Danker, filmisar och kazoo - kommer ni ihåg?

Jag och syster S i förgrunden och grannsystrarna bakom oss

Vid disken på Röda Korsets Secondhandbutik Kupan fanns en korg med kulpåsar till försäljning härom dagen,  Vet ungar idag hur man spelar kula? På "min" tid var man rik om man ägde många kulor och speciellt de stora vackra glaskulorna, dankerna.

Man var också rik om man i sin bunt av filmisar hade många bilder på Brigitte Bardot, världens vackraste kvinna tyckte vi då. Man bytte till sig så många man kunde. Killarna sparade på Alan Ladd och Tony Curtis. Vi flickor bytte också bokmärken, änglar och bebisar var populärast. Och lekte med pappersdockor som vi antingen köpte och klippte ut ur kartongark eller ritade själva.

Ibland lekte vi i stora gäng: Kurra gömma, Halli hallå låt bollen gå, Wasa, Förstenad. Vi hoppade långrep och twistband och rockade med rockringar. Vi lekte med garn som vi trädde runt fingrarna och lät kompisen "ta". Det blev mönster som "fisken", "vaggan"  mm. Kommer någon ihåg? Vi lekte med jojo och blåste i kazoo (hemskt ljud!)
.

Fantasilekarna utomhus kunde ta dagar. Min bästis och jag lekte att vi var lappflickor och bodde vid Sånfjället. Att det var snö och mulet brydde vi oss inte om. Vi åkte i pulkan som pappa byggt och fantiserade om att vi bodde i Lappland. Minsta lilla kulle blev ett fjäll och en stor sten blev en väldig klippa. Träd var till för att klättra i. Vi hade ett favoritträd, en lagom stor ek som man kunde svinga sig upp i.

Ibland gjorde vi cirkusföreställningar och revyer och lät våra föräldrar komma och titta. Minns att vi dekorerade en grå presenning vackert till draperi och höll föreställningen på baksidan på trädgården. En gång repeterade mina systrar och jag in en föreställning som överraskning för mamma och pappa. Det var då jag skrev min första visa till gitarr: Vi äro vikingar!

Och dockorna! Det var Tora, Britta, Luntalisa och favoritdockan Cecilia, som jag skrivit om tidigare. När vi var lite äldre så fick bästisen och jag "ungdomsdockor". Det var förmodligen föregångare till Barbiedockan. Min hette RoseMarie Björk. Vi sydde kläder till dem av tygbitar vi fick av en snäll tant som hade en tyg- och sybehörsaffär på Stentorpsgatan.

Cecilia finns kvar. Hon sitter och tittar på mig i hyllan bredvid sängen med sina blå troskyldiga ögon. Men hon är ytterst benskör. Hennes celluloidlemmar tål inte längre hantering av barnahänder. Barnbarnen får bara titta, inte röra!

Här har jag en livs levande babydocka i knät. Lillasyster L kom till världen 1960 när jag var nio år. Bästisen sitter bredvid och vill nog gärna hålla, hon också.

Alla dessa minnen ramlade över mig bara för att jag såg några påsar med stenkulor på Kupan. Vad minns du?