Läget?

När Maken åkte på styrelsemöte nu i kväll, tog jag en promenad. Snön som föll i natt var i stort sett borta. Här och där ligger det snödrivor kvar, men de minskar snabbt i omfång.

Min barndomskamrat I ringde och vi blev sittandes länge och pratade om hur vi har det i våra liv. Allt är minsann inte rosenrött, men det finns samtidigt mycket att glädjas åt. Hennes mamma är 95 år och läser obehindrat, utan glasögon, dagstidningen. En guldstund för I var när mamman med hög och klar stämma läste en dikt av Bo Setterlind. Bo var klasskamrat med min mamma i Västerås och jag minns att jag träffade honom en gång. Jag minns hans handslag, det var inte fast utan väldigt löst.

Nej, jag ska nog försöka göra ett handtag, det duger inte att sitta och drömma vid datorn.

Ha det gott!