Dagen började som ett aprilskämt. Läste en blogg där en morgontidig bloggerska skrivit att det blivit bakslag med våren. Mycket riktigt. När jag tittade ut var marken täckt av snö.
Men solen och gumman Tö satte in gemensamma krafter och snart låg det bara lite vitt kvar på de skuggigaste platserna.
Maken och jag tog våra kameror och åkte till den lilla orten som ligger lite norrut. Jag har fått i uppdrag att skriva lite om kyrkorna där och ville ha färska foton.
Nyckeln till den gamla, lilla kyrkan hänger bredvid dörren, så det är bara att låsa upp och gå in. Solen silade in genom fönstren. Det kändes märkvärdigt att tänka sig att hit har folk kommit i fyra hundra år.
Här kisar vi mot den starka vårsolen när vi tar vår kaffepaus vid ett litet torp i närheten av fågeltornet. Från tornet kan man se långt ut över den väldiga mossen, som bebos av ljungpipare, enkelbeckasiner, orrar ... Den här dagen var det dock alldeles tyst och lugnt. Inte en rörelse så långt ögat nådde. Tranor såg vi däremot längs vägen hem.
Idag saknar jag den härliga solen som får färgerna att lysa. Men det är tidigt ännu. Kanske får vi njuta av den senare på dagen.
Som tonåring skrev jag en liten mollstämd visa:
När allting är grått visst längtar man bort
från vardagens nerkörda hjulspår
till sol och till dans
till glädje utan sans
till värmande, blommande vår.
Kommer våren precis som i fjol?
Vi får väl vänta och hoppas.
För även här hemma det lyser en sol
och även här hemma det knoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar