Först kl 2 i natt hamnade jag med huvudet på kudden hemma i min egen säng. Maken hämtade mig på flygplatsen, det är jag honom evigt tacksam för. Den franska generalstrejken såg till att mitt flyg startade en timme senare än aviserat och när vi väl klev ombord sa personalen att vi måste skynda oss in på våra platser. Om vi inte lyfte inom tio minuter skulle vi bli ytterligare två timmar försenade! Men vi hann precis iväg och dessutom spurtade piloten på hemfärden och körde in hela fyrtio minuter. Men det var kanske medvind?
Jag lämnade ett försommarvarmt Frankrike och hamnade i ett kylslaget Mellansverige, bilens instrumentbräda visade på + 1 grad som lägst.
Ovan njuter jag av minnesbilderna från fredagens utflykt över passet mellan Frankrike och Spanien, Col d´Ares på 1.513 m ö h. Vi tog oss på smala serpentinvägar utan räcken in i ett vulkanområde på den spanska sidan, L´Alta Garrotxa. Fjärilarna fladdrade väldigt i magen, men U körde så lugnt och säkert. I botten av dalen låg den lilla byn Beget, där husen var byggda med vackra stenar. De var uråldriga men så välskötta. Brunnen utgjordes av en obelisk av förstenad lava.
Naturligtvis hade den lilla, lilla byn en gourmetrestaurang, Can Jeroni. Vi blev uppassade av en man i svart skjorta, inte olik Uncle Fester, som serverade oss lokala läckerheter. Som huvudrätt åt jag anklår med vinkokta päron. Det smakade jättegott.
Sedan var det bara att leta sig tillbaka upp längs bergsväggen, vi vindlade sakta hårnålskurva efter hårnålskurva. Som tur var var vi nästan ensamma på vägen. Vi kände oss nästan euforiska, PO66 och jag, när vi hade lämnat de hisnande passagerna bakom oss och for fram på den spanska slätten för att så småningom åter åka in i Frankrike och den hemtama Körsbärsdalen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar