Lilla Hjärtat ett år

I väntan på morgongröten.

Lilla Hjärtat är här och hälsar på Farfar och Farmor. Imorgon fyller hon ett år och Mamma och Pappa håller som bäst på att rusta hemma för kalas. Det går inte så särskilt bra att rusta när Lilla Hjärtat är med. Hon tycker att det är helt OK om alla bunkar, kuddar, leksaker, böcker ligger i drivor på golvet. Hennes estetiska sinnelag har inte blivit fullt utvecklat ännu. Hon är inne i "pröva på, bita i, känna-fasen".

Tänk att det har gått ett helt år sedan hennes pappa ringde på mobilen och sa: Grattis farmor! Jag tog samtalet bakom orgelläktaren i kyrkan som var till brädden fylld med människor som skulle minnas och hedra de som gått bort under året. Jag skulle precis sjunga ett inledningssolo och var lite nervös. Men när det underbara beskedet kommit att Lilla Hjärtat var född, så släppte all nervositet och jag sjöng fylld av lycka och tacksamhet. Jag tänkte: Födelse och död i samma stund. Mirakel.

30 år på catwalken

En mycket charmig företeelse i vårt lilla samhälle är den årligen återkommande Mannekänguppvisningen. - Efter 30 år får vi nog börja kalla det en tradition, sa Röda Korsets ordföranden ikväll inför ett hav av damer och en och annan modig man. Vi går "kvinns ur huse" en sådan här kväll. Alla är där!

Klädbutiken Mathildas och Djeleks Skor visar höstnyheterna på mannekänger som vi alla känner igen. Där går Anettes moster och Yvonne på bankens mamma. Och charmige Jimmy fyrar av sitt allra vitaste leende.

Vi går nog inte bara dit för att kolla in höstmodet. Herrmodet verkar inte ha ändrat sig mycket på dessa år. Pullovrarna och de stickade herrtröjorna känns välbekanta.
Vi går också dit för att träffas, ta lotter, dricka kaffe... I kväll var vi lyckosamma, mina kompisar och jag. C vann en bok om Röfors där hon bott och T vann presentkort på en lunchservering, herrkalsonger, trädgårdshandskar och ett paraply. Jag linkade upp på scenen tre gånger och hämtade priser: herrsockor, reseplånbok och presentkort på Burger King för 200 kr!

Priserna är skänkta av ortens affärer, restauranger och företag och det man får in på lottförsäljningen och inträde går oavkortat till välgörande ändamål. Och det gör ju inte saken sämre.

På vift med Sekreterarskolan, del 2

Efter två månader i Lausanne åkte klassen över till Sussex i England. Vilka kontraster! Jag skriver i albumet: England bjöd på regn, blommande trädgårdar, djupa kretongklädda fåtöljer, te, sympati, konstgjorda kolbrasor, värmekrus, mjuka gröna kullar etc. Typical English!

Skolan vi gick på låg i Brighton och hette The English Language School. Det är den som syns på bilden ovan. På eftermiddagarna jobbade jag hos Eileen, som hade en liten resebyrå i skolans foajé. Hon ordnade utflykter som vi i mitt gäng inte var sena med att utnyttja.

Vi följde med till Cambridge där vi beundrade de gamla ärevördiga skolbyggnaderna och där vi som avslutning fick lyssna på den kristallklara klangen från Kings College Choir. En helg åkte vi till London, förstås. Tulpanerna blommade i parkerna och det var vår i luften. På dagen besökte vi Westminster Abbey och såg vaktavlösningen utanför Buckingham Palace. Och på kvällen gick vi på musikalen Hair och avslutade med dans på Tiffanys. Jag blev skjutsad till hotellet av en artig kille med egen bil, men blev lite full i skratt när han, för att starta den, var tvungen att gå ut och veva igång den med en vev i nosen på bilen.

Min värdfamilj bodde i Hove och bestod av pensionerade rektorn Billy och hans fru Terry. Terry lagade Shepards Pie och en massa andra engelska rätter. Jag blev tillsagd att inte smacka när jag åt, att inte sätta på värmeelementet (det var rått och kallt) och att inte hänga mina nytvättade underkläder så att Bill kunde se dem. När jag tog ett bad i badrummet på övervåningen fick jag se till att det inte blev för mycket vatten i badkaret. Då kunde det skvätta ut via utloppsröret som mynnade precis ovanför entrén på huset.

Bill bidrog till min kulturella uppfostran. Han läste Shakespear för mig, tog mig med till the Royal Pavillion på Bethovens Violinkonsert och så gjorde vi en utflykt till vackra Arundel. Framför slottet dansade Morris Men Dancers. Rätt vad det var hamnade jag under en kohud, som en av dansarna slängde över mig. Bill sa att det betyder att man kommer att bli gift under det närmaste året. Och det blev jag ju! Fast det hade jag ingen aning om då. Jag hade ju ännu inte träffat Maken, det skulle jag göra först två månader senare.

Det var i korthet mitt innehållsrika år med Sekreterarskolan, en intressant utbildning som gav både teori och praktik i Sverige och utomlands, vilket gjorde det lättare att få ett bra jobb efteråt. Undrar just om skolan existerar fortfarande?

