Sorgen och glädjen

Nyss reste vi oss från bordet efter att ha firat den rosa systerns födelsedag. Vi hade ätit gott och mycket och skrattat gott och länge. Vi pratade om blommor, plommon, katter. Vi skrattade åt Rosa Systern som hållit god min när hon ätit beska ringblommor, bara för att hon ville visa sina bekanta att de gick att äta. Men sedan spottade hon diskret ut dem i servetten.

Systrarna kom till den kalla nord i början av sjuttiotalet, då Sverige behövde arbetskraft. De hade vuxit upp i Makedonien, där det var gott om folk men ont om jobb. Med på födelsedagsmiddagen idag var deras lärarinna i svenska, en kvinna med mycket värme och humor som lotsade dem in i det svenska samhället och öppnade dörrar genom språkförståelse och kulturella insikter.

I Makedoninen trampade man vin och hade trevliga skördefester, har systrarna berättat. Vid vår södervägg växer druvorna i mörkblå klasar och är snart dags att skörda. De har en söt smak och mjuka kärnor. Vi äter dem som de är och trampar inte på dem.

Ett telefonsamtal kom nu ikväll, ett samtal som fick Maken och mig att bli mycket oroliga. Sirenen som hördes idag strax före lunch visade sig höra till den ambulans som körde en mycket god vän till lasarettet. Han ligger nu på intensiven i respirator. Alla våra tankar går till honom. Måtte det gå bra!

Sorgen och glädjen de vandra tillsamman ... En psalmstrof jag kommer ihåg från konfirmationen. Den tänker jag ofta på. Idag stämmer den verkligen in.