Var katten är hon!!!

Känslorna är lite blandade. Dels är jag orolig och ledsen över att Skrållan, vår söta lilla katt, är försvunnen sedan några dagar tillbaka. I vanliga fall travar hon in och ut genom bakdörren, springer ivrigt fram till matskålen i köket för att se om där hamnat något smaskigt, hoppar kurrande upp i mitt knä och trampar sig till rätta innan hon njutningsfullt rullar ihop sig och spinner högt. Nu är både matskålen och knät tomt.

Däremot har en stor röd katt kikat in genom bakdörren varje eftermiddag. Jag försökte fråga honom om han visste något om vart Skrållan tagit vägen, men han såg bara lite lagom hemlighetsfull ut.

Men jag är också lite glad. PO66 ringde nämligen och tyckte att vi skulle lufta på oss lite i Europa någonstans. Så nu har jag precis bokat en resa till Venedig i september. Vi var där år 2010 när askmolnet från Island jagade oss i hälarna på hemvägen. Det ska bli så roligt att få återse alla vackra gränder och bedagade palats.

Här skrev jag om Venedig 2010 och här också.

Imorgon är det den första augusti. Då ska jag baka en tårta till Hembygdsföreningens 60årsjubileum på lördag. Jag har köpt hem ägg, grädde, smör och mandel, och fått låna receptbok av Ve. Håll tummarna att jag fixar det! Och håll tummarna att Skrållan återvänder till hemmet!

UPPDATERING: De hållna tummarna hjälpte! I morse satt Skrållan på fönsterblecket igen och ville bli insläppt. Nu är det bara tårtan kvar.

Före och efter

Före, under och efter (stora bilden är efter, så klart!)

Idag hade jag tid hos min frissa, MP, som var tillbaka efter sin semester, brun som en pepparkaka. Efter några timmar i den skönt luftkonditionerade salongen klev jag ut i hettan igen, alldeles omgjord.

Lavendel och rosor trivs i sommarvärmen. Jag fotade Vresrosen Charlie från Canada, som fått nya knoppar, och en skär ros som jag inte vet namnet på. Löjtnantshjärtansbuskarna har jag klippt ner helt och hållet. De hade blivit alldeles gula och fula. Druvorna är stora, men ännu så länge gröna. Vinrankorna växer så det knakar och lindar sina tentakler om allt de kan komma åt för att kunna klänga sig uppåt. De hade till och med fått grepp om stockrosorna som står ihopklämda i ett hörn.

Rosa skönhet NN

Vresrosen Charlie från Canada

Nu doftar det pannkaka från köket. Maken bjuder på kvällsmat!

Besök från Bloggosfären

Musikanta och hennes man

Lilla Hjärtat och hennes pappa Joy åkte hem efter tre dagar hos oss och lämnade ett stort tomrum efter sig. Jag kände mig vemodig. Jag mindes hur mamma såg ut när hon vinkade av oss i grindhålet när Maken, Joy och jag åkte tillbaka efter några dagar i mitt barndomshem. Hon kände sig nog precis så som jag kände mig nu.

Men snart byttes vemodet mot glädje. Musikanta och jag hade stämt träff utanför vår vackra kyrka. Det var första gången vi sågs efter många års bekantskap i bloggosfären. Och hon var precis lika rar och trevlig som jag föreställt mig henne. Vi hade våra makar med och mellan oss utspann sig många intressanta samtal.

Musikanta är kantor och ville naturligtvis prova orgeln i kyrkan. Här spelar hon "Vilken underbar värld" och det är det ju bara att instämma med, en dag som denna. Hennes make är kyrkvärd i en mycket större församling än vår och dessutom redaktör för församlingsbladet Kyrkklockan. Månne något av alla de foton han tog av kyrkan och Casselgården hamna i bladet?

Självklart ville vi visa upp klosterplatsen vid Borasjön också, där kyrkan en gång legat. Innan vi gick runt och tittade, satt vi länge vid Sockenstugan med våra kaffekoppar. Det fanns så mycket att prata om.

Dagen och besöket avslutades på Dahlins, våra grannars restaurang. Maten smakade gott, som alltid, och det var skönt att sitta ute.

Är det inte ganska fantastiskt i alla fall att man kan få vänner genom att blogga? Det hade jag nog inte trott den dagen när jag gjorde mina första försök och besök i bloggvärlden. Tack, Musikanta! Vi ses igen!

Febertemperatur

Termometern på uteplatsen visade feberhetta. Istället för på uteplatsen satte vi oss i plurret, Lilla Hjärtat, Joy, Maken och jag. Det var vi inte ensamma om, förstås. Vi valde ändå en skogsjö djupt inne i Nationalparken. Men vi var tidiga. Den stora rusningen kom när vi "taxade" ut från parkeringsplatsen.

På kvällen var det dags för den tredje Sommarmusik vid Sockenstugan. Denna gång var jag presentatör och de jag presenterade var två unga, urmusikaliska Örebroare. Vi spejade då och då oroligt mot skyn, eftersom svarta åskmoln bullade upp sig i norr. Men vi hade tur. Molnen höll sig bakom oss och åskmullret bidrog bara med lite dramatiska effekter.

Idag är en ny, lat sommardag. Lilla Hjärtat har hoppat omkring i vattenspridaren. Vi vuxna hoppar inte alls.

"Summer time and the living is easy."

Kaffe med dopp

Högt upp på en kulle med milsvid utsikt ligger min kompis Ch:s barndomshem. Ärtan T och jag susade dit igår eftermiddag för att hälsa på.

Det har hänt massor sedan sist jag var där i idyllen. Huset håller på att få ett rejält ansiktslyft med snygg ny entré och vacker fasad. Ett nytt gosedjur i den stora snälla hunden har kommit till, men den stora förändringen är allt Lille Lu. Vilken liten goding! Ärtan T och jag blev alldeles bortkollrade av hans charm. Inte undra på att mormor Ch är stolt.

Där satt vi under de dignande bigarråträden och lät oss väl smaka av Ch:s goda hallontårta. I horisonten tornade åskmolnen upp sig, men de orkade aldrig fram till oss.

Vi hade en jätteskön eftermiddag tillsammans. Väl hemma igen plingade det snart till i telefonen: Nu är vi i spat!

 Ärtan T befann sig redan i sitt rätta element tillsammans med sin Bo. En perfekt avslutning på en perfekt eftermiddag.

Idag hoppas jag själv på att få hamna i spat tillsammans med Lilla Hjärtat. Det verkar bli en ny, het sommardag.

Gröna plätten - en favoritstrand

Gröna plätten kallas den här stranden, lugn, skön, ostörd. Och nog är den grön alltid. I strandkanten hade vattnet färgats grönt av alger. En skogsduva ropade vemodigt från dungen och på avstånd hördes rösterna från Kommunalbadets gäster.

Det är ordentligt långgrunt. Det är Maken som syns som en liten prick längst bort och ändå har han bara vattnet upp till knäna. Det var härligt att få ta sig ett svalkande kvällsdopp efter denna heta sommardag.

Vissa av vinbären har förädlats till gelé. Den blev perfekt i år. Bären var precis lagom mogna. Sedan har jag på svägerskans inrådan fryst in några klasar för att dekorera efterrätter med. Resten av bären har jag sparat så att Lilla Hjärtat kan plocka och stoppa i munnen. Hon kommer endera dagen.

När själen fått sitt ...

Det är inte varje dag jag går på vernissage, men idag var det en sådan dag. På Evas Café ställde Eva Kooperativet ut fina foton med mycket hög klass. Em och hennes medarbetare hade ordnat med en fräsch och läcker salladsbuffé, mycket gott.

När vi ändå var i stan passade Maken och jag på att fixa våra klockor som båda hade stannat i sommarvärmen. Edwalls Ur är en riktigt anrik butik. Jag tror inte det finns så många kvar av den sorten i Sverige. Medan batterier byttes, tittade vi in i Nicolai kyrkan, en mäktig katedral mitt i centrum. Och när själen fått sitt, satte vi oss på Örebros Café de la Paix, Wasakonditoriet, och drack kaffe och åt en syndigt god bulle. Från våra caféstolar kunde vi spana in både uppklädda bröllopsgäster utanför statshuset och strosande turister i foppatofflor. Och minsann dök inte en och annan Örebrokändis upp med samma ärende som vi, en fika på uteserveringen.

Ha det så gott i högsommaren!