På vift med Sekreterarskolan

Visst låter rubriken som titeln på en flickbok från förra seklet? Men så står det faktiskt på första sidan på ett rött fotoalbum, som jag av ren och skär nostalgi börjat bläddra i. Så här skriver jag sedan:
Hade någon sagt att jag skulle bli sekreterare när jag blev "stor", så skulle jag roat ha höjt på ögonbrynen. Jag, som är så tankspridd?! Äh, försök med något annat, va!

På hösten 1971 började jag och min bästis Sussie på Sekreterarskolan i Folkuniversitetets regi i Stockholm. Vi hyrde av gamla fru Renberg på Kungstensgatan och bodde över gården i en liten lägenhet för tjänstefolk. Fru Renberg var över nittio år gammal och världens snällaste. Hon var mamma till TV-domaren i Kvitt eller Dubbelt, Mats Renberg. Vi blev ofta inbjudna till hennes stora, mörka våning på kaffe och äppelkaka och en liten smutt Madeira.

Efter en hösttermin med stenografi, handelskunskap, engelska, franska, företagsekonomi etc var det dags att ge sig ut på praktik och fortsatta studier. Första anhalten var Lausanne, vackert beläget vid Lac Leman.

På förmiddagarna gick vi i skolan i Migros-huset. Mme de Wolff lärde oss disciplinerad maskinskrivning efter handklappning. Lilla Mme Rochat hade vi i fransk handelskorrespondens. Rektor Mme Bugnon spände ögonen i oss och krävde att vi skulle vara: toujours souriantes (alltid leende).

På eftermiddagarna praktiserade vi runt om i staden. Jag hamnade på en reklambyrå, där jag fick göra enklare kontorsarbeten.

På fritiden hade vi fullt upp. På Bagatelle blev vi flitigt uppbjudna. Vi var tvugna att fly in på damrummet för att hämta andan emellanåt. På Troisième Siècle myste vi i källarmiljö. Vi tog tåget upp till en liten alpby, Champéry, där vi hyrde skidor och firade Mardi Gras (Fettisdagen). En annan gång tog vi hjulångare till Montreux och besökte slottet Chillon där Lord Byron en gång försmäktat i någon av de fuktiga källarhålorna.

Skolan ordnade också utflykter och fester. En minnesvärd fest var på Chalet Suisse, där rätterna genomgående bestod av ost. Proppmätt blev man. Vi sköljde ner med någon stark klar dryck. Det var kanske det som fick rektorn att ställa sig på bordet och sjunga snapsvisor. En mycket oväntad syn, tyckte vi.

Efter två månader blev det dags för oss att förflytta oss till södra England. Där väntade nya äventyr, som jag kanske berättar om senare.

Blomsterbud och våt katt

Min äldste son har världens bästa svärföräldrar. Titta vad de just skickat till mig! Och på kortet stod det: Hoppas att Du snart kan springa efter Bellan igen!! Glad blir man för sådan uppmuntran!

Släppte just in Katten, som var ordentligt våt i pälsen, men så är det ju också ett riktigt hundväder. "It´s raining cats and dogs", som engelsmannen säger. Hmm...

Ljus i mörkret

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.

Dessa rader kommer för mig ibland. Människor längtar och hoppas på att allt ska bli bättre, bara det och det inträffar. Bara jag går ner i vikt, bara jag träffar den rätte, bara det blir jul, bara jag får ett jobb, bara jag blir frisk, bara det blir sommar...

I lördags hade jag en sådan grå och trist dag, tyckte jag. Maken var borta på evenemang medan jag satt hemma med mitt värkande knä. När jag tittade ut genom fönstret var det som en tjock grå filt låg över hela världen. Jag hade inte lust att företa mig något.

Igår var det lika mörkt och regnigt, men huset fylldes av glädje. Maken städade och jag gjorde köttfärspaj och sallad och dukade fint. Så kom ungdomarna och Lilla Hjärtat från Örebro och vi fick några timmar tillsammans. Och när de hade åkt kom vår gode vän och tillbringade kvällen med oss. Vår Alfabetsbatalj fortsätter. Vi grumsar över ordklasser och böjningar. Vad är tillåtet och inte tillåtet?

Och som små glimrande stjärnor är de telefonsamtal och meddelanden jag får. Sympati och omsorg.

Jag tänder ett ljus istället för att förbanna mörkret. Det låter väl bra, i alla fall?

Hos fotografen

Fotograferandet har verkligen förändrats. Idag har jag alltid digitalkameran med mig. Den är liten och nätt och får lätt plats i handväskan. Så fort jag ser något vackert eller på annat sätt minnesvärt, så plockar jag upp den och fyrar av en bild. Och så hamnar bilden i min dator och ibland i bloggen.

På sextiotalet fotade vi med våra Instamatic-kameror. Det blev ögonblicksbilder som idag sitter brungula i våra fotoalbum. Pappa framkallade själv sina bilder och det var spännande att vara med honom i mörkrummet och se bilderna framträda i framkallningsbaden. Hans svartvita fotografier har stått sig bra genom åren.

Förr gick man till fotografen iförd bästa kläderna. Kvaliteten på de bilderna står sig än idag, till skillnad från sextiotalsbilderna. Här ser ni tre syskonkullar hos fotografen.

Pappa Olof och hans storebror Gösta, nio år äldre.

Moster Anna-Greta, Agge kallad, morbror Bengt, mamma Barbro och morbror Sven.Syster Solveig, syster Lena och så jag, nio år äldre än minsta lilla syster.