Nä nu blommar det!!

Våren är kylig i år. Om man ska säga något positivt om det, så håller sig blomningen längre. Det finns en viss chans att hinna med. Maken och jag var ute och spejade efter liljekonvaljer igår igen, men ännu finns inga utslagna blommor, bara en massa blad och hårda knoppar.

Däremot blommar Clivian överdådigt i söderfönstren. Vi har ganska många Clivior nu, ättlingar efter en blomma vi fick för fyrtio år sedan när vi bodde på landet i Karlskogatrakten. Jag läser på Google att den ska ha sparsamt med vatten under halva året och inte byta jord alltför ofta, den trivs att ha det trångt om fötterna. Det är väl därför den trivs och förökar sig hos oss. Sparsamt med vatten och jord och trångt. ;=)

När den inte blommar kan den se lite tråkig ut, men när de stora knopparna slår ut i orange färgprakt, då förlåter jag den allt.

Google berättar också att Clivian har fått sitt namn av Lady Charlotte Florentine Clive, en engelsk hertiginna med stort intresse för trädgård. Blomman heter på svenska Mönjelilja.

Så nu vet ni det!!

Icke endast bävrar fäller i lunden

Detta är inte bäverns verk! De som åstadkommit detta gick på två ben och en av dem körde en stor maskin som tuggade i sig nävern i ett enda nafs.

Allt vårt slit på samfällighetens arbetsdag är i stort sett ogjort.

Dessa herrar utgjorde då arbetsledningen och det bara för en månad sedan.

Jag tröstade mig med middag med de här fina flickorna. Dahlins har så mycket god mat så att det är tur att jag har dietdag idag.

Nu är det lunch och jag ska bjuda Maken på kycklinggryta och göra mig själv en sallad.

Ha det!

Boktips och trädchock

I april var jag med om att öppna lådor från Kulturrådet på vårt fina bibliotek. Jag lånade bland annat Chris Forsnes bok om sin namne Christina Lilliestierna, krigsreporter och författare samtida med Barbro Alving. Varför har jag inte hört talas om henne tidigare?

Boken heter Jag är skapad för stormen och striden och regnet och jag njöt verkligen av att läsa den.

Christina, som kommer från ett burget hem i Göteborg och går på samma internatskola som Olof Palme, kommer att leva ett kringflackande liv som reporter. Hennes reportage från bland annat Algeriet och om samernas situation väcker uppmärksamhet och uppskattning.

Så småningom slår hon sig ner på den spanska Atlantkusten i ett bortglömt hörn tillsammans med sin franske man Jean och deras hundar och börjar skriva böcker. Här är ett utdrag:

"Det kommer en tid i livet när dagarna och åren börjar upprepa sig. Kronologin tappar i makt över beskrivningen av ett livs innehåll. Det blir stunderna, lyckan, krämporna, lukten av hav och doften av pioner som tar över. Och sorgen och saknaden, kärleken och tomheten. Frågorna dyker upp om hur man kunde välja den vingliga väg man vandrar och vilken riktning man ska ta ut framöver. Kanske ska man sätta sig ner på en sten och inte vandra vidare. Bara låta dagen komma.

Christina har nu erkänt för sig själv att den underbara kringflackande tillvaron med ord utströdda i vinden, med korta inhopp i verkligheten och ett ytligt nosande på det mesta känns meningslös. Hon vill nå gram till en helhet, slå rot. Stanna på samma plats längre än några månader."

PS från min egen verklighet:

De sågar ner de gamla vackra träden i "vår park" idag och en jättehög, tät gran som jag ofta har beundrat. Känner mig ledsen!!

"Parken" framför bilarna. Augusti 2014

I höstskrud - det var sjutton träd, jag har räknat dem varje gång jag stått och väntat på skjuts.

Från vårstädningen av "parken" 2012

Bävrarnas stamfik?

Puh, vi hann!! Vi hann ut till vårt Backsippeställe för att se de vackra, ludna sipporna innan det var för sent. De utblommade exemplaren hade häftiga punkfrisyrer i rött. Häftigt!

Några vi inte såg var bävrarna, bara verkningarna av dem. Stora tjocka stammar låg kors och tvärs i skogen. De hade tuggat i sig varenda barksmula från en stam. Det måste ha varit en mycket läcker näver för en bäver. I den lilla bäcken hade de byggt en ordentlig fördämning. De är verkligen arbetssamma de där gynnarna!

Ringaren i Ramundeboda

Pingst är hänryckningens tid. Och visst rycktes det hän lite grann!

Em och Pe kom över igår, en grå dag, och sov över tills idag, en härligt solig dag. Jag fick ett infall och jagade ut alla till en liten skogstjärn där de först fick sin frukost. Just då blåste det lite snålt över vattnet, så det var inte helt perfekt. Vi letade upp några liljekonvaljer, men de hade fortfarande inte slagit ut.

Det blev dock skönare ju längre dagen led. Nere vid Sockenstugan var det riktigt gott i solen.

Maken och jag återvände nu ikväll, eftersom Maken hade uppdraget att ringa in helgen.

Uppdraget är utfört.

Trevlig helg!

Fynd

Som jag har berättat tidigare jobbar jag en eftermiddag i veckan på Röda Korsets Second Hand-butik Kupan. Den kan vara en riktig guldgruva ibland.

En av mina vänner hittade en ljusstake för fyrtio kronor. När hon kom hem och tittade efter vad hon köpt, såg hon att det var en logotype på den. Google berättade att det var en designerpryl som betingade ett pris på 2000:- i storstaden.

En annan kompis hittade ett häftigt glasbord med inbyggd fiol. Som nytt kostade bordet 15.000:- och nu var priset 300:-.



Gyllene flickor



Själv blev jag glad när jag upptäckte två reproduktioner av Elisabeth Bergstrand-Poulsen. Maken hjälpte mig att bättra på ramarna med lite guldfärg. Nu hänger tavlorna i mitt datarum och sprider sitt gyllene sken. Vad jag fick ge? Tio kronor stycket! Överkomligt för en smula nostalgi och värme.

Idag är det Pingstafton och solen har kommit tillbaka. Då kan Katten och jag hänga lite i trädgården igen.

Ha det!




Rent mjöl i påsen

Anders och Bengt-Göran cyklar i cirkel. Mina resekamrater. EWKs teckning av Mandela. Ve framför grönska.

Igår var det cirkelavslutning för FN-gruppen. I vår har vi läst om Mandela på måndagskvällarna. Årets våravslutning var en intressant och trevlig "skolresa". Färden gick genom ett sommarfagert landskap ner till Industrilandskapet i Norrköping. Där besökte vi Arbetets Museum som ligger inhyst i det gula pampiga Strykjärnet mitt i strömmen.

Museet innehåller många utställningar. På översta våningen, plan 7, kan man dels se hur ungdomsbrottslingar upplever sina fängelsestraff och dels finns där en fotoutställning med svartvita porträtt på människor som fyllt 100 år. Hallsbergsbon Sten Bolling är en av dem som porträtteras.

På ett annat plan ser man hur framtiden kan gestalta sig. Där fick vi oss många tankeställare när det gäller miljön. Utställningen är fysisk och du uppmanas att prova på att lyfta, känna ... Våra gossar tog sig en cykeltur, men de kom inte så långt.

Lunchade gjorde vi i källarvalvet på Knäppingen. Det bjöds på spätta garnerad med pensée.

Här växer garnityren till dagens rätt.

På eftermiddagen träffade vi på två eldsjälar.

Glasblåsare Rasmus Nossbring

 

Rasmus, glasblåsare på Reijmyre Glasbruk, var en av dem. Han har jobbat inom yrket i sju år och var en skicklig artist, trots att guiden sa att det skulle ta minst 15 år att bli riktigt duktig. Reijmyre får mig att tänka på Monica Bratts rubinröda glas från 50-talet som vi hade i barndomshemmet.

Mjölnare Lars Ericsson

Den andre eldsjälen vi mötte var mjölnaren vid Hävla Kvarn, som är tredje generationen som driver kvarnen. Hans farfar satte igång 1898 och sedan arbetade farfar och far sida vid sida länge, innan Lars tog över. Vi fick en mycket trevlig genomgång hur det hela fungerar och visst blev jag imponerad av den sinnrika anordningen som enbart drivs av vattenfallet på två meter.

Miljön var idyllisk. Fisken vakade i dammen och mjölnaren bekräftade att de drog upp en och annan firre.

Naturligtvis såg vi till att få rent mjöl i våra påsar innan vi återvände till hemorten, nöjda och belåtna med dagen.