På vift med Sekreterarskolan

Visst låter rubriken som titeln på en flickbok från förra seklet? Men så står det faktiskt på första sidan på ett rött fotoalbum, som jag av ren och skär nostalgi börjat bläddra i. Så här skriver jag sedan:
Hade någon sagt att jag skulle bli sekreterare när jag blev "stor", så skulle jag roat ha höjt på ögonbrynen. Jag, som är så tankspridd?! Äh, försök med något annat, va!

På hösten 1971 började jag och min bästis Sussie på Sekreterarskolan i Folkuniversitetets regi i Stockholm. Vi hyrde av gamla fru Renberg på Kungstensgatan och bodde över gården i en liten lägenhet för tjänstefolk. Fru Renberg var över nittio år gammal och världens snällaste. Hon var mamma till TV-domaren i Kvitt eller Dubbelt, Mats Renberg. Vi blev ofta inbjudna till hennes stora, mörka våning på kaffe och äppelkaka och en liten smutt Madeira.

Efter en hösttermin med stenografi, handelskunskap, engelska, franska, företagsekonomi etc var det dags att ge sig ut på praktik och fortsatta studier. Första anhalten var Lausanne, vackert beläget vid Lac Leman.

På förmiddagarna gick vi i skolan i Migros-huset. Mme de Wolff lärde oss disciplinerad maskinskrivning efter handklappning. Lilla Mme Rochat hade vi i fransk handelskorrespondens. Rektor Mme Bugnon spände ögonen i oss och krävde att vi skulle vara: toujours souriantes (alltid leende).

På eftermiddagarna praktiserade vi runt om i staden. Jag hamnade på en reklambyrå, där jag fick göra enklare kontorsarbeten.

På fritiden hade vi fullt upp. På Bagatelle blev vi flitigt uppbjudna. Vi var tvugna att fly in på damrummet för att hämta andan emellanåt. På Troisième Siècle myste vi i källarmiljö. Vi tog tåget upp till en liten alpby, Champéry, där vi hyrde skidor och firade Mardi Gras (Fettisdagen). En annan gång tog vi hjulångare till Montreux och besökte slottet Chillon där Lord Byron en gång försmäktat i någon av de fuktiga källarhålorna.

Skolan ordnade också utflykter och fester. En minnesvärd fest var på Chalet Suisse, där rätterna genomgående bestod av ost. Proppmätt blev man. Vi sköljde ner med någon stark klar dryck. Det var kanske det som fick rektorn att ställa sig på bordet och sjunga snapsvisor. En mycket oväntad syn, tyckte vi.

Efter två månader blev det dags för oss att förflytta oss till södra England. Där väntade nya äventyr, som jag kanske berättar om senare.