Orgelbruus och smältvatten

Det kändes nästan lite som vår imorse när jag hastade iväg. Smältvattnet rann i rännstenen, det var riktigt fuktigt och milt och jag hörde fåglar, inga vårljud där men ändå. Min kompis A därnere i franska körsbärsdalen spejar in mimosakvistarna åt mig. Hinner det bli några blommor till i mitten av februari när Maken och jag dyker upp i dalen? A säger att det redan finns knopp - låter inte detta lite härligt hoppfullt?

I kyrkan var det orgelbruus. Nej, jag har inte stavat fel. Nya kantorn heter Bruus i efternamn. Kul, va? Idag slapp vi missöden som ihållande brandlarm och inlåst trumpetare som vi hade förra söndagen. Vi hade besök av en busslast trevliga människor och jag pös av stolthet när de beundrade vår vackra, varma och gamla träkyrka.

Min söta lilla tant och jag kurade skymning, sörplade kaffe och åt av min medhavda saffranssockerkaka, bakad förra lördagen med smör och kärlek.