Vänort

 

Vi gjorde en rush till en förort för att hälsa på våra vänner V och E. Sedan de flyttade från vår ort för sju år sedan har vi haft deras ägodelar i vårt garage. Nu behöver vi garaget för det nya köket, som kommer om någon vecka eller två.

Nu bor våra vänner i en trevlig lägenhet, som de disponerar över alldeles själva. I många år har de fått bo inhyrda hos andra, först i en flyktingförläggning och sedan i oräkneliga andra boenden. Jag förstår deras glädje och lättnad nu när de har något alldeles eget.

Glädjen yttrar sig bland annat i mängder med prydnadssaker. Det glittrar och glänser precis över allt.

Som vanligt hade V lagat mat så det räckte till ett helt fotbollslag. Hon är en riktig matmamma. Igår hjälptes vi åt att göra lasagne dessutom.

Sedan rullade vi hem i dubbel bemärkelse, Maken och jag. I höst får vi återgälda våra vänners generositet och gästfrihet. Då kommer de till oss.

Mulet, kulet, illa vulet i de dödas vilorum...

Versen i rubriken har jag med mig från barndomen. Om man betonade andra stavelsen istället för den första, så lät det som om man talade latin.

Precis så mulet och kulet har det känts på jobbet de här dagarna. Öde korridorer, kylslagna rum, långsamt. Då var det extra välkommet när E från Kumla ringde och pratade bort en stund idag.

När jag kom ut ur huset efter åtta timmar sken solen varmt från en blå himmel. Då ville jag inte gå in och sätta mig inomhus. Istället åkte Maken och jag och tog oss årets första dopp. Så härligt!

Vi åkte till favoritstället för alla årstider, en udde kantad med riktigt gamla furor. Det var här vi en vinter såg de mäktiga spåren på isen, då en örn hade tagit en hare. Det var här vi var den novemberdagen när vi fick SMS att vattnet gått och Lilla Hjärtat var på väg. Det var här hon badade utomhus för allra första gången.

Här har familjen pimplat på isen, haft skridskoutflykt, grillat korv, klappat tallstammarna, gått på barrdoftande solstigar ... Det är nästan så jag skulle vilja ha ett enkelt litet pörte där vid stranden, med en trätrapp att sitta och dricka kaffe på....

Moster på besök

Så har jag börjat jobba igen. I måndags gjorde det rakt ingenting. Det var rena, rama höstvädret. Jag var ensam på avdelningen, det var kallt och ensligt.

Redan på tisdagen tog jag ledigt för då kom min moster och kusin åkandes. Åh, vad det var roligt att ses igen! Det blir inte så ofta som vi ses öga mot öga, men vi har mailkontakt istället. Jag är stolt över min 91-åriga moster som mailar, trots synproblem. Hon har aldrig varit rädd för någonting. Min kusin brås på sin mor. De är självständiga, trygga och starka kvinnor, med massor med humor och livsglädje.

Efter blåbärspajsfrosseri vid köksbordet och en massa nyhetsuppdateringar drog vi iväg till klosterområdet vid Bodarne. Bättre guide än Maken kan man inte ha. Sedan raskade vi av Laxå centralort också, innan det blev dags för en lång, härlig kväll med middag i flera timmar.

Idag, onsdag, har det varit en ny arbetsdag på jobbet. När våra gäster åkt i morse, kom rörmokaren och stängde av vattnet till köket. Diskmaskinen är utställd i hallen och nu diskar vi i grovköket. Det får bli lite provisoriskt i några veckor, men så är det ju när man byter kök. Skulle jag tro.

Hemväg

Tillbringade lördagen med yngste sonen Pe. Vi skurade, diskade, tvättade ... - sådant man måste göra ibland. Vi hade tänkt att gå på bio på kvällen, men valde att låta bli. Vi var för trötta och kvällen var för vacker.

Jag valde inte motorvägen hem utan tog små, bitvis slingriga vägar. Närke är bra vackert i sommarskruden. De blå bergen bildade en fin bakgrund till gula, böljande sädesfält, lövdungar och välmående gårdar.

När jag kom till den här lindallén var jag tvungen att stanna bilen. Jag önskar ni kunde höra surret av tusentals bin i trädkronorna och känna den sötaktiga doften från träden.

Nu väntar en fräsch sommarsöndag. Ha det gott!

Sista semesterdagen

Ibland vet man när det är sista gången. Igår var det min allra sista semesterdag någonsin.

Det blev en fin dag. På förmiddagen strålade solen från en blå himmel och fick rosor och vinbär att glöda. Fjärilar och bin sög nektar ut rosentrybusken. Unga familjen kom över och vi åt nybakad blåbärspaj på uteplatsen på baksidan av huset. Sedan gav vi oss ut i blåbärsskogen igen för att fylla på i den unga familjens förråd. Lilla hjärtat stoppade bären i munnen istället för i sin burk.

Efter lunch åkte de hem och Maken gav sig iväg på en tvådagars spelmansstämma. Det mulnade på, men det hindrade inte V och mig att ta en riktig långpromenad för att hälsa på M för att fira vår gemensamma namnsdag. Vi hann tillbaka innan regnet.

Kvällshimlen glödde utanför sovrumsfönstret när jag gick och la mig, så jag lät rullgardinen vara uppdragen. Jag ville kunna se himlen.

Blå bärplockare

Vi gjorde en liten paus i rustandet och gav oss ut i skogen igen. Vi hade hört från "Vardagsliv" att skogen var full med blå bär. Och det stämde!

Vi passade på att plocka medan det var uppehåll mellan skurarna och fick ihop en massa, stora fina blåbär, som jag nu sedan några timmar tillbaka sitter och rensar. Jag nyper bort skaften och sorterar bort blad och kart. Det blir så fint så!

Nej, nu måste jag fortsätta!

Sköt om er!

Emil - stryyp han!!!

Jag kom att tänka på den gamla historian alldeles nyss. Varför?

Jo, vi hade varit vid favoritkantarellstället, inte bara vi hade varit där förresten, och hittat en hel del småttingar. Jag kände för att ta en liten sväng till, så jag föreslog att vi skulle ta den ensliga skogsvägen vi åkt i älgjaktstider.

Sagt och gjort. Vid en enslig, långsträckt sjö kantad med näckrosor bad jag att få gå av och lyssna på skogens tysta sus och kanske se en bäver eller höra en fisk slå. Jag stod en stund vid sjökanten och skulle sedan plocka upp kameran ur backluckan så jag var beredd utifall...

Plötsligt bröts tystnaden av ett vrål. Det var inte björnhonan med sin unge som vrålade. Det var jag! Stora svarta ilskna myror kröp i massor både utanpå och innanför mina byxor. Och de bet!!! Jag stampade, borstade, klämde men de vällde fram. En veritabel myrattack av gerillamyror! Vi ruschade iväg med bilen, stannade någon kilometer bort och jag hoppade ur, både bilen och byxorna och dödade några myror till som förskansat sig till mina knäveck. Efter att ha skakat byxor och stövlar och gummimattan i bilen, vågade jag sätta på mig byxorna igen.

Precis då kom en bil körande på den smala skogsvägen. Sådan tur för mig att han inte kom någon minut tidigare. Tur för den bilföraren också, för den delen!

PS: Displayen på min telefon blev förstörd i attacken. Det ser ut som ett porträtt av en kanin. Ett dolt budskap??