Ljuset

Detta är en märklig berättelse, inte undra på att den tog tio år att skriva för Anthony Doerr. Jag fick boken för några år sedan av min kompis I från Nacka och det är först nu, när jag legat för ankar, som jag har läst alla sexhundra sidorna. Tur att det är en pocket, skulle ha varit för tung att läsa i sängen  annars.

Berättelsen knyter ihop två unga människors livsöden i ett krigshärjat Europa, en blind flicka från Paris och en barnhemspojke från gruvområdena kring Essen. Det är korta kapitel späckade med förnimmelser och intryck, som hoppar mellan olika tidpunkter - en impressionistisk väv. Det är först mot slutet som man förstår hur allt hör samman.

Jag förstår att författaren vann Pulitzer-priset med boken.

Det är, tillfälligt?, vår i luften. Smältvatten, mild luft, lervälling, ljusare morgnar och kvällar. Vi gjorde en "utryckning" till äldste sonen Joy och barnbarnet, som behövde medikamenter och livsmedel i sin sjukstuga. På vägen hem tog vi "bakvägen", de små vägarna på landet. Vårligt dis över sjön Teen, betande rådjur på en äng, åkrar som lyste gröna. Snart kommer svanarna och tranorna, ja jag läste just att ett gäng tidiga svanar redan dykt upp i Tysslingen.

Ha en skön söndag, ni därute!