Baskisk resa - första dagen

Utsikten från hotellfönstret första dagen

Vår baskiska resa är över för denna gången. Igår natt, vid tvåtiden, ramlade Maken och jag in genom dörren hemmavid efter fjorton intensiva dagar.

Vi reste som så många gånger förut med våra goda vänner U och A. De hämtade upp oss på flygplatsen i Barcelona på söndagkvällen och så åkte vi rakt ut i bergen till vårt första natthärbärge, Hostal Guilleumes i Monistrol de Montserrat. När morgonen randades hade vi synen ovan framför ögonen.

I frukostmatsalen hörde vi bordsgrannarna prata svenska. Det var ett äldre par (som vi själva!) som gjorde en längre tur i landet. Våra planer för dagen var bland annat att ta oss upp till klostret Montserrat som klänger högst upp på den branta klippkanten. Det skulle vi göra meddelst en gul vagn som hängde i linor utmed bergssidan. Modet svek mig, men mina reskompisar åkte upp och fick en storslagen utsikt, medan jag ilade omkring i de trånga gränderna i byn nedanför.

Sedan bilade tvärs över det spanska slättlandet. Vi gjorde lunchuppehåll i en sömnig liten ort, Almacelles. Det enda öppna matstället vi kunde hitta var en sportbar, där en glad servitris langade till oss varsin mastodontsmörgås.

Så småningom åkte vi in i berglandskap igen. Vi följde floden Aragon åt väster, svängde av på en skumpig, minimal skogsväg där vi inte mötte en enda bil och kom så småningom fram till ett fantastiskt hotell, en parador, i den medeltida byn Sos del Rey Catolico. Vilka rum! Rena lyxhotellet! Middagen var kanske inte så mycket att hurra för. När U och jag fick vår efterrätt började vi nästan skratta: en sopptallrik med vaniljsås där det flöt en ensamt Mariekex. Inte vad vi hade väntat oss.