Härom kvällen var några vänner och jag hembjudna till K. Det var första gången vi besökte honom i hans nya, vackra lägenhet. För många år sedan tillhörde dessa lokaler Folktandvården, men är nu ombyggda till flotta våningar. Att det satt mycket tandläkarångest i väggarna märktes inte alls. Däremot satt det vackra tavlor där, bland annat på R som tonårsflicka.Det är precis två år sedan som R gick bort. Naturligtvis var hon med oss hela tiden i vårt samtal under kvällen. Det blev många reflexioner, minnen och skratt. K berättade också mycket gripande om sina tidigaste år som finskt krigsbarn, som sattes på tåget mot en okänd framtid. Flickorna gick åt först, de fick gå av tåget tidigt. Själv hamnade K i Västergötland, medan andra "ovalda" pojkar fick åka vidare. K blev så småningom adopterad av de nya föräldrarna, eftersom den finska mamman dog. Sedan flera år har K kontakt med sin tvillingsyster, trots att de inte kan prata med varandra eftersom de inte har något gemensamt språk. Men språkbarriären har inte hindrat syskonen från att umgås, den yngre generationen får rycka in och hjälpa till att tolka.
Tack, K, för en härlig kväll!
2 kommentarer:
Har det redan gått två år- tänk vad tiden går.
Vilket öde - att skiljas från föräldrar och syskon. Man såg väl ingen annan utväg men nog är det hjärtskärande och sorgligt.
epsilon: Det känns sorgligt men K är ganska nöjd ändå med hur det blev med uppväxten.
Skicka en kommentar