En gång i tiden bodde Maken och jag i kanonstaden Karlskoga. Vi var unga och nygifta. Maken hade fått jobb som fritidsassistent på kommunen och jag fick strax jobb på en liten plastindustri. Så kom Joy till världen och efter ett år som barnledig var jag tillbaka på företaget. Då hade PO66 börjat där och sedan dess har vi varit vänner. Många är de resor som vi har företagit, bara vi två eller tillsammans med våra äkta hälfter. Ibland har även ungarna varit med. Vi har dragit på oss en ganska skaplig minnesbank.
Igår hade vi nöjet att ta emot dem när de var på genomresa. Vi passade på att ta en tur till staden där allting började och kolla upp om vi kände igen oss. Jodå, plastindustrin låg kvar men hade blivit utbyggd. Våra respektive bostäder låg också kvar. Trädgårdarna hade vuxit till sig, men annars var det sig ganska likt. Våra vänner har bott på många ställen i Europa sedan dess, medan vi själva bara hamnade några mil söderut. Men det känns som det var länge, länge sedan vi bodde i kanonstaden.
Den är dikten hängde om halsen på en Cava, som jag fick i present. Gissa om jag blev glad. För Cavan förstås, men särskilt för orden.
Vädret idag får mig att tänk på den gamla vitsen:
- Vet du vilken som är Sveriges mesta skurgumma?
- Näe.
- Spridda, förstås!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar