bra platser och kunde njuta av Malin Bergs och de andras fina spel.

Magnifikt tak, det här är vad jag såg från min plats när jag tittade upp.

Barbros brittiska båttripp

I min gamla blogg skrev jag om när mamma Barbro upplevde OS-finalen i fotboll Sverige - Jugoslavien 1948 på plats i Wembley, London. Innan fotbollsmatchen startade uppträdde svenska gymnaster på planen. En av dem var Christinas mamma, upptäckte jag till min stora glädje när jag läste den intressanta bloggen Stribergs Station.

Båda flickorna åkte med båten M/S Saga, Barbro i juni. Efter sju timmar på tåget från Västerås var hon framme i Göteborg. Det tog lite längre tid på den tiden.

Mamma skriver i sin dagbok: "Det var grant att se över hamnen från Sagas däck. Stora båtar låg där och lyste vita, röda och svarta i kvällssolens sken. Så småningom kom en liten lotsbåt, som skulle visa oss vägen ur hamnen, och den stora vita ångaren började sakta röra på sig och följa den lilla svarta i kölvattnet."

Mamma delade hytt med en flicka, AnnBritt Nilsson, som skulle jobba i en familj i tre månader. De hade sällskap hela resan. På morgonen rullade båten otrevligt. Flickorna letade upp varsin vilstol på 2:a klass däck, virade in sig i varsin filt ("bara nästippen stack upp") och tillbringade överfarten där.

Intrycket av England från tåget från Tilbury till London var rätt dystert. "Allt såg så grått och trist ut. Små kyffen med flaxande tvättkläder utanför, fabriker och gräsvallar emellan." I London stannade hon denna gång bara några timmar men hann få några intryck som hon tecknade ovan och som hon skrev med ord: "Urgamla taxibilar med roliga typer till chaufförer, kvinnliga stadsbud, kvinnor med cigaretter i munnen, lustiga barnvagnar, en tiggare som spelade grammofon i rännstenen."
Mammas slutdestination var Hawling Manor, Andoversford, där hon skulle jobba hos den fina familjen Prescott. Där fanns en svensk AGA spis, ett riktigt underverk, som mamma tecknade av. Mer om mamma Barbros öden och äventyr i England kanske kommer någon annan gång.
Idag ska vi så småningom åka in till Staden, äta lunch med kompisen A, sönerna, svärdottern och lilla Isabelle. På kvällen blir det föreställningen Lejonets Unge i det vackra gamla teaterhuset vid bron. Det låter som en alldeles utmärkt lördag, eller hur?

Dumplings och vänskap

Jag har just kommit hem från en tur till min kinesiska väninna och hennes vackra dotter. Med mig hade jag J från Polen. Su sprudlar av energi, hon är som en tonåring fast hon är fyllda 55. J och jag blev bjudna på dumplings, sallad och marinerade räkor - Mmmmm, så gott.

Sus historia är fascinerande. Hon kommer från en stad med 8 miljoner innevånare, träffade min svenske arbetskamrat och de blev kära i varandra. Mitt under upproret vid Himmelska Fridens Torg lyckades E få ut Su ur Kina och de bosatte sig på ett litet lantställe mitt ute i den milsvida skogen. Vilken kontrast för Su. Men hon fann sig genast till rätta, älskade sitt svenska liv och njöt av att plantera rosor, mängder av rosor i trädgården.

De fick en fin dotter och många fina år tillsammans innan E hastigt dog i en hjärtattack när de alla tre var på besök i ett grannland. Su bodde kvar några år i skogen, men sedan några år tillbaka bor de i Staden i en ljus och fin nybyggd lägenhet på väster.

Vi har pratat länge om att jag skulle komma och hälsa på och nu har det äntligen blivit av. Nu får det inte dröja så länge tills nästa gång vi ses. Jag är så glad för vår vänskap.

Usch vad piiinsamt!

Förargligt, pinsamt, skämmigt...Igår fick jag tillbaka en liten släng av obehagskänslan. Vi tittade på Idrottsgalan, kul och glamoröst och ibland lite rörande. Den leddes av Peter Settman, som är en mycket driven och duktig programledare. Men rätt var det var fick jag resa mig och gå ifrån för att jag skämdes å andras vägnar för platta, plumpa skämt.

Första gången det hände mig var när jag som sexåring var på cirkus med pappa. Det var spännande och fantastiskt, men efter halva föreställningen rusade en liten farbror in på manegen. Han ville rida på det lilla russet som galopperade runt, runt. Farbrorns fru, iförd hatt och kappa, hävde sig över bänkraden och satte efter honom. Hon ryckte tag i hans byxor för att få stopp på honom och det bar sig inte bättre åt än att byxorna gick sönder. Men farbrorn fortsatte oförtrutet, nu i stormönstrade kalsonger. Jag blev alldeles stel av fasa och förstod inte att det bara var på skoj, även om pappa försökte övertyga mig om det. Jag skämdes så förfärligt å parets vägnar och jag ville på inga villkors vis stanna kvar. Så vi gjorde sorti, pappa och jag. När jag blev lite äldre och när vi skaffat TV och såg på Hylands Hörna, minns jag att jag flera gånger tyckte att Hyland var så pinsam. Jag skämdes och orkade inte titta på programmet.

Nu när jag är mycket äldre, så skäms jag inte så lätt, varken över mig själv eller andra. Jag skrattar gärna och ofta, men ibland smyger det över mig en slags olust när någon ska vara rolig på någon annans bekostnad och det blir plumpt.

Är det någon som känner igen sig?

Utvikning

Utsikt från restaurangens fönster.

Jag har befunnit mig på resande fot i några dagar, därav bloggtystnaden. Under torsdagen reste vi upp ett litet gäng till Graninge vid Baggensfjärden, där vi deltog i del tre av åtta kurstillfällen. Fredagen var strålande vacker, knallblå himmel och kallt. Graninge herrgård liknar mest en italiensk villa, där den ligger högt över Baggensfjärden.

Igår efter lunch och kursavslut åkte jag till min vän från tonårstiden i Västerås. Vi promenerade i de vackra omgivningarna, bland de ståtliga husen från anno dazumal och längs stranden mot Duvnäs Station. Många hade passat på att snöra på sig skridskorna och utnyttjade lördagseftermiddagen med att göra åttor på blankisen. Kompisen I och Skurusundet.

Nu börjar det dofta gott från köket. Maken håller på att laga till något gott till Den förlorade Makans återkomst.

Hasta la vista!