Hört på kafferasten

På kafferasterna ventileras det mesta. Idag surrades det ordentligt. Vi kastade oss friskt mellan bygget av orangerier, recept, nyfödda, svetsmaskiner och dammar. En av arbetskamraterna skulle göra en fågelskrämma när hon kom hem för att skydda sina karpfiskar i dammen mot fiskmåsar.

En annan arbetskamrat berättade att han för ett tag sedan tagit hand om en guldfisk, som inte hade något hem. Hans femårige son engagerade sig i fisken som fick bo i en glasskål. Men den såg ut att ha så tråkigt. Både familjen och fisken tröttnade på varandra efter bara någon månad. Då beslöt sig pappan och sonen för att ordna det för guldfisken. Pappan hade sett att det fanns ett stort akvarium på lasarettet. Där skulle de kunna släppa ner fisken för ett trevligare fiskliv, tänkte pappan.

Sagt och gjort. Pappan travade iväg med guldfisken i en vattenfylld plastpåse i ena handen och sonen i den andra. Väl framme vid akvariet i lasarettsentrén tittade han sig noga omkring och lät sedan blixtsnabbt guldfisken slinka ner i akvarievattnet. Och lika snabbt dök en stor fisk upp och slök den stackars guldfisken i ett enda nafs. Det gick så fort att pojken inte sett vad som hänt. - Vad tog guldfisken vägen, pappa? frågade den lille parveln. Pappan, som var lätt chockad, kunde inte berätta den hemska sanningen, utan fick dra till med en nödlögn. - Han leker nog kurragömma med de andra fiskarna.

Efter jobbet var det dags för C och min årliga grillutflykt. Vi cyklade till den lilla sjön Skiren. Det bar uppför nästan hela vägen, men fram kom vi till slut. Där gjorde vi upp en eld. Det fick bli en riktig scouteld, för engångsgrillen vägrade tända sig. C halade fram en flaska bubbelvatten och så grillade vi korv.

Vinden mojnade och vattnet blev alldeles spegelblankt. På avstånd mullrade åskan och vi såg regnskurar vid horisonten. När knotten blev för besvärliga släckte vi elden och kastade oss upp på våra cyklar igen. Nedförsbacke denna gång. Vi hann nästan undan regnet